I dream of Jeanie s.01 (1965 – 1970 USA)

Tv-serien I Dream of Jeanie utspelar sig under den tid då ”En kvinna var en kvinna och en man en man” som Tore Skogman sjöng en gång i tiden. Ska man klara av denna serie bör man följaktligen bita ihop och strunta i allt som i dagsläget heter PK.

Premissen är i vart fall att astronauten Nelson  hittar en flaska innehållandes en djinn. Denna djinn går under namnet Jeanie och uppenbarar sig som en söt tjej som naturligtvis blir blixtförälskad i Nelson. Han är en rekorderlig typ och motstår hennes inviter då han har en fiancee (som iofs snabbt skrevs ut ur serien då producenterna insåg att det lätt kunde bli lite väl snaskigt för de känsliga amerikanerna). Nelson antar att han hans karriär som astronaut kommer att sluta om det uppdagas att han har en Jeanie i sin ägo och gör nu allt han kan för att dölja hennes existens för omvärlden. Varför hans karriär skulle vara över är lite oklart men skit samma, antingen köper man det eller inte.

Serien har en tre/fyra olika handlingar som man kör i olika variationer. Nelson försöker dölja Jeanies existens vilket kan vara svårt då hon trollar i tid och otid. Jeannie blir svartsjuk på Nelson (alla kvinnor faller naturligtvis som fura inför hans uppenbarelse) och ställer till det. Jeannie vill hjälpa Nelson men utfallet blir en björntjänst eller att något eller någon ur hennes förflutna (hon är flera 1000 år gammal) dyker upp.

Det kanske inte låter mycket för världen och serien är av och till lite mossig men jag älskar denna serie efter en säsong. Anledningen är kvartetten Larry Hagman (Nelson), Barbara Eden (Jeanie), Bill Daily och Hayden Rorke. De har alla komisk timing speciellt Rorke som spelar psykolog i flygvapnet och börjar tvivla på sitt förnuft då han misstänker att det är något lurt med Nelson. Barbara Eden är otroligt charmig i rollen som den naiva men inte korkade Jeanie och Larry Hagman är härligt stiff som hennes kärleksintresse.

Från vänster: Daily, Eden. Hagman och Rorke

Man skulle tro att det blir enahanda men hitintills håller serien bra kvalitet och lyckas över förväntan med att variera sina teman. Specialeffekterna är förvånansvärt bra och imponerar med tanke på att serien hade en låg budget och är nästan 60 år gammal. Det jag fastar mest för är naturligtvis de härliga färgerna och designen på kläder och möbler allt var inte bättre förr men 60-talet var snyggare och färggladare – åtminstone på film och i tv.

Det finns ett och annat att anmärka på när man ser serien t.ex att Jeanie mer eller mindre är att likna vid Nelsons betjänt och kallar honom för Master- kanske det var mans dröm att ha en kvinna som fixade allt och inte bråkade nämnvärt?  Själv bryr jag mig inte utan noterar att det var en annan tid samt att I Dream of Jeanie trots detta är en charmig och förbaskat trevlig serie.

Betyg: 8/10

Nixon (1995 USA)

1995-nixon-poster1När jag frågor mina elever om de känner till någon amerikansk president brukar oftast någon elev nämna Nixon. De kanske inte känner till speciellt mycket om hans presidentskap men namnet är inte obekant. Historiskt sett så torde Nixon vara/bli en av de mer kända presidenterna men kanske inte då som t.ex Lincoln eller FDR som brukar rankas som de bättre presidenterna USA haft utan han får samsas med personer som Grant och Harding som spelar i de lägre divisionerna. Missnöjet med Nixon har till stor del med Watergateskandalen att göra. Det var ett inbrott som skedde för att samla information om politiska motståndare till Nixon. Den stora frågan var om presidenten kände till och kanske tom gav order om inbrottet eller om det var någon i hans stab som var lite väl nitisk. Nixon valde att avgå då han riskerade att ställas inför riksrätt. Slut på historielektionen och över till filmen om Nixon.

Nixon kan sägas vara en systerfilm till Stones tidigare och kanske mer kända film JFK som jag skrivit om på bloggen. De har många likheter – de handlar om en president, är tre timmar långa, är lite slarviga med sanningen och bygger på en blandning av fejkade journalfilmer, snabba klipp i både tid och rum, innehåller en himla massa karaktärer och halva Hollywood verkar ha engagerats till filmerna i små och stora roller. Det finns en stor skillnad men den kommer jag till sedan.

Anthony-Hopkins-as-Nixon-007

Jag kan redan här säga att jag gillar den här filmen mycket och den främsta förtjänsten till det är Sir Anthony Hopkins. För en tid sedan såg jag filmen Hitchcock där Hopkins klädde ut sig till den kände regissören, i Nixon spelar Hopkins den plågade presidenten. Det går inte många minuter innan jag glömmer bort att det är Hopkins utan illusionen att det är Nixon man får se är total. Hopkins glider in i rollen som Nixon och det är först mot slutet av filmen som illusionen spricker då Stone visar bilder på den verklighetens Nixon. I Hopkins skepnad blir Nixon nästan lite aplik i sitt rörelsemönster med hukad gång, han verkar hela tiden stressad, småsvettig och otillfredsställd med sig själv och livet. Trots att Nixon uppnått allt han drömt om är han inte nöjd utan drivs in i katastrofen av sitt mindervärdskomplex. Nixon blir aldrig tillfreds med livet då han anser att han aldrig får det erkännande som han tycker att han värd. Han är övertygad om att alla avskyr honom och till slut blir också detta en självuppfyllande profetia. Det är också detta som är Stones tes i filmen och som vanligt när Stone vill upplysa oss tittare om något hamras budskapet in.

nixon_6

Jag kan tro att Nixon ger ett rörigt intryck speciellt om man inte är insatt i amerikansk politik och historia. Under första timmen dyker det upp en strid ström av karaktärer, en del betydelsefulla andra inte men det är svårt att avgöra. Filmen hoppar hela tiden i både tid och rum och Stone betar av Nixons barndom och första steg mot presidentposten i rasande fart med klipp efter klipp. Det är minst sagt hela havet stormar till en början. Klarar man av denna kakafoni av karaktärer och klipp sätter sig filmen så småningom när man fått kläm på alla personer.

Till filmen styrkor hör att den är en intressant historia och människan Nixon är lite av en gåta. Iom att Hopkins gör ett bra porträtt av presidenten ger detta även filmen drag av ett tragiskt drama om en tragisk person. Vid en jämförelse av Stones JFK faller den filmen då på att Kennedy i Stones värld är något av en halvgud samt att regissören ger intrycket av att han serverar oss tittare sanningen med stort S (en sanning som f.ö är full av felaktigheter). Filmen Nixon aspirerar aldrig på sanningen det är mer en tolkning av händelser.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 8/10