Gräsänklingar (1982 Sverige)

grasanklingarAv en slump möts bilmekanikern Lasse (Loffe Karlsson) och Gary (Gösta Ekman) på Arlanda när de båda har vinkat av sina fruar. Gary får skjuts av Loffe in till stan och deras vägar korsas under veckan då de är ”lediga” från sina fruar. Denna lediga vecka används till att i Lasses fall supa, försumma sina tre barn och stöta vilt på en kvinnlig bekant som han hoppas få sätta på. Gary deltar om än något motvilligt i Lasses festande och får sätta på tjejen Nina (Lena Olin) i bara farten.

Gräsänklingar saluförs/des som en komedi något som känns lite märkligt då det är en ledsam historia om två män som inte verkar älska sina fruar och vantrivs med sina liv. Den ene, Loffe, döljer detta med att vara översocial och hö hö höa sig genom livet. Det är inte för inte som han av mig kallas för Sveriges svar på Eddy Murphy. Den andre, Ekman, torde ha ett galopperande magsår då han är så ängslig och inbunden att man tror att han ska explodera när som helst.

Manuset av Åke Cato är en enda soppa då filmen egentligen bara består av en räcka sketcher som är löst sammanfogande och inte speciellt roliga utan mer tragiska. Av och till ger filmen en surrealistisk känsla då både tid och rum inte verkar vara i samklang och filmens rollfigurer beter sig mycket märkligt. När eftertexterna rullade hade jag en hel del obesvarde frågor men då det är en skitfilm gjord med vänsterhanden tror jag inte ens Åke Cato kan besvara dessa. Som tidsdokument är filmen dock intressant om man nu är lagd åt det hållet.

Regi: Hans Iveberg

Betyg: 2/10

Annonser

United states of Leland (2003 USA)

28210423Den här filmen har en rolluppsättning som få: Kevin Spacey, Michelle Williams, Lena Olin, Don Cheadle och sist men inte minst Ryan Gosling som den djupt störde ynglingen Leland.

Leland utför ett vansinnesdåd då han mördar sin flickväns utvecklingsstörde lillebror. Leland verkar vara helt oberörd över vad han gjort. I ungdomsfängelset börjar hans lärare tala med honom för att försöka förstå Lelands motiv. Det är inte bara av altruistiska skäl som läraren vill hjälpa den unge brottslingen. Läraren hoppas på att kunna samla material till en bok och därigenom få ett genombrott som författare.

United states of Leland är ingen dålig film men den faller på att den vill lite väl mycket. Vi har Lelands föräldrar som får leva med att de har en son som är en mördare, vi har Lelands före detta flickvän som missbrukar heroin, vi har läraren som är otrogen mot sin flickvän. Som om inte detta skulle räcka så får vi även följa familjen till den mördade pojken som krackelerar och slutligen har vi dramats huvudperson Leland som ska få sin historia berättad. Det säger sig självt att filmen bara touchar på ytan över alla de inblandades elände här i livet. Jag kom aldrig någon av personerna in på livet och hade svårt att finna fokus i den här eländesberättelsen. Nu har i och för sig denna uppvisning i spridda personers misär en poäng och filmen lyfter lite den sista kvarten då Leland öppnar sig och förklarar hur han ser på världen. Han har en vriden logik men ändock logisk på något bakvänt vis. Tyvärr är det alltför lång väntetid i nittio minuter för en bra sista kvart.

Regi: Matthew Ryan Hoge

Betyg: 4/10

Hypnotisören (2012 Sverige)

hypnotisoren-poster-03Hypnotisören som baseras på Keplers succeroman med samma namn var årets svenska Oscarsbidrag. Jag har inte sett speciellt många svenska filmer från 2012 men jag kliar mig lite förundrat på flinten när eftertexterna rullar och undrar lite hur den/de som väljer ut vilken film som ska reprensentera Sverige på Oscarsgalan tänker för det här var inte bra.

Berättelsen börjar med att en hel familj mördas brutalt. Familjens tonårige son överlever dock men har hamnat i chocktillstånd och är okontaktbar. Psykologen Erik Maria Bark (det är lite oklart om han heter Erik-Maria (elaka föräldrar?) eller om han är så skitnödig att han envisas med att presentera sig med alla sina mellannamn) kallas in och lyckas via hypnos få kontakt med pojken. Så långt är allt spännande och intressant, sedan går det raskt utför.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja så filmaffischen är en bra start. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det är en reklamaffisch för ett nytt laxermedel för trion Olin, Persbrandt, Zilliacus, ser ut att lida av förstoppning. Jag vet att det är en thriller men den som gjort affischen har gått på overkill i sin ambition att visa oss tittare att här har vi en SPÄNNANDE och ALLVARSAM film. Ordet overkill gäller även regissören Hallström som satsar fullt ut på att förmedla en Stockholm-noir känsla så till den grad att man tror att det är Ruhrområdet kameran sveper över på flygbilderna av huvudstaden. Hela filmen är grå, slaskig och mörk, så mörk att man ibland undrar om de pågår elransonering.

Som jag tidigare nämnde så är filmens första halva bra. Mordgåtan är spännande och finessen med en hypnotisör som ska locka fram sanningen funkar. Efter en timme drar storyn iväg och blir osannolik och man börjar slarva med både logik och händelser. Vart tog Barks f.d älskarinna vägen? Hon presenteras som en viktig person ( jag får åtminstone den uppfattningen) för handlingen sedan är hon bara borta ur historien. Jag ställer mig också frågan om Bark är Sveriges ende hypnotisör? Någon annan borde kunnat ta över pojkens behandling när familjen Bark hotas till livet. Det finns även allvarliga problem angående logistiken och filmens skurk men jag går inte närmare in på de då jag inte vill spoila handlingen. Slutligen förundras jag över polisen Joona Linnas arbetsrutiner. Även om jag inte är polis finner jag det helt osannolikt att man tar med brottsoffer när man ska förhöra misstänkta och än mindre att brottsoffren får hänga på när man ska arrestera filmens skurk. Petitesser kan någon kanske tycka men det får inte vara hur korkat och osannolikt som helst och Hypnotisören är ett hafsverk trots stora namn på den där reklambilden för laxermedel.

Kanske trodde den/de där personerna som valde ut Sveriges Oscarsbidrag att ekvationen Hallström + Ohlin + deckare skulle räcka till en nominering. Tji fick dom och tjo sa jag som slipper skämmas för Sverige under Oscarsgalan.

Regi: Lasse Hallström

Betyg: 2/10