Showgirls (1995 USA)

Det har blivit en hel del filmer under årens lopp. De flesta filmer jag sett går från skalan ok och uppåt. Naturligtvis har jag sett min beskärda del av dåliga filmer men härom veckan slogs ett rekord då Showgirls troligen är en av de sämsta filmer jag någonsin sett. Naturligtvis finns det filmer med mindre budget och talang som är sämre men i fallet Showgirls får man ta i beaktande att det rör sig om en produktion som har en rejäl budget, ansedd regissör, en av Hollywoods bäst betalda manusförfattare samt ett gäng kompetenta skådisar. Trots detta är filmen så jävla dålig att jag fick ta den i två sittningar, inte för att den var olidligt tråkig utan därför att mitt förnuft gjorde allt i sin makt att få mig sluta titta.

Storyn är ganska enkel (ryktet gör gällande att den skrevs ned på en servett av manusförfattaren Joe Eszterhas): Tjejen Nomi Malone kommer till Las Vegas och vill lyckas som dansare och slår sig in med vassa armbågar till en plats i en ansedd danstrupp.

Jag förstår vilken film regissören Paul Verhoeven försökt göra. Det är en svart historia/satir om USA och kapitalismen där det är ”dog eat dog” som gäller. Folk är beredda att gå över lik för att nå sina mål. Gott så, och jag håller med Verhoeven i sak. Där det brister är i utförandet och det rejält.

Elizabeth Berkley som spelar Nomi är nog den som drabbats hårdast av filmen. Hennes agent sa upp sig och vad som kanske kunnat blivit en hyfsad skådespelarkarriär försvann lika snabbt som en daglöning i samband med filmens premiär. När man ser hennes agerande i filmen förstår jag det för herrejävlar vilket uselt skådespeleri. Redan i hennes första scen ställer jag mig frågan ”Vad är det här?”. Verhoeven har dock tagit på sig skulden och hävdar att det hans personregi som brister. Jag vet inte om så är fallet. Det enda jag vet är att Berkley är rejält usel och då jag inte sett henne i något annat kan jag inte bedöma om det är hos henne eller hos Verhoeven problemet ligger.

Filmen har sin beskärda del av bröst, sexscener och danser och inget av de tre gör mig glad. Sexscenerna är bara trista vilket sexscener på film alltid är (förutom i Betty Blue) Danserna är rena sömnpillret som vän av musikaler gillar jag dans men här är det mest bensprattel och utmanade poser.

Då Berkely så att säga tar över filmen med sin uselhet blir det svårt att bedöma andra skådisars insatser men det är en hel del stolpskott som får kämpa med tafflig dialog och usla scener.  Gina Gershon är väl den som klarar sig bäst även om hon tillsammans står för filmens märkligaste konversation om hundmat.

Showgirls brukar hamna i genren så dålig att den är bra. Det stämmer inte den är bara dålig och en pärs för den mentala hälsan att se. Jag tycker dock lite synd om Berkely som bara var 19 år när filmen gjordes.

Avslutar med ett citat från Kyle McLachlan som har en av rollerna samt ett klipp på Elizabeth Berkley ”skådespeleri”.

”I was absolutely gobsmacked. I said, ”This is horrible. Horrible!” And it’s a very slow, sinking feeling when you’re watching the movie, and the first scene comes out, and you’re like, ”Oh, that’s a really bad scene.” But you say, ”Well, that’s okay, the next one’ll be better.” And you somehow try to convince yourself that it’s going to get better… and it just gets worse.”

Regi: Paul Verhoeven

Betyg: 1/10

P.S Naturligtvis kunde jag inte släppa denna film. I övermorgon skriver jag om dokumentären You don´t Nomi- kanske blir man klokare efter att ha sett den?

Blue Velvet ( 1986 USA )

Jag kommer fortfarande ihåg när jag såg Blue Velvet första gången. Jag gjorde lumpen i Kristanstad och vi var ett gäng som betade av biofilmer i en rasande takt. Det här var på den tiden det fanns viss konkurrens inom biobranchen så man visade även smalare filmer ute på landsbygden. Jag minns att jag satt som alldeles förtrollad under föreställningen och efter filmen diskuterade vi vad det var som hade sett, kanon eller kalkon?  Bildspråket hade vi aldrig tidigare sett, skådespeleriet var märkligt och historien inte speciellt orginell men skruvad och lite obehaglig. Jag är ganska övertygad om att hade jag inte sett Blue Velvet hade mina preferenser angående film sett helt annorlunda ut. Lynch första personliga film för ett större bolag hade öppnat en helt ny filmvärld för mig.

Filmen startar med idylliska scener som staplas på varandra, brandmän som vinkar i slowmotion, tulpaner, vita staket och en man som vattnar gräset. Idyllen rasar när mannen trillar ihop och kameran sänks till marknivå där massa äckliga insekter slåss med varandra. Här har vi enligt mig filmens tema,under ytan döljer sig ondskan. Berättelsen startar med en inzoomning av ett öra och den avslutas med en utzoomning av ett öra, kan det vara så att allt endast är en ond dröm?

Egentligen är Blue Velvet på ytan en ganska enkel och okomplicerad historia. Filmen skulle kunna beskrivas som ett mörkt och mardrömslikt Kitty äventyr.Efter att besökt sin far på sjukhuset hittar Jeffrey ( Kyle McLachlan ) ett avskuret människoöra . Då Jeffrey är en rekordelig ung man ( välkammad, ständigt bärandes kostym ) tar han det till polisen. Mysteriet med örat  har etsat sig fast i Jeffreys sinne och tillsammans med polischefens dotter Sandy ( Laura Dern) leker de privatdektektiver. Det visar sig att en psykopat, Frank (Dennis Hopper), har kidnappat en man och hans son för att kunna utnyttja mamman/hustrun, Dorothy (Isabella Rossellini), sexuellt. Motvilligt dras Jeffrey in i Franks och Doroythys mörka värld.

Filmen har minst sagt många konstiga inslag, en stundtals onaturlig dialog och skruvat skådespeleri. Till detta kan man lägga en hel del konstiga scener som gör att jag sitter och funderar vad regissören menar.  Blue Velvet är en film med flera förtjänster. Två saker vill jag ta upp. Dels Dennis Hoppers intensiva rolltolkning av Frank som torde vara en av de obehagligaste karaktärer jag stött på en film, han mördar, våldtar och misshandlar med sällan skådad frenesi. Hopper har verkligen lyckats med sitt porträtt av en  djupt störd människa.

Symboliken är något annat som jag gillar i filmen, skalbaggarna/insekterna reprensenterar ondskan och är ett tema som går igenom  hela filmen. Rödhakarna får i sin tur symbolisera godheten. Det är nog inte heller någon slump att kvinnan Jeffrey dras till heter Dorothy (Alice hade också fungerat) det är hon leder in Jeffrey till en värld som skiljer sig markant från hans invanda förortsliv.  Det lilla jag tagit upp om filmen skrapar bara på ytan ( jag har t.ex inte nämnt musiken, scenografin och alla kopplingar till Twin Peaks ). Blue Velvet är en film man kan återkomma till utan att bli uttråkad då man ständigt upptäcker nya saker.

RWC har även recenserat filmen. Den hittar du här.

Regi: David Lynch

Betyg: 10/10