The Ice Road (2021 USA)

Liam Neeson spelar här den lufsige och snälle lastbilschaufören Mike McCann som inte har det så lätt här i livet. Han tar hand om sin bror som iofs är en mycket duktig mekaniker men inte mår så bra efter en vända i Irak eller var det Afghanistan? Detta gör att han har svårt att behålla ett jobb då brorsan av och till ställer till det för de två. Helst skulle Mike vilja köra sin egen lastbil men det kostar som bekant stålar. När så en olycka sker i en gruva på nordliga breddgrader söker man våghalsiga chaufförer som ska köra upp specialborrar för att rädda de instängda gruvarbetarna. Vägen dit är farlig då den går över istäckta sjöar som börjat tina i vårsolen men Mike tar chansen. Det som kastar in grus i maskineriet är att någon verkar vilja att att räddningsaktionen misslyckas.

Min gamla mor är omåttligt förtjust i Liam Neeson. Inte för att hon tycker han speciellt snygg eller en skådis av rang utan därför han ser så snäll ut. Jag kan inte annat än att hålla med henne. När Neeson dyker upp på rutan känner man att här kommer en riktig snällis.  Även om han av och till slåss och står i och ibland kan verka lite grinig vet jag som tittare att här har jag en person med hjärtat på rätta stället och han är en hederlig karl. Detta gör att filmer med Neeson aldrig riktigt blir helt usla för man gillar karln så himla mycket. Mao det börjar bli lite Statham varning på denna storvuxne irländare.

The Ice Road hör till skådisens bättre filmer på senare år. Det är snö och is och en hel del rafflande scener, skoterjakter, en kamp mot klockan. laviner och sprickande isar, jag menar vad mer kan man begära? När filmen också berikas med en och annan stabil skådis i birollerna är det klappat och klart för trevlig filmstund. Visst kan man räkna ut vem skurken är sekunden denne kliver in i bild och som tittare vet jag i stort sett vet vad som kommer hända men det spelar ingen roll då det är god underhållning för stunden. The Ice road är vad jag skulle vilja kalla en perfekt fredagsfilm.

Regi: Jonathan Hensleigh

Betyg: 7/10

The Mule (2018 USA)

Blomsterhandlaren Earl Stone är en man som skänkt all sin uppmärksamhet åt sina blommor och har mer eller mindre struntat i sin familj. På ålderns höst går hans företag i konkurs och han har ingen att vända sig till då hans familj vänt honom ryggen. Av en slump får han ett erbjudande om ett jobb nämligen att frakta paket och väskor tvärs över landet. Jobbet är bra betalt och  Earl kommer på grön kvist. Naturligtvis är det knark Earl fraktar och han gör det bra för vem misstänker en pensionär att vara knarkkurir?

Eastwood är oftast en stabil regissör och skådis. Hans filmer berättas i ett sävligt tempo har vanligtvis relationer mellan människor i handlingens centrum.  The Mule skrider fram i sitt berättande och handlar mer om en man som försöker reparera sin trasiga relation med sin familj än knark och skottlossningar. Jag gillade rullen men frun lessnade snabbt och tyckte man bara fick se Clint Eastwood sjungandes bakom ratten till en pickup.

Min fru har inte helt fel för det är mycket bilåkning och en del skönsång (?) med Clintan men jag fann filmen vara mer än bara detta nämligen en fin liten berättelse trots allt knark. Om jag ska gnälla över något i The Mule är det väl att Eastwood kanske blivit lite väl gammal för roller av detta slag.  Eastwood är såpass gammal att jag är mer bekymrad över att han ska dö av ålderskrämpor bakom ratten än att han ska falla offer för knarkkartellens kulor. Kan det vara som så att Eastwood har lite åldersnoja och vill ge sken av att vara yngre än han är? The Mule är inte en av regissörens bästa filmer men den duger mer än väl om man är sugen på lite långsam underhållning samt en hel del bra skådisar i massa biroller.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10

John Wick 3 : Parabellum (2019 USA)

Tredje filmen om den formidabla lönnmördaren John Wick startar direkt där den förra slutade. Wick är nu en jagad man och har ett pris på sitt huvud. Då priset är 14 miljoner dollar har han större delen av världens lönnmördare efter sig. Klart att Wick har en plan, det enda han behöver är att överleva för att hinna sätta den i verket.

