Marriage story (2019 USA)

Charlie & Nicoles äktenskap är över, kvar är bara själva skiljsmässan. Turligt nog är paret överrens om hur den ska gå till men så begår frun ”misstaget” att anlita en skiljsmässoadvokat och det som till en början verkade bli en sorgsen men sansad tillställning utvecklas till en otrevlig historia.

Vid en första anblick så kan Marriage story ge intrycket av att inte vara en speciellt upphetsande film men satan i gatan vad bra det här var. Skådisarna Adam Driver och Scarlett Johansen är top notch och jag köper dessa två i rollen som ett gift par rakt av och tänker inte alls på att det är Kylo Ren och Black widow som spelar vanligt folk. Filmens Yoda (vis gammal man) spelas passande av Alan Alda och som parets advokater gör både Laura Dern samt Ray Liotta finfina om än osympatiska insatser. Handlingen rullar på och jag sitter och undrar över hur det ska gå för man bryr sig om dessa två sympatiska personer som hamnat i en svår sits. Det som är filmens styrka är att man gillar båda två och hur det än kommer gå så finns det ingen vinnare utan bara förlorare och jag vill verkligen att Charlie och Nicoles liv åtminstone ska bli ok innan eftertexterna rullar. Ok, Nicole fulspelar lite men med facit i hand var hon tvungen till detta – när man ser filmen förstår man varför.

När jag ser rullen inser jag vad förbaskat dyrt en skiljsmässa kan bli i USA, summorna är i det närmaste astronomiska och då är detta inte skiljsmässa som har speciella omständigheter mer än en vårdnadstvist. Den svenska modellen ger ett avsevärt mer sansat intryck.

Marriage story finns på Netflix och är en film som rekommenderas varmt. Det är ingen mysrulle men om man är sugen på skådespeleri av högsta klass samt som bonus få ett praktgräl av episka proportioner bör man ta sig en titt.

Regi: Noah Baumbach

Betyg: 8/10

Cold pursuit (2019 Storbr)

Snöröjaren Nels Coxman är en hedersknyffel som har ett bra liv i den lilla skidorten som ligger i Colorado. Hela hans liv rasar samman när hans son hittas död av en överdos heroin. När Nels får reda på att sonen inte dött för egen hand utan blivit mördad  viger han nu sitt liv åt att hämnas på sonens mördare. Han nöjer sig inte med de som gav sonen den dödliga överdosen, hans slutmål är Denvers ledande gangsterboss Viking som ytterst är ansvarig för sonens död.

Nils Dickman heter här Nels Coxman och bor i USA istället för i Norge annars är det mesta sig likt när det gäller denna nyinspelning av den norska filmen Kraftidioten vilket kanske inte är så konstigt då det är samma regissör till båda filmerna. Vid en jämförelse vinner den norska filmens maffiaboss som är mer underhållande än sin amerikanska motsvarighet å andra sidan består Vikings konkurrenter av av ett gäng amerikanska urinnevånare som ger filmen en extra krydda. Neeson eller Skarsgård i huvudrollen? Det går på jämt ut, båda är stora sammanbitna män som fyller sina snöpjäxor väl. Det jag däremot inte gillade i nyinspelningen är att Nels fru försvinner ut ur handlingen, något som gör att filmen tappar lite. Summa summarum spelar det inte så stor roll vilken av versionerna man ser – de är ungefär lika bra.

Det som gör att Cold pusuit sticker ut lite från andra filmer i genren är att alla inblandade med undantag från Nels och hans fru är mer eller mindre knepiga. Ofta är det små detaljer som att Viking är helt besatt av hälsomat eller att stadens polischef är helt omedveten om att hans lilla håla utgör navet i Klippiga bergens knarkhandel. Detta gör att filmen får en lätt surrealistisk touch. Filmen har även en torr humor som jag uppskattar.

Hade jag inte sett Kraftidioten tidigare hade nog betyget blivit högre då jag i och med detta inte fick bli positivt överraskad av filmen. Den blev istället en positiv bekräftelse.

