Filmspanarna: Cat Ballou (1965 USA)

MPW-14381Månadens tema bland filmspanarna är den lite bortglömda genren western. Det är lite synd att denna genre hamnat lite i bakgrunden då den oftast har en ganska hög lägsta nivå. Vad detta beror på (lägsta nivån och lite bortglömd) kan man säkert orda om men det får bli en annan gång.

Jane Fonda spelar huvudpersonen Cat som återvänder till föräldrahemmet efter sin utbildning till lärarinna. Hemkomsten blir lite av en chock då hon märker att ranchen/bondgården förfallit under hennes frånvaro. Hennes far går på knäna då hans verksamhet saboteras då någon som vill driva honom från hus och hem för att komma över hans vattenrättigheter som behövs till stadens växande industri. Vem denne någon kan vara är höjt i dunkel men att personen i fråga har köpt stadens sheriff står snart klart för Cat. När den okände revolvermannen Tim Strawn gör entré och hotar familjen Ballou ser Cat sig nödgad att svara med samma mynt. Hon hyr den kände revolvermannen Kid Sheleen. Hon har läst om hans äventyr men blir varse om att verklighet och fiktion inte alltid går hand i hand.

Det här är vad jag kallar för en riktig hejsan svejsan film (det var ett tag sedan sist). Den är gjord med ett mycket gott humör och trots att en och annan i ensemblen stryker med under resans gång verkar de flesta ha det ganska trevligt. Det finns många roliga scener och skådisarna håller hög klass. Jane Fonda är oerhört charmig som Cat och Michael Callan är underhållande som den småklurige Clay Boone men det är Lee Marvin och hans häst som stjäl hela showen. Marvin har två roller i filmen dels Tim Strawn men det är när han gestaltar den gravt alkoholiserade revolvermannen Kid Sheleen som han verkligen glänser. Iofs är det en tragisk roll han fått sig tilldelad då Marvin stundtals hade svåra problem med spriten under sitt liv. Beklagligt nog är det kanske därför han är så övertygande som Kid Sheleen. En extra bonus i filmen är att Nat King Cole och Stubby Kaye medverkar och står för filmens musik med hjälp av små melodier tar de och länkar samman scener och för handlingen framåt.

Cat Ballou är ingen stor film, den har sina skavanker men de överskuggats av att det är en trevlig och mysig film som dock har en del allvarsamma undertoner. Under historiens gång påminns huvudpersonerna om att de hör till det förgångna då det gamla vilda västern allt mer trängs undan av den moderna tiden.

Regi:  Elliot Silverstein

Betyg: 7/10

Jag kommer nu att ta en paus i bloggandet för att ta lite vårsemester från den virtuella världen men kommer tillbaka så småningom då med bla dödliga spaanläggningar, porrstjärnor, tragiska levnadsöden, Bingo Rimér,  lönnmördare och annat smått och gott.

filmspanarna-bred

Andra filmspanare har också skrivit om Western ta och kolla in:

Absurd cinema

The Nerd bird

Filmmedia

FLMR

Jojjenito

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Fripp

The Dirty dozen ( 1967 USA Storbr )

Det är inte så ofta jag ser en krigsfilm som utspelar sig under 2:a världskriget då den subgenren inte hör till mina favoriter. Skälen till det är många men det borde egentligen räcka med att om man försöker saluföra en film som utspelar sig under andra världskriget med orden ”lyckas de inte kan nazisterna vinna kriget” har en del av spänningsmomentet av förklarliga skäl försvunnit. En annan sak som gör filmer från detta krig ganska trista är att s.k ointagliga fort och fästningar vaktas av soldater som verkar vara både blinda och döva samt ha en IQ som ligger avsevärt under befolkningens genomsnitt. Därmed är det  inte sagt att det saknas bra krigsfilmer: Kanonerna på Navorone, Örnnästet och Järnkorset är alla ganska underhållande filmer som utspelar sig under denna tidsperiod.

I The Dirty Dozen ska en grupp fångar tränas för att likvidera en stor del av det tyska överkommandot innan man sätter invasionen av Normandie i rullning. Naturligtvis håller tyskarna hus i en välbevakad herrgård som i närmaste är ointaglig, den lögnen sväljer jag inte. Gruppen består av en salig blandning fångar som sitter i millitärfängelse av olika anledningar. Fångarnas morot är att om de utför sitt uppdrag och överlever kommer de att benådas.

Filmen har en bra ensamble med kända namn: Lee Marwin, Telly Savalas, en ung Donald Sutherland och Charles Bronson.  Det här är likt de flesta krigsfilmer en grabbig film det dricks och slåss och knyts vänskapsband så där som bara män kan med lite lätta slag på axlarna. Bortsett från ett gäng prostituerade, som sällskapet erhåller som ”belöning” då de skött sin träning bra, så lyser kvinnor med sin frånvaro. Orkar man med detta är The Dirty dozen en helt ok film som åtminstone är ganska underhållande. Nackdelen med ett sällskap på 12 män som man ska  lära känna under filmens speltid är att manuset får koncentrera sig på ett antal karaktärer, resten kan man mer eller mindre räkna bort som blivande kanonmat. I 12 angry men lyckades man bättre med att låta tittaren lära känna karaktärerna och den filmen var en timme kortare. En annan nackdel med filmen är att det läggs onödigt lång tid på att visa the dirty dozens träning. Först mot slutet blir det dramatik när de ska utföra sitt uppdrag och det är då filmen tar fart för det är faktiskt ganska spännande att se vem som överlever och vem som biter i gräset. En del överraskningar blev det faktiskt på den fronten.