Filmerna om John Wick har varit en ganska så stabil och snygg underhållning, så värst spännande har de aldrig blivit då Wick är i det närmaste oövervinnerlig. Det jag gillat mest med filmerna är att de beskriver någon slags alternativ verklighet där lönnmördarnas gemenskap/samhälle existerar sida vid sida med den vanliga världen samt att de har har snygga action och fightingscener.

Trean börjar mycket bra med actionscener och fighter som är påhittiga. En fight på ett bibliotek där en bok används till annat än bildningssyfte, en häst/motorcykel jakt och något som bäst beskrivs som en shootout men med knivar. Jag är nöjd och verkar ha prickat rätt men säg den lycka som varar. Ungefär mitt i rullen tappar man greppet och jag kan faktiskt sätta fingret exakt när i filmen detta sker nämligen när Halle Berry dyker upp i handlingen. Berry är säkert en trevlig människa men någon bra skådis är hon verkligen inte. Hennes uppenbarelse på vita duken förstör min inlevelse av rullen,  jag tappar koncentrationen och sitter mest och tänker på hur fruktansvärt usel hon är som skådis..

Ungefär samtidigt som Berrys uppdykande går filmen från kvalité till kvantitet i handlingen. I stället för påhittiga fighter satsar man på låååånga fighter med många inblandade och filmen sista halvtimme är trots karatekickar, elefantbössor och svärd ganska så tråkig. Det hade inte gjort något om man kortat ned filmen en sisådär tjugo minuter samt haft en annan skådis än Berry då hade detta kunnat bli en rejäl actionrökare nu blir det bara tyvärr ett halvtrist knappt  ok.

Regi: Chad Stahelski

Betyg: 4/10

Jojjenito och Henke samt Movies noir har sett filmen.

Filmspanarna: Konspirationer

smallworld_conspiracies_pyramid

Månadens tema är konspirationer och det finns det gott om, både verkliga och påhittade, både stora och små. Personligen tror jag nog att det pågår fler konspirationer än vad man kan ana men då rör det sig mer om små konspirationer t.ex kommunpolitiker som dagtingar på demokratin för göra sitt arbete lite lättare, hjälpa kompisar eller i värsta fall stoppa en slant i egen ficka. Det är fastställt att det finns större konspirationer t.ex Watergate, Sovjets finansiering av den västerländska fredsrörelsen och ”demokratiska” regeringars spionage på de egna medborgarna. Slutligen finns det konspirationsteorier som vilar på lösa grunder t.ex morden på JFK och Palme, Area 51 och 11:e september, Det är väl dessa som är mest underhållande att få uppleva på film eller bok. Personligen brukar jag inte ägna de sistnämnda teorierna någon djupare tanke men det är förnöjsam kuriosa och främst intressant ur ett psykologiskt perspektiv.

Naturligtvis finns det många konspirationsfilmer som rör både verkliga konspirationer (Alla presidentens män, Call girl) och påhittade (Sista kontraktet, JFK). Dagens filmval är en både bra och intressant konspirationsfilm nämligen The Matrix. Jag varnar redan här för spoilers om nu någon inte sett filmen.

The_Matrix_0057

Thomas Anderson arbetar som programmerare samtidigt som han extraknäcker som hackare där han går under namnet täcknamnet Neo. En annan hackare tar kontakt med Neo och uppmanar honom att söka upp Morpheus som kan avslöja sanningen bakom The Matrix, ett ord som av och till dykt upp på nätet. När Neo börjar luska i saken blir han först hotad och senare jagad av regeringsagenter. Neo lyckas undkomma och kommer i kontakt med Morpheus som erbjuder att att visa honom sanningen om vår värd. Neo nappar på erbjudandet. Det Morpheus avslöjar är att våra liv är en enda stor illusion. Människorna tjänar som energi åt maskiner och vi är alla sammankopplade i en simulation som vi tror är verkligheten. Morphues och hans grupp hör till det fåtal som vaknat upp ur simulationen och bekämpar maskinerna.