För första gången (för mig i Karlstad) så stördes biovisningen av grupp 20 + som hade svårt att hålla käften men övriga biopubliken visade vart skåpet ska stå och vrålade med unison stämma att de skulle tyst. De valde då att lämna föreställningen för att leka ute i vestibulen.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 7/10

 

Filmspanarna:Jurassic park (1993 USA)

Jurassic_Park_posterDagens tema bland filmspanarna är specialeffekter och jag kom då automatiskt att tänka på filmen som banade vägen för dagens orgier i dataanimation, Spielbergs Jurassic park. Då jag antar att de flesta har sett filmen tänker jag inte tala så mycket om själva handlingen utan koncentrerar mig över användandet av specialeffekter i filmen. Det räcker med att konstatera att Jurassic park hör till den handfull skara filmer som jag kan se i stort sett närsomhelst och hoppa in varsomhelst i filmen. Om den är på rutan och jag råkar passera är jag fast.

När jag såg den för första gången var det två saker som slog mig, dels att dinosaurierna såg så levande ut och att det kändes som att filmen var fullproppad av dem. Det sistnämnda stämmer inte alls då dinosaurerna är med i bild i ca en kvart av filmens två timmar. Spielberg förvaltar sin historia väl och lyckas med att ge oss åskådare känslan av att dinosaurerna är närvarande hela tiden. Genom att inte visa för mycket gör Spielberg att varje gång dinosaurierna visar sig blir ett ”wow-moment” för tittaren. Det är det rätta sättet att använda sig av specialeffekter, var sparsam och se till att det verkligen räknas när man använder sig av effekten.

En annan sak som gör att Spielbergs film lyckas så bra är att han använder sig av modeller ofta har modellerna en tendens att kännas verkligare än många dataanimeringar. Hur bra animeringen än är gjord så blir interaktionen oftast bättre mellan skådisar och en modell än om dessa måste agera mot en bluescreen. Vanligt är också att man slarvar med omgivningen och animationen många gånger ser ut att inte riktigt passa in i sin omgivning, vatten brukar vara svårt men även här man lyckas bra i Jurassic park.. Detta är något man ofta slarvar med i många filmer, speciellt i mindre nogräknade produktioner som jag tittar på allt för ofta.

Vad man än tycker om dataanimationer och deras intåg i filmens värld har de kommit för att stanna. I många filmer missar man att det ändå är skådisar och en bra historia som lyfter en film inte dess specialeffekter. Spielberg förstod detta när han gjorde Jurassic park, det räcker inte med att ha dinosaurier i en film, de måste ha något vettigt att göra  t.ex att käka upp en revisor eller datatekniker.

Kanske är de bästa specialeffekterna de som inte märks. På någon av bloggarna jag läser (minns tyvärr ej vilken) har man lagt upp de förändringar Fincher gjort med  hjälp av dataanimering i The Girl with the dragon tatoo – ändringar som rörde ljus, mörker och väder men som jag inte tänker på när jag ser filmen.

P.s Forskningen om dinosaurier går framåt och om man ska vara korrekt är en del av dinosaurierna ganska missvisande i Jurassic park.. T-rex är var större och troligen klädd i fjädrar däremot var det en ganska långsam asätare. Velociraptorerna är iofs blodtörstiga men numera i kalkonstorlek. I fallet med Jurassic park så föredrar jag fiktionen framför faktan.

Regi: Stephen Spielberg

Betyg: 9/10

filmspanarna-bred

Andra filmspanare som på ett eller annat sätt skriver om specialeffekter är:

Rörliga bilder

Fiffi

Jojjenito

Fripp

Velvet cafe

Mode+film

Except fear

AddePladde

Blue Velvet ( 1986 USA )

Jag kommer fortfarande ihåg när jag såg Blue Velvet första gången. Jag gjorde lumpen i Kristanstad och vi var ett gäng som betade av biofilmer i en rasande takt. Det här var på den tiden det fanns viss konkurrens inom biobranchen så man visade även smalare filmer ute på landsbygden. Jag minns att jag satt som alldeles förtrollad under föreställningen och efter filmen diskuterade vi vad det var som hade sett, kanon eller kalkon?  Bildspråket hade vi aldrig tidigare sett, skådespeleriet var märkligt och historien inte speciellt orginell men skruvad och lite obehaglig. Jag är ganska övertygad om att hade jag inte sett Blue Velvet hade mina preferenser angående film sett helt annorlunda ut. Lynch första personliga film för ett större bolag hade öppnat en helt ny filmvärld för mig.

