Rebecca (1940 USA)

rebecca-laurence-olivier-joan-fontaine-1940En ung kvinna (hennes förnamn nämns aldrig i filmen) är anställd som sällskapsdam åt den pladdersjuka Mrs. Van Hopper. Under en semester i Monaco börjar sällskapsdamen att umgås med Gerorge Fortescue Maximilian de Winter eller kort och gott Max. Max är en något tungsint man då hans förra fru Rebecca drunknat. Trots Max obalanserade humör samt hans dåliga ovana att behandla sällskapsdamen som ett barn eller mindre vetande person tackar hon ja när han friar. Det kan i och för sig bero på att hon vill slippa den talträngda Mrs. Van Hopper samt att Max är ganska tät och bor på det sagolika godset Manderley. Väl framme märker dock den nya Mrs. Winter att Rebeccas ande vilar över godset, alla talar om hur förträfflig Rebecca var och Mrs. Winter blir varse att hon har en oförsonlig fiende i Mrs. Danvers chefen för Manderleys hushåll. Mrs. Winter får tillfälle att fundera om giftemålet inte var lite väl spontant och hur var det Rebeccas död egentligen?

Rebecca vann en Oscar för bästa film, något jag kan förstå för det är en film som torde tilltala de flesta. Kärlek, mysterium och en gnutta spänning. Filmen är baserad på Daphne du Maurier’s bok som bär samma namn. Jag vet inte hur många som läst boken Rebecca men där kanske man får en förklaring på varför den blivande Mrs. Winter kastar sig i armarna på den till synes något labile Max. Det var nog den del av historien som jag hade svårt att köpa. Max som f.ö spelas av Laurence Olivier är helt enkelt för otrevlig för att charma en kvinna (tycker jag). Bortser man från detta så är de första två tredjedelarna av filmen mycket bra. Det är spännande, suggestivt och engagerande. Bit för bit läggs till mysteriet om vad för sorts människa Rebecca var. Jag lider även med Mrs. Winter och hennes desperata försök att leva upp till idealet av den förra frun. Godset Manderley är otroligt vackert och en scen bet sig fast i mitt sinne. Den scenen där Mrs. Winter går på upptäcksfärd i Rebeccas sovrum, vackert spännande och en lek med ljus och skugga som avslutas med ett WOW ögonblick då de tunga gardiner dras isär och blottar det praktfulla rummet.

Sorgligt nog tappar storyn ordentligt mot slutet och jag blev mycket besviken på upplösningen. Vad jag väntat mig vet jag inte men det gick inte i klang med den kusliga känslan man fick i filmens mittparti. I morgon blir det mord och otrevliga äkta män.

Vad Jojjenito tyckte om Rebecca finner ni här.

postr_lpostr_lpostr_lpostr_lpostr_l

Brideshead revisited (1981 Storbr)

Brideshead revisted (En förlorad värd) är en nätt liten tv-serie på ca 12 timmar som handlar om självberhärskning och religiös ångest. Det är  en av de segaste och mest utdragna produktioner jag sett. Hans Villius Svart på vitt, historia kring ett fotografi är rena rockvideofesten i jämförelse. Man kan undra vad det är för människa som mitt under den svenska sommaren bestämmer sig för att lägga 12 timmar av sitt liv för att titta på detta? Man kan också verkligen ställa sig frågan vad det är för person som efter att ha tidigare gett upp vid inte ett utan två tillfällen att se serien väljer att ge spektaklet en tredje chans?

Tv-serien baserar sig på Evelyn Waughs roman med samma namn. Under 2:a världskriget stationeras kaptenen Charles Ryder vid en gigantisk herrgård. Han upptäcker att godset är Brideshead som han har plågsamma men även ljuva ihågkomster av. Vi får ta del av hans minnen från en svunnen tid (i ca 11 timmar). Charles börjar på Oxford 1923 och blir god vän med Sebastian Flyte. Sebastian är adelsman och yngste sonen i den katolska adelsfamiljen Flyte. Charles blir mer och mer involverad i familjen Flyte som inte har det så lätt. Sebastian är alkoholist, pappa Flyte bor i Vendig i med sin älskarinna och äldsta dottern Julia har ett olyckligt äktenskap mao det är som det brukar i familjedramer. En orsak till alla problem är familjens katolska tro som ligger som ett blött konfliktfyllt täcke över hela familjen.

Berättelsen skrider fram och John Mortimer som bearbetat bok till film verkar inte ha velat ändra på något. Står det i boken att någon vandrar genom en lång korridor får vi se någon vandra genom HELA den långa korridoren. Seriens klippare Anthony Ham lär ha haft ett ganska enkelt arbete. Jag erkänner att jag nickade till några gånger under tittningen men upplever inte att jag missade något av vikt. Att skådisarna som iofs är mycket bra verkar ha gått på något lugnande hetsar inte heller direkt upp stämningen. Jeremy Irons släpiga valiumindränkta röst som vocieover förstärker mina misstankar om lugnande läkemedel. En voiceover som f.ö formligen svämmar över av pretentiösa liknelser som t.ex ”Likt en dykare som tvekar inför hoppet i vattnet”. Det tar ganska exakt elva timmar innan någon visar lite känslor av vikt.