matrixNär jag såg The Matrix för första gången hade jag inte en aning om vad filmen  handlade om och blev helt tagen på sängen (även om jag satt i en biofåtölj). Actionscenerna är spektakulära och då hade jag inte sett något liknande, storyn var originell och tankeväckande. Berättelsen bjuder också på den där sense of wonder känslan som jag så ofta eftersträvar. Lägg sedan till bra skådisar som är übercoola så har man en fullpoängare. Att sedan syskonen Wachowski lånat friskt från både religion, filosofi, ett avsnitt av The Twilight zone samt serien The Invisibles och rört ihop ingredienserna till en egen soppa må va hänt. Det spelar ingen roll då resultatet blir så lyckat. Min enda invändning är att det kom två uppföljare som förtar lite av den första filmens glans.

Hur trovärdig är då konspirationen i The Matrix? Min första reaktion är naturligtvis att skratta åt det hela som stollerier men döm om min förvåning då forskare börjat undersöka saken och anser att det finns tecken på att vi möjligtvis kanske lever i en datasimulation. Frågan blir då är vi programmerade att upptäcka att vi lever i en simulering eller?The-Invisibles-Vol-2-Cover-vertigo-comics-11188958-995-1534

Om man är sugen på fler konspirationer rekommenderar jag Gunnar Walls bok som stundtals är sansad även om han svävar ut ibland. Den har jag skrivit om här.

Om man däremot känner för att verkligen kasta sig ut i konspirationernas värld rekommenderas Grant Morrisons serie The Invisibles. Här finns allt för den som törstar efter diverse sammansvärjningar, rymdvarelser, övervakning, hemliga organisationer, Area 51 och en himla massa mer och man ser verkligen varifrån syskonen Wachowski ”lånat” ett och annat till sin film.

Regi: Andy o Lana Wachowski

Betyg: 10/10

Vad andra filmspanare har att säga om konspirationer går att läsa nedan. Klicka på länkarna.

filmspanarna-bred

The Velvet cafe

Jojjenito

Mackans film

The Nerd bird

Har du inte sett den?

Fredrik on film

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripp

Fiffi

FLMR

Absurd cinema

 

The Colony (2013 Kanada)

movies-the-colony-posterSnö,svält och elände är vad vi kan vänta oss av framtiden om man ska tro skaparna av den kanadensiska The Colony. Tack vare vår klåfingrighet med världen och dess miljö har nu jordklotet drabbats av en evig vinter. Spillror av mänskligheten lever i små samhällen som har sporadisk kontakt med varandra. Livet är hårt och man kämpar för att överleva till nästa dag i väntan på bättre tider. En dag mottar Colony 7  en nödsignal från grannsamhället Colony 5 som ligger ett par dagsmarscher bort. I all hast beslutar man sig för att skicka ett räddningsteam för att undersöka vad som kan ha hänt i Colony 5.

Snöfilmer är jag svag för. Varför vet jag inte riktigt jag vet bara att jag överlag blir mer positivt inställd till en film om miljön är förlagd till is och kyla. The Colony har rikligt med både snö, is och CGI-landskap. I rollistan återfinns både Bill Paxton och Laurence Fishburne . De är kanske inte de hetaste skådisarna i dagsläget men de är kompetenta.

Om man hade haft en mer kompetent manusförfattare och regissör hade detta kunnat blivit en riktigt bra film nu är den knappt godkänd. Storyn är bra men sista halvtimmen tappar man bollen och det som kunde blivit en riktigt rafflande historia à la Assault on Precinct 13 blir nu istället ett ”jaha är det redan över” ? Min upplevelse blir att filmen tar slut innan den hinner börja. Det är synd för det fanns många möjligheter att öka spänningen rejält. På det hela är jag dock mer nöjd än Steffo och Sofia men The Colony är som sagt en snöfilm.

Regi:Jeff Renfroe

Betyg: 5/10

Man of steel (2013 USA)

man_of_steel_poster_3_-625Ibland känner jag mig lite osäker över vad jag egentligen tyckt om en film. Ett bra test brukar vara att tänka på hur sugen jag är på att se om filmen. I fallet Man of steel lär det dröja ett bra tag trots att den var avsevärt bättre än jag trott. Efter sömnpillret Superman returns hade jag inga större förhoppningar på karaktären som verkade ha nått vägs ände. Jag anar att filmbolagscheferna inte heller var helt nöjda då man startar om från början än en gång och presenterar Supermans ursprungshistoria men nu i form av återblickar. Superman har levt ett tillbakadraget liv och kuskat land och rike runt. I det dolda har han räddat människor undan allsköns katastrofer. När så en dag ett rymdskepp närmar sig jorden och kräver att Superman träder fram måste han ge sig tillkänna för att rädda planeten. Frågan är bara om människorna kommer att lita på honom, en fråga som man inte behöver speciellt stor intelligens för att besvara.