Filmen startar med idylliska scener som staplas på varandra, brandmän som vinkar i slowmotion, tulpaner, vita staket och en man som vattnar gräset. Idyllen rasar när mannen trillar ihop och kameran sänks till marknivå där massa äckliga insekter slåss med varandra. Här har vi enligt mig filmens tema,under ytan döljer sig ondskan. Berättelsen startar med en inzoomning av ett öra och den avslutas med en utzoomning av ett öra, kan det vara så att allt endast är en ond dröm?

Egentligen är Blue Velvet på ytan en ganska enkel och okomplicerad historia. Filmen skulle kunna beskrivas som ett mörkt och mardrömslikt Kitty äventyr.Efter att besökt sin far på sjukhuset hittar Jeffrey ( Kyle McLachlan ) ett avskuret människoöra . Då Jeffrey är en rekordelig ung man ( välkammad, ständigt bärandes kostym ) tar han det till polisen. Mysteriet med örat  har etsat sig fast i Jeffreys sinne och tillsammans med polischefens dotter Sandy ( Laura Dern) leker de privatdektektiver. Det visar sig att en psykopat, Frank (Dennis Hopper), har kidnappat en man och hans son för att kunna utnyttja mamman/hustrun, Dorothy (Isabella Rossellini), sexuellt. Motvilligt dras Jeffrey in i Franks och Doroythys mörka värld.

Filmen har minst sagt många konstiga inslag, en stundtals onaturlig dialog och skruvat skådespeleri. Till detta kan man lägga en hel del konstiga scener som gör att jag sitter och funderar vad regissören menar.  Blue Velvet är en film med flera förtjänster. Två saker vill jag ta upp. Dels Dennis Hoppers intensiva rolltolkning av Frank som torde vara en av de obehagligaste karaktärer jag stött på en film, han mördar, våldtar och misshandlar med sällan skådad frenesi. Hopper har verkligen lyckats med sitt porträtt av en  djupt störd människa.

Symboliken är något annat som jag gillar i filmen, skalbaggarna/insekterna reprensenterar ondskan och är ett tema som går igenom  hela filmen. Rödhakarna får i sin tur symbolisera godheten. Det är nog inte heller någon slump att kvinnan Jeffrey dras till heter Dorothy (Alice hade också fungerat) det är hon leder in Jeffrey till en värld som skiljer sig markant från hans invanda förortsliv.  Det lilla jag tagit upp om filmen skrapar bara på ytan ( jag har t.ex inte nämnt musiken, scenografin och alla kopplingar till Twin Peaks ). Blue Velvet är en film man kan återkomma till utan att bli uttråkad då man ständigt upptäcker nya saker.

RWC har även recenserat filmen. Den hittar du här.

Regi: David Lynch

Betyg: 10/10

Jurassic park 3 (2001)

jurassicthree1Dr Alan Grant blir övertalad av ett äventyrslystet par att  ta en flygtur över en av dinosaurieöarna. Väl över ön landar planet och paret avslöjar sina verkliga intentioner: att söka efter sin son som försvann på ön två månader tidigare. Det tar inte lång tid innan uppdraget utvecklas till ett  fiasko och sällskapet får fly för sina liv jagade av en bunt blodtörstiga dinosaurier.

Vän av ordning kan undra: Varför recenseras trean och inte de tidigare filmerna i serien? Jag har sett ettan och tvåan ett antal gånger men trean var det ca åtta år sen sist därav såg jag om den när jag köpte boxen häromdagen. Filmen är ett gott hantverk men vi har redan sett dinosaurierna så nyhetens behag har falnat lite. Det blir aldrig tråkigt men inte heller riktigt spännande då filmen följer alla givna mallar men man ska kanske inte förvänta sig mer i en film av detta slag. Spielberg som inte regiserat filmen står dock som producent och det märks främst då genom den vanliga spielbergska smetighet som genomsyrar de flesta filmer han har ett finger med i. Det är lite synd för jag tror att filmen vunnit på mer action och mindre smet.

Regi: Joe Johnston

Skådespelare: Sam Neil, Tea Leoni, William Macy m.fl

Betyg: 6/10