Samtidigt som serien egentligen är bedövade långtråkig så har den något som gör att jag fastnar. Jag ska erkänna att jag höll på att kasta in handduken för tredje gången men karaktärerna ville inte ge mig någon ro. Efter en veckas paus återvände jag till Brideshead och stillsamheten. Jag fascinerades av att alla kämpar för att inte tappa ansiktet. Ett avslöjande om otrohet bemöts ungefär med ett ”Det var ju tråkigt”. Förolämpningar tas emot med en nick och ett leende. Sebastian sitter dyngfull på en middag och alla kämpar med att låtsats som det regnar. De religiösa grubblerierna kändes främmande för mig men jag fick ändå en inblick i den djupt religiösa familjen Flytes liv och förstod de sociala hinder som uppkom i det protestantiska England. Över hela berättelsen svävar en känsla av vemod och det svenska namnet En förlorad värld är ett passande namn på serien och dess tema.Skådisarna är mycket bra (om än en aning loja), Anthony Andrews som den plågade Sebastian, Jeremy Irons som den inbundne Charles Ryder, Diana Quick i rollen som Julia var nog den aktör jag gillade mest och hennes sammanbrott mot slutet är magnifikt. Som grädde på moset är även Laurence Oliver och John Gieguild med som excentriska äldre män.

Filmens miljöer är utsökta. Gräset är aldrig grönare än i England, naturen trolskt lummig och husen fantastiska. Inredningarna skulle ge Peter Lamm ett slaganfall. Rummen är proppfulla med ekbord, porslinspjäser, tunga gardiner, byster och teserviser, en fröjd för ögat.

Jag kan nog inte rekommendera tv-serien till någon för samtidigt som den är intressant, vacker, välspelad och vemodig är den i sina stunder bedövande tråkig men för mig blev Brideshead revisted en meditativ upplevelse som jag inte lär glömma i första taget. Min fru däremot skakade på huvudet och ansåg att namnet Bortkastad tid skulle passa bättre på serien.

Betyg: 7/10

The Boys from Brazil (1978 Storbr/USA)

Det finns en del, ja i ärlighetens namn ganska många, myter om nazismen. En myt är den om övervintrade nazister som försöker skapa det fjärde riket. Detta var något författaren Ira Levin som b.la ligger bakom Rosemarys baby tog fasta på när romanen The Boys from Brazil kokades ihop.

I Paraguay får en judisk kille Barry (som spelas av Steve Guttenberg med en ganska risig afrofrisyr) syn på ett gäng gamla nazister. Detta väcker hans intresse och han börjar skugga gubbarna. Barry får jackpot då övervakningen leder honom till legendaren Josef Mengele. För de läsare som eventuellt inte vet vem Mengele var arbetade han som ”doktor” i förintelselägret Auschwitz där han utförde ”medicinska” experiment på människor. Mengele lyckades undkomma rättvisan efter kriget och man misstänkte att han bosatt sig någonstans i Sydamerika. Barry blir upptäckt men lyckas meddela sin upptäckt till den berömda nazistjägaren Erza Liberman. Erza är tveksam till en början men dras mer eller mindre motvilligt in i en jakt för att förhindra Mengeles minst sagt oortodoxa plan att skapa det fjärde riket.

The Boys from Brazil är en film som har det mesta; Nazister, konspirationer, härliga frisyrer och utsvängda byxor samt en Gregory Peck i högform. Om man tillåter fantasin  löpa fritt är filmen ganska bra. Det finns ett antal scener som är riktigt intensiva där man lyckats med att skapa en tät atmosfär. Tyvärr flyter inte filmen på riktigt i det tempo jag skulle önska och den segar sig fram av och till. En annan sak som gör att åtminstone jag har lite svårt att ryckas med i storyn är Mengeles plan som är lite väl utflippad och osanolik.

Gregory Peck verkar trivas bra med att få spela en diabolisk person som Mengele. Han tangerar gränsen till att spela över men passerar den aldrig. Laurence Oliver i rollen som nazistjägaren Liberman är lite mer sansad och lågmäld. Han ger ett porträtt äv en bohemsk och oorganiserad gubbe som dock har huvudet på skaft. Att verklighetens nazistjägare Simon Wiesnthal stått som modell för Lieberman råder det ingen tvekan om. Hur Wiesenthal var som person vet jag inte men troligtvis borde han haft ett lite mer organiserat sinne.

Finalen mellan Mengele och Lieberman är bra och förvånansvärt brutal, det är inte var dag man får sig en pensionärsfight till livs. På det hela är The Boys from Brazil klart sevärd om man gillar genren, lite seg emellåt men det uppvägs av bra skådisar. Verklighetens Mengele kan ha sett filmen då han drunkade först 1979. Vad han eventuellt tyckte om Pecks porträtt av honom förtäljer inte historien.

Regi: Franklin J. Schaffner

Betyg: 7/10