Den i mina ögon famöse Zack Snyder står bakom kameran. Ibland lyckas han (Dawn of the dead) och ibland undrar man hur karln tänker (Sucker punch) och ibland är filmerna sisådär (Watchmen) men Snyder märks när han gör film då alla hans filmer har en sak gemensamt: De är högljudda. Filmens sista halva är en enda utdragen CGI-fest med explosioner och annat smått och gott som har hög decibelnivå.. Man of steel har en ganska bra ensemble speciellt Henry Cavill fyller ut dräkten bra. Kevin Costner och Diane Lane är mycket bra som paret Kent, Supermans fosterföräldrar. Lite sämre ställt är det med Amy Adams som gör ett ganska blekt porträtt av Lois lane – en vanligtvis tuff brud med skinn på näsan som här är lite mjäkig och intetsägande. Michael Shannon som spelar filmens skurk Genral Zod gör sitt bästa för att verka farlig genom att rulla med ögonen och skrika för full hals men det hjälper inte mycket. Det jag funderar mest på är hur blöta filmens skådisar blev i ansiktet efter en dialogduell med Shannon.

Man of steel lider av tre problem: Längd, tempo och skitnödighet. Filmen är alldeles för lång och första halvan händer det i stort sett ingenting. Det är återblickar och plågande ansikten så vi verkligen ska förstå hur Stålmannen har det då han känner sig som en outsider. Andra halvan är en actionfest av sällan skådat slag men jag blir mätt efter en stund på alla byggnader som raseras. Om Snyder på något sätt hade fördelat action och drama under filmens gång hade upplevelsen blivit mer angenäm. Om man jämför filmerna från DC med Marvel tar de förstnämnda sig själva på för stort allvar. Det är som att man inte riktigt vågar skämta till det och visa att superhjältar kan ha roligt ibland.Det blir kort och gott lite väl allvarsamt och därmed skitnödigt.

Nu är inte filmen alls så trist som jag kanske skriver. Jag somnade inte (om det ens är möjligt under en film av Snyder) och fick flera ”wow känslor” under filmens gång. Trots brister i tempo så var det en relativt lättsam film att smälta och jag ser fram emot tvåan. Svårare att smälta var de manliga fjortisarna  (killar i 16 – 20 års ålder som inte riktigt utvecklats efter gängse biologiska normer) som hade svårt att hålla käften under filmens gång. Där tackar jag Snyder och general Zod att de effektivt dränkte deras tjatter.

Även Fiffi har sett filmen.

Regi: Zack Snyder

Betyg: 6/10

Assault on precinct 13: 1976 vs. 2005 (USA)

assault-on-precinct-13-1976John Carpenters andra film har en handling som regissören gärna återkommer till. En grupp isolerade personer som måste tampas mot ett yttre hot (The Prince of darkness, Ghosts of Mars m.fl). I dagens film är det en handfull poliser på en polisstation som ska läggas ned som belägras av kriminella gäng. Då stationen ligger isolerad och filmen utspelar sig innan internet och mobiltelefoner räcker det med att klippa av telefonledningarna för att poliserna ska vara helt avskurna från omvärlden. Då stationen är underbemannad blir man tvungen att alliera sig med de få interner som av en händelse som finns på stationen för att överhuvudtaget ha en chans att överleva natten.

