Gunpowder Milkshake (2021 USA)

Lönnmörderskan Sam dödar en person för mycket under ett uppdrag. Hon får ett nytt uppdrag för att rätta till till misstag. Även denna gång går det galet och på köpet får hon sitt offers unge på halsen. Två fel på raken gör att Sam nu är fritt vilt och det är en hel del människor som vill se henne död. Sam får dock hjälp från ett oväntat håll nämnligen sin mamma.

Gunpowder milkshake har ungefär samma handling som John Wick med den skillnaden att man kastat in lite mer humor. Hade filmen kommit för säg sisådär 10 – 15 år sedan hade den nog känts fräschare och tom lite nyskapande men i dagsläget när det går tjugo filmer av den här sorten på dussinet krävs det lite extra för att filmen ska sticka ut ur mängden. Det är slowmotion tonsatt till musik, splatter och folk tål stryk bortom alla gränser. Är man per automatik förtjust i genren lär man absolut inte bli besviken. Det är på inga vis en dålig film inom sitt gebit men den passade inte mig för ögonblicket. Det fanns dock ett och annat jag gillade.

Två fighter i filmen är värda titten den ena därför den är både påhittig och ganska så rolig, den andra då det är en snyggt koreograferad shootout i slowmotion. Skådisarna var helt ok med ett undantag: Lena Headey verkar bara ha ett ansiktsuttryck som förmedlar en mix av att hon hör dåligt samt lider av kronisk värk. Lägg även till att hon  väser/viskar fram sina repliker så blir skådisen trist i längden.

Naturligtvis planeras det för en uppföljare……….

Regi: Navot Papushado

Betyg: 4/10

 

Fighting with my family (2019 Storbr)

Familjen Knight verkar vara ett sympatiskt sällskap men det som gör att Knights sticker ut en aning från gemene man är att de är fullkomligt besatta av wrestling. Hela familjen sysslar med denna ”sport” som iofs är ”uppgjord men inte på låtsas” för att citera fadern i familjen. Det som ligger familjen i fatet är att de bor i den engelska staden Norwich där wrestling har samma attraktionskraft som t.ex ”sporten” gång. I USA är det däremot andra skällor som ljuder och mor och far sätter sitt hopp på att deras barn Saraya och Zak ska bli uttagna till den amerikanska ligan. Zak lyckas inte  men dottern får en biljett till USA och sätts i träning. Frågan är om hon egentligen vill detta då det hela tiden varit hennes brors dröm där Saraya  bara hängt med i farten.

Nu är det så här: Om Florence Pugh är med i en film ska den ses oavsett vad den handlar om. Denna gång var det inte bara hon som lockade till titt. Jag gillar sportfilmer, Dwayne Johnson har en cameo och goda vitsord från Sofia hjälpte till på traven.

Då det är en sportfilm som dessutom är en BOATS står klyschorna tätt i backen. De radade upp sig fint på led för att sedan betas av en efter en allteftersom handlingen fortskred. Två saker gör att irritationen inte infinner sig. När det rör sportgenren ska den vara klyschig – jag älskar t.ex 80-tals rullen Youngblood som är helt sanslös när det rör detta område. Filmen är också engelsk vilket gör att det blir inte riktigt lika smetigt och bombastiskt som om filmen skulle vara amerikansk. Engelsmännen är lite mer sansade och återhållsamma med känslor vilket jag i detta fall var tacksam över.

Filmen är som sagt en BOATS men man håller sig otroligt nog nära sanningen, dessa märkliga typer finns på riktigt och det gick ungefär till på samma sätt i filmen som i verkligheten. Lägg till en hel del bra skådisar i små och lite större roller och naturligtvis Florence Pugh så är Fighting with my family en klart sevärd rulle vare sig man gillar wrestling eller inte.

Regi: Stephen Merchant

Betyg: 7/10

Game of Thrones S.01 – S.08

Puh! Det tog ungefär en månads tid men nu har jag i alla fall sett om hela serien Game of Thrones. Inlägget som sådant är några tankar och funderingar om serien. Har man inte sett den lär man bli spoilad och jag skulle tro att inlägget som sådant kanske inte ger så värst mycket om man inte sett Game of thrones.

