Riket (1994 – Danmark)

Att beskriva handlingen är svårt men jag gör ett försök. På Rigshospitalet i Köpenhamn får vi stifta bekantskap med folket på neurokirurgen. Huvudpersonen kan sägas vara chefsläkaren Stig Helmer en rollfigur som nog den i särklass otrevligaste person som skådats på film och tv. Han förolämpar allt och alla som kommer i hans väg med en burdus finess. Varför denne svenske läkare är på Rigshospitalet är en gåta men några av medarbetarna som tröttnat på karln försöker luska i detta i hopp om att bli av med honom. Parallellt med denna historia finner vi hypokondrikern Fru Drusse som har klippkort till sjukhuset. Under sitt senaste besök får hon kontakt med ett spöke och undersöker detta mysterium på plats. Det får räcka där och då har jag bara skrapat på ytan på en serie som b.la innehåller djävulsdyrkare, den förvirrade avdelningschefen Moesgaard, demoner, diskare, voodoo, den mycket bisarra rollfiguren Lillebror och en hel del annat.

Jag älskar denna märkliga serie. Handlingen bara rullar på och vad som helst verkar kunna hända. Ernst Hugo Järegård är helt makalöst bra i rollen som Stig Helmer. Han ler, lismar, skäller och ömkar sig själv om vart annat. Varje scen han är med i är guld värd. Tragiskt nog gick han bort alldeles för tidigt så tredje och avslutande delen  gjordes aldrig men nästa år kommer äntligen fortsättningen. Jag är tveksam men väljer att lita på Trier även om det luktar Twin Peaks s.03 lång väg.

Nu är iofs Järegård seriens centrum men han backas av en hel del bra danska skådisar som gör intressanta rollfigurer. Handlingen kan nog liknas vid en såpopera med många parallella historier som ibland touchar varandra. Trier verkar också ha ett sinne för skräck då vissa av spökerierna är rejält ruggiga.

Säsong 02 är aningens svagare mycket beroende på att Trier snöar in på rollfiguren Lillebror. Det är en bebis på över två meter som bär Udo Kiers ansikte. Det är en historia som ganska snabbt går på tomgång men Trier verkar vara lite för förtjust i den plotten. Å andra sidan finns det mycket annat att gilla i serien så för mig är det bara en liten plump i protokollet.

Bör dock höja ett varningens finger. Serien går i gulbrunt och är märkligt klippt. Det kan störa en del men för mig passade det bra då utförandet förstärkte känslan av vansinne och obehag på Rigshospitalet.

Regi: Lars von Trier

Betyg: 9/10

Melancholia (2011 Danmark)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag begriper mig inte riktigt på Lars von Trier. Filmerna har ofta en märklig kvinnosyn, de kan vara trista men samtidigt spännande och vad han vill säga med sina berättelser är mig en gåta. Likväl återvänder jag till Triers filmer för det är någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på som gör att jag finner de intressanta.

Melancholia är uppdelad i två akter där de två systrarna Justine och Claire har huvudrollerna.Den första akten handlar om Justines katastrofala bröllop och den andra delen rör sig om Claire som kastas mellan hopp och förtvivlan då en nyupptäckt planet, Melancholia, eventuellt kommer att kollidera med jorden.

Filmen startar med slutet, i långsamma scener ackompanjerade till Wagners Tristan och Isolde får vi se hur jorden förintas. Jag fann dessa scener otroligt vackra och såg faktiskt om de ett par gånger. Bröllopet som sedan skildras är en olustig tillställning. Justine verkar lida av någon form av depression och ligger hela tiden på gränsen till ett sammanbrott. Flera av gästerna ogillar varandra och förloämpar varandra när tillfälle ges. Mitt i det trots allt förhållandevis stillsamma kaoset har vi en förtvivlad bröllposarragör som är mycket rolig samt brudens svåger som står för kalaset och försöker rädda det som räddas kan.

Den andra delen är en ganska stillsam betraktelse av vår planets undergång. Claire oroas av planten Melancholia, hennes man försöker lugna henne och menar att vetenskapsmän hävdar att planeten bara kommer att passera. Systern slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan över vad som ska ske.

Melancholia ger upphov till många frågor och tolkningar och även en hög obesvarade frågor. Jag misstänker att man skulle kunna skriva en mindre avhandling om filmen men jag valde att bara se på Melancholia utan att fundera alltför mycket och som film ger den ett något splittrat intryck. Var för sig är de båda delarna mycket bra. Bröllopet är ångestframkallande men samtidigt  tragekomiskt och underhållande. Den andra akten är vacker, stillsam och rofylld speciellt om den ställs i kontrast till det kaosartade bröllopet. Tyvärr passar filmens två delar ihop ganska illa och jag känner en viss rastlöshet mot filmens slut. Melancholia känns på tok alldeles för lång. Egentligen skulle man nog se filmen i två sittningar och inte i ett svep.

Foto, story och rollbesättning med bl.a Stellan Skarsgård, John Hurt, Kirsten Dunst och Kiefer Sutherland är mycket bra men filmen känns alldeles för lång och faller på eget grepp tyvärr. Jojjenito och Fiffi har lite andra åsikter.

Regi: Lars von Trier

betyg: 6/10

Antichrist ( 2009 Danmark )

När ett par förlorar sitt barn bryter kvinnan ihop totalt. Hennes själgoda man som är terapeft avbryter vården av kvinnan och anser sig kunna bota henne bättre själv. Bästa platsen att bota henne är tydligen i ett ruckel mitt ute i skogen som går under namnet Eden (ironi?). Ute i skogen utvecklar sig dramat till en viljornas kamp mellan könen både bildligt och bokstavligt talat och ordet skogstokig har fått en ny innebörd för mig.

Lars von Trier en knepig regissör, han är bra i sitt hantverk men gör ofta riktigt jobbiga och för långa filmer, så känns det  åtminstone för mig. Han har även en kvinnosyn som jag inte begriper mig på. Film efter film verka gå ut på att förnedra och förinta den kvinnliga karaktären, hatar han kvinnor eller vill han visa att de är utsatta? Jag vet inte och jag är kanske för korkad för att förstå. Den som vill får gärna förklara för mig.

Hur som helst, Antichrist är en av Triers bättre filmer tycker jag. Det är en effektiv psykologik skräckfilm ( drama kan även passa in ) där det i babysteps sakta går mot undergången för det äkta paret. Suveräna skådisar, hotfulla miljöer och suggestiv musik gör detta till en av de bättre skräckisar jag sett på senare tid. En film som nog kan ses om och växer troligtvis vid omtittningar. Ett par saker finns dock på minussidan: Triers kvinnosyn går inte att komma ifrån, det kanske är dags att byta spår. Filmen är minst sagt grafisk i det våld som förekommer vilket jag tycker känns spekulativt det verkar som Trier tog till detta grepp för att sälja in filmen.

Regi: Lars von Trier

Skådespelare: Willem Dafoe, Charlotte Gainsbourg

Betyg: 8/10