Assault on precinct 13 är lågbudget så det skriker om det men Carpenter lyckas verkligen att få valuta för pengarna. Historien är välskriven och filmen har ett bra tempo, jag minns att filmen var otroligt spännande när jag såg den första gången. Nu har den känslan svalnat efter att ha sett filmen ett antal gånger men jag uppskattar fortfarande hantverket.  Att Carpenter inte är någon dussinregissör märks då filmen har ett par scener som etsats fast i minnet. Glassbilsscenen är chockerande än i dag trots att jag vet vad som ska ske och episoden när polisstationen beskjuts med vapen utrustade med ljuddämpare är annan minnesvärd scen. Musiken är mycket bra men när Carpenter skriver sitt eget soundtrack brukar det vara av hög kvalité. Om jag ska ha några invändningar skulle det vara den något torftiga dialogen samt att skådisarna kanske inte är de bästa men med tanke på att det är Carpenters andra film samt att budgeten bara uppgår till 150 000 $ kan detta ursäktas. Speciellt om man har i åtanke vad regissören skapat på senare år med en större budget.

31074-0-d5914f4dc68518add68cd78c88fc1a0aTrettio år senare kom det en remake med både större budget och fler kända skådisar. Historien utspelar sig nu på nyårsafton och man har flyttat polisstationen från Los Angeles till Detroit. Anledningen till att polisstationen attackeras är nu en helt annnan. 2005 är det korrupta poliser man ska vara rädd för.

Filmens tempo är högt och skådisarna som skrapats ihop är mycket bra. Ethan Hawke, legendaren Brian Dennehy och Gabriel Byrne för att nämna några. Just Dennhey är roligt att se, en skådis jag alltid haft ett gott öga till. Filmen från 2005 är absolut inte en dålig remake men Carpenters film har en del fördelar. I Carpenters version är skurkarna anonyma och då de är en ansktslös massa som attackerar stationen vet man aldrig riktigt vad det är för hot man ställs inför. Då skurkarna i remaken har både ett ansikte och dialog blir de mindre skrämmande. Carpenters film lyckas mer med att skapa en klaustrofobisk känsla och känns mer innovativ i sitt berättande. I remaken har man dock lyckats med utmejsla filmens karaktärer bättre och därmed bryr man sig mer om de klarar sig eller inte. Carpenters film lider lite av att i stort sett hela ensemblen är ganska anonym. Assault on precinct 13 i 2005 års tappning är en actionfilm/thriller man sett många gånger tidigare och den har ingen glassbilsscen. Originalet känns lite piggare trots sin ålder.

Betyg: 1976 – 7/10

2005 – 6/10

Predators ( 2010 USA )

Då var det dags att för än ett försök att blåsa liv i Predatorfranchisen. De tidigare försöken har väl inte varit så lyckade men jag har ännu inte gett upp hoppet. I Predators teleporteras ett antal soldater till en planet som snart visar sig vara ett sorts reservat där Predetatorerna övar sig i att jaga. Soldaterna leds av en deffad Adrian Brody som talar med väsade röst, någon Arnie är han inte men han duger i brist på annat.

Predators är en bra biofilm om man är på humör för  lite explosioner, aliens och tuffa killar ( och en brud ). Filmen kommer nog inte sätta några större spår vare sig hos mig eller i filmhistorien men kan vara värd att  titta på om humöret är rätt.Tuffingarna har dock svårt att slå orginalgänget med Arnie i spetsen och en överspelande Fishburne känns lite småjobbig annars är det helt ok och jag ser gärna en fortsättning.

Regi: Nimród Antal

Skådespelare: Adrian Brody, Topher Grace

Betyg: 6/10

Event Horizon (1997 Storbr)

Det har gått sju år sedan rymdskeppet Event Horizon försvann i samband med ett experiment att färdas snabbare än ljuset. När man får signaler från skeppet skickar man ut ett räddningsteam. Astronauterna bordar skeppet men skeppets besättning är spårlöst borta. Att gåtan var skeppet Event Horizon och dess besättning färdats borde ha fått vara olöst upptäcker räddningsteamet alltför sent.

Man har lycktats med att skapa en rikltigt otrevlig och bitvis spännande rymdskräckis som påminner lite om klassikern Hellraiser. Det är mörkt, blodigt och bitvis riktigt spännande. Tyvärr klipptes filmen om två gånger och kortades med 20 minuter då testpubliken inte gillade den vilket gör mig lite nyfiken på den ursprungliga versionen. En lite bortglömd skräckis som jag rekommenderar,

Regi. Paul Anderson

Skådespelare. Sam Neil, Laurence Fishburne

Betyg. 8/10