Regi. Robert Aldrich

Betyg: 6/10

Shout at the devil ( 1976 Storbr )

Shout at the devil är kanske mer känd under sitt svenska namn: De sista äventyrarna. Anledningen till detta är att filmen härstammar från den tid då man gjorde sig omaket att försöka översätta filmtitlar till svenska, på både gott och ont. Filmen hör till en genre som jag personligen brukar kalla  ”hejsan svejsan film”. Med det menar jag filmer där det verkar som att filmteamet har haft riktigt roligt under inspelningen. Historierna präglas även av att de är lite smålarviga vilket inte stör mig då humöret nästan alltid hamnar i topp när jag ser en s.k ” hejsan svejsan film”. Star Wars: A new hope och Mumien (1999) är två exempel på bra filmer av den här genren. The Expendables är ett exempel där man troligtvis hade för roligt.

Shout att the devil utspelar sig i Afrika 1913. Engelsmannen Sebstian Oldsmiths (spelad av Roger Moore) vägar korsas ofrivilligt med amerikanen Flynn O’ Flynn  som spelas av Lee Marvin. Den sistnämde repriserar sin roll i Paint your wagon samt Cat Ballou enda skillnaden är att Marvin nu bytt ut hembränd wiskey mot gin. Moore spelar Moore så hans rolltolkning är ungefär densamma som alltid.  Flynn behöver hjälp med tjuvjakt av elefanter på tyskarnas territorium och lyckas  med viss övertalning få sig Sebastian på det äventyrliga företaget. Det tyska territoriet styrs av en komisk befälhavare som traskar runt i en paraduniform.  Befälhavaren är i det närmaste besatt av att få infånga Flynn då han av och till brukar smita in på tyskarna territorium för att jaga elefanter. Då Sebastian träffar dottern till Flynn uppstår det ljuv musik och snart har de gift sig och fått en dotter. Det är m.a.o ett skojfriskt gäng som huserar ute på den afrikanska savannen. Fram tills nu har det varit kanske inte så stor filmkonst som har serverats tittaren men väl en trevlig stund i tv-soffan.

Här någonstans i handlingen händer det något märkligt för filmen gör en tvärvändning från munter kolonial äventyrskomedi till blodigt hämnddrama. Året blir 1914 och det första världskriget bryter ur. Den tidigare lite skrattretande tysken transformeras till en sadistisk missdådare. Han invaderar det engelska territoriet med en smärre arme´för att infåga Flynn och Sebstian. Då de inte är ute på tjuvjakt låter han sin frustration gå ut över frun i huset. Man slår ihjäl hennes barn. Det tar en bra stund innan jag kan ta till mig det som utspelas i filmen.  Jag trodde att jag såg en s.k ”hejsan svejsan film” och dylika saker händer aldrig i den genren. När min förvirrning lagt sig upptäcker jag till min förtjusning att jag inte är den enda som blivit förvirrad. Skådespelarna hänger inte riktigt heller med i filmens vändning, vilket faktiskt blir aningen underhållande.  Barbara Parkins som spelar Flynns dotter fattar direkt att hon nu plötsligt är med i ett hämnddrama och agerar därefter. Moore verkar mest vara ängslig. Han trodde nog att han skrivit på för en film som innebar att han skulle få glida runt i det koloniala Afrika och softa lite med elfantjakt och en snygg tjej. Plötsligt har han hamnat i en historia som överstiger hans kompetens som skådespelare vilket han troligvis är väl medveten om. Lee Marvin kör på som vanligt, han tjoar och står i precis som tidigare, kanske någon glömde att berätta för honom att filmen tagit en allvarlig vändning? Eller kanske är det riktigt gin i alla de flaskor han konsumerar under filmens gång? Ja det blir till syvende och sist en märklig och lite fascierande filmupplevelse. Om man hållt sig till ett känsloläge  filmen igenom hade den slutat som en underhållande bagatell nu känns den bara ……. konstig.

Regi: Peter Hunt

Betyg: 4/10

Paint your wagon (1969 USA)

När den ene av två guldgrävare köper sig en kvinna blir det slut på friden då hon blir kär i båda männen. Lösningen på problemet blir att de lever tillsammans alla tre. När kvinnan sedan får samvetskval då de lever i synd ställs frågan vem ska hon välja?

Manskörer, bigami och konstant wiskeypimplande, gränsen mellan kalkon och kanon är hårfin. Filmen klarar sig främst pga bra skådespelare och ett gäng härliga musikalnummer, bla blev sången Wandering star blev en stor hit. Clint Eastwood får även han sjunga ett par nummer vilket han klarar över förväntan, Lee Marvin sjunger däremot hellre än bra. Filmen är dock alldeles för lång, över 2 ½ timme vilket drar ned betyget något. Trivia: många av statisterna var hippies (usch), tydligen behövde man bara sätta en hatt på skrällena så var de färdiga guldgrävare.

regi: Joshua Logan

Skådespelare: Clint Eastwood, Lee Marvin

Betyg: 5/10