Once upon a time in Hollywood (2019 USA)

Jag och Tarantino kommer inte alltid riktigt överens, av hans tidigare åtta filmer är hälften riktigt bra och den andra hälften varierar från aptråkig till ”den här rullen har jag sett för sista gången”. Jag drog mig i det längsta för att se hans senaste alster framför allt då beskrivningarna av filmen i det närmaste gav sken av att det var ett tre timmars långt Seinfeldavsnitt (dvs filmen handlade om ingenting). Men då Tarantino är en regissör som gör sina filmer från ax till limpa anser jag att detta bör premieras i en tid då alltför många filmer i dagens Hollywood görs med tanke på leksaksförsäljning, uppföljare, reboots eller BOATS och tog mig en titt trots allt.

Handlingen är åtminstone på pappret obefintlig. Vi får följa en skådis på dekis, Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman/kompis/alltiallo Cliff Booth (Brad Pitt) under ett halvår. Filmen utspelar sig 1969 och Rick kämpar med dåligt självförtroende då han numera har degraderas från hjälte till att göra skurkroller i tv-serier. Han är i valet och kvalet om han ska göra film i Italien eller inte. Cliff verkar däremot ta det ganska så soft han glider mest runt och har som främsta uppgift att stötta Rick i dennes kval. Då Rick bor granne med Roman Polanski och dennes fru Sharon Tate och året som sagt är 1969 vet man vad som komma skall men precis som i Django och Inglorious basterds har Tarantino ändrat lite på historien.

Det tog inte lång stund innan jag kunde pusta ut i biomörkret då jag insåg att Once upon a time in Hollywood var en av Tarantinos bra rullar. Träsmaksdialogerna lös med sin frånvaro och filmen hade ett bra flyt. Det händer kanske inte så värst mycket, folk åker bil och lyssnar på musik och lever sitt vardagliga Hollywoodliv men det var härligt att få hänga med gnällspiken Rick, den coole Cliff och Sharon Tate (som spelas alldeles bedårande av Margot Robbie) i nästan tre timmar. Tre timmar svischade närapå (20 minuter kortare film hade inte skadat) förbi  i biomörkret.

Filmen är lite av ett tekniskt mästerverk då Tarantino verkligen får mig att tro att det är 1969, scenografin, musiken, detaljerna allt ger sken av att filmen är inspelad när det begav sig och den filmiska illusionen är fullständig. Skådisarna presterar på topp och trots att handlingen som jag tidigare nämnde är obefintlig sitter jag hela tiden och undrar över vad som ska komma härnäst. Kort och gott Once upon a time in Hollywood är en härlig filmupplevelse och hitintills en av årets bästa filmer.

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 9/10

SPOILERVARNING

 

 

 

Det har väckts kritiska röster om filmen dels mot gestaltningen av Bruce Lee och våld mot kvinnor. Jag orkar i detta fall inte argumentera då detta är skitnödig kritik som mest ger sken av att man letat med ljus och lykta efter något att klaga på är det vad det är: Ovidkommande kackel.

Mannen i järnmasken (1998 USA)

iron-mask-1998Mannen i Järnmasken kan sägas vara en spinoff på äventyren med de tre (fyra) musketörerna. När filmen startar har åren gått. Frankrike har en ny kung,  den unge Ludvig XIV, Portos, Athos och Aramis har slutat som musketörer och det är bara D’Artagnan som är kvar i tjänst nu som befälhavare för kungens musketörer. Problemen hopar sig i Frankrike främst beroende på att den unge kungen mest tänker på att roa sig med diverse adelsdamer och bryr sig inte om att folket svälter. När Ludvig får ögonen på Christine som av en händelse råkar vara förlovad med Raoul, son till Athos, startas en händelseutveckling som tvingar de gamla musketörerna att greppa sina värjor igen.

Jag ville minnas denna film som en helt ok äventyrsfilm men det jag hade glömt blev snabbt plågsamt uppenbart nämligen en hel del riktigt usla skådespelarprestationer. Malkovich rullar med ögonen och skriker så spottet yr, Gérard Depardieu hö hö höar sig genom filmen på autopilot och stackars Sarsgaard som gör sin första filmroll ser mest vilsen ut.  Värst är den franska skådespelerskan Judith Godrèche som spelar Raouls trolovade. Hur hon kom med i projektet vet jag inte troligen beror det på att franska pengar är inblandade och man var tvungen att skohorna in ett gäng franska skådisar lite som de tyska skådisar som höjer buskisnivån på de svenska Beckfilmerna. Man hade med lätthet kunnat byta ut henne mot en skyltsdocka och troligen fått mer valuta för pengarna. Övriga skådisar klarar tursamt av sitt uppdrag. Jeremy Irons muttrar, Leonardo DiCaprio fixar rollen som ung sprättig kung och Gabriel Byrne är nog bäst i gänget som den plågade D’Artagnan som slits mellan sina lojalitet till sin kung och forna vapendragare.

Om man bortser från de pinsamma prestationerna är Mannen med järnmasken en helt ok äventyrsfilm. Det är ett par bra fäktningsscener. En hel del manligt men korkat ädelmod som hör hemma i genren samt snygga miljöer och kostymer. En alldeles lagom småspännande film som man kan glo på lite halvt om halvt en regnig söndag.

Regi: Randall Wallace

Betyg: 5/10

The Great Gatsby (2013 USA)

The-Great-Gatsby-posterEn halvtimme in i filmen så började mitt finger söka sig mot stoppknappen på dvd-spelaren. Mitt misstag var att jag inte hade psykiskt förberett mig för regissören Baz Luhrmanns lite speciella registil. Alla inblandade verkar gå på amfetamin, det är vilda klipp, färger ur hela paletten och filmen känns överlag ganska så skrikig mao buisness as usual när det gäller den gode Luhrmann. Jag har sett hans tidigare filmer och gillat dessa, förutom Australia där går min gräns, så jag bet ihop och fick trots allt en trevlig filmstund.

The Great Gatsby är baserad på den klassiska romanen med samma namn av författaren F. Scott Fitzgerald. Den har filmatiserats tidigare men jag har vare sig läst boken eller sett någon tidigare filmversion. Berättelsen utspelar sig på det glada 20 talet eller the roaring twenties som tidsperioden kallas i USA. Huvudpersonen Nick flyttar till NYC för att ta del av farten i detta uppsluppna decennium. Han hyr en litet hus på Long island i närheten av sin kusin som gift sig rikt med den f.d polospelaren Tom. Nicks hus ligger granne med den mystiske Jay Gatsbys ägor. Denne Gatsby är en doldis som ingen verkar ha träffat, däremot håller han överdådiga fester i sitt hus varje helg utan att själv närvara. Så en dag får Nick en inbjudan till en av Gatsbys fester, något som sätter i gång en kedja av händelser som slutar i elände för många av de inblandade.

Orkar man bara med tempot och Luhrmanns