Egentligen var det tre frågor jag funderade på när jag började min omtitt. Skulle serien hålla? Vilka för och nackdelar finns det att kolla igenom en serie av detta slag i ett sträck? Var verkligen de två sista säsongerna så usla?

Första frågan är lätt att besvara. Serien håller men när jag såg den i ett sträck reagerade jag på att speciellt de två första säsongerna var löjligt fullproppade med sex och utdraget våld. Det förstnämnda gränsar i sina stunder till komik. Det verkar inte spela någon större roll vad som sker men tro på fan om man inte gör allt för att klämma in ett par bröst både här och där. Våldet drar man också ut på, kameran stannar gärna kvar ett par extra sekunder för att visa tittarna att detta är HBO och här kan minsann hugade amerikaner gotta sig i sex i våld utan att det censureras. Jag begriper att det är ett försäljningsargument men sättet som varan säljs in på är oskickligt och helt utan fingertoppskänsla.

Fördelen med att se serien i ett sträck är att det är lättare att hålla koll på alla personer och intriger och man behöver inte vänta ett år på en fortsättning där åtminstone jag då satt och funderade på vem som var vem. Det är verkligen ett myller av händelser och personer att hålla reda på. I starten av säsong fem befann man sig på 12 olika platser med olika handlingar, personer och intriger och sidospår. Nackdelen är att man märker att serien ibland går i stå och vissa sidointriger hade kunnat kortats eller skippats helt speciellt då flera av dessa faktiskt mynnar ut i ingenting på det stora hela.

Många klagade på den sjunde säsongen att folk förflyttade sig i makalös fart kors och tvärs över kontinenten. Det stämmer men å andra sidan ökade serien i tempo vilket var tacknämligt då en hel del av huvudpersonerna inte gjort speciellt mycket under ett par säsonger. Mitt stora problem jag hade med s07 var att Danerys inte tog chansen och brände ned Röda borgen. Manusförfattarna lyckades aldrig ge för mig övertygade skäl varför hon inte snabbt och kvickt gjorde processen kort med Cersei. Överlag när det rör seriens krigföring och taktik känner jag att jag troligen hade varit en härförare av rang i Westeros för jag ha sällan skådat så många korkade militära beslut som i denna serie.

Har var det då med den så hatade säsong 8? Den var faktiskt sämre än vad jag mindes. Trots att den bara ar sex avsnitt känns den både seg och håglös. Seg därför tre av de sex avsnitten används till att alla inblandade ska tala med varandra och få några sista ord sinsemellan innan det hela är slut. Håglös därför när det tar fart är det ganska slarvigt skrivet och man verkar nästan bara vilja bli av med serien. Kanske hade de inblandade tröttnat? Till säsongens försvar bör man påpeka att GoT är en serie som bygger upp nästintill orimliga förväntningar på finalen så det var redan från början ett närapå omöjligt uppdrag men det hade kunnat gjorts bättre.

Vad blir då mitt slutomdöme efter denna omtitt? Klart att serien håller trots att den dras med vissa problem. Överlag har man fått tag på bra skådisar och de flesta rollfigurer är intressanta. Dialogen är stundtals mästerlig och serien är fullproppad med wow och wtf scener. Vidare är miljöer och musik mycket bra och troligen har man gjort en av världshistoriens snyggaste förtexter. Dessa spolade jag inte förbi någon gång och då snackar vi 73 avsnitt.

HBO är på gång med en ny serie som då handlar om Targaryens styre. Jag har läst boken och följer man denna lär det bli rafflande underhållning. Naturligtvis är författaren Martin sin vana trogen och har inte skrivit klart den boken heller.

Betyg: 8/10

The Purge (2013 USA)

?????????????????????????????I en nära framtid har brottsstatistiken störtdykt i USA. Detta beror på att man en gång per år tillåter medborgarna begå vilka brott de vill under en tolvtimmarsperiod. Polis och räddingstjänst finns inte att tillgå och man går fri från straff för de brott som man begår under dessa timmar. Familjen Sandin bor i ett välmående område där man inte fruktar brottsvågen. Husen är väl skyddade och familjen har valt att inte delta i nattens härjningar. Den yngste sonen släpper emellertid in en man som jagas av en grupp medborgare. En handling som medför att familjen Sandins hus belägras. Frågan är nu om de ska lämna ut mannen till den blodtörstiga pöbeln eller skydda honom?

The Purge står och faller med om man köper grundkonceptet med fria brott i samhället. Köper man storyn bör man skippa en del av sitt sunda förnuft för att avnjuta filmen till fullo för här har vi ett manus med fler hål än ett termitdrabbat hus. Under filmens gång ifrågasatte jag inte grundstoryn speciellt mycket men en vecka senare upptäcker jag att det nog är lite väl många dumheter för att jag ska kunna köpa storyn. Mitt främsta problem är nog av psykologisk art då jag har svårt att köpa att ett helt samhälle gladligen sätter igång att mörda varandra hejvilt bara därför man kan och får. Nog för att människan är en våldsam varelse men det här var att ta i.

The Purge har ett ganska makligt tempo och blev aldrig riktigt spännande däremot vilar det en känsla av obehag under hela filmen som nog gör den mer spännande än vad den egentligen är. Filmen serverar och annan politisk kommentar som säkerligen kan diskuteras men det är mest fernissa för att dölja en ganska tunn historia som klarar godkänt betyg pga bra skådisar och tät stämning. Marcus var dock desto mer förtjust i filmen.

Regi: James DeMonaco

Betyg: 5/10

Dredd (2012 USA)

I den nya versionen av Judge Dredd gör man allt rätt men ändå blir det så fel. Men vi tar det från början. 1977 skapades serien Judge Dredd av Matt Wagner. I korthet går den ut på att i framtiden är jorden med några få undantag ett öde landskap. I staden Megacity 1 upprätthålls lagen med hjälp av s.k judges som är både polis, domare och om det behövs bödel. Detta är nödvändigt då samhället balanserar på ruinens brant och anarki hotar att bryta ut när som helst. 1995 kom filmen Judge Dredd med Sylvester Stallone i rollen som Dredd. Jag såg den och hyser ingen större längtan att se om den filmen. När en nyinspelning skulle göras försökte producenterna göra allt rätt b.la konsulterade man seriens skapare Wagner. Reslutatet är lyckat men det stora problemet är att filmen, precis som i Snyders Watchmen är för lik serien.

Dredd startar med att Judge Dredd får en ny kollega, Judge Anderson, som har telepatiska krafter. Dredd är tveksam till sin kollegas duglighet men hans uppgift är att bedöma hennes duglighet som judge. Paret åker på ett rutinuppdrag till ett gigantiskt hyreshus. När Dredd och Anderson gjort sina arresteringar och är på väg att lämna komplexet stängs det plötsligt ned och de två poliserna är nu instängda tillsammans med 75 000 potentiella brottslingar. M.a.o storyn är närapå densamma som i The Raid slump eller stöld? Det vete faen.

Inget fel på actionscenerna som t.om är riktigt snygga. Miljön med hyreshuset är bra och, hör och häpna, 3D effekterna är på sina ställen otroliga. Speciellt slutscenen är en ”wow” upplevelse. Dredds problem är att huvudpersonen tycks vara oövervinnlig och motståndarna utgörs av ganska slitna gängmedlemmar. Visst är skurkarna välbeväpnande men någon pulshöjning sker inte direkt. Att sedan både Robocop och Terminatorn har en större personlighet än Dredd ställer också till med problem. Jag bryr mig egentligen inte om han biter i gräset. Karl Urban ger ett bra porträtt av Dredd men det spelar ingen större roll, det som funkar i en serie funkar inte alltid i en film. Dredd är ett ambitiöst och välgjort försök som faller på för tama skurkar och en allt för opersonlig hjälte.

Regi: Pete Travis

Betyg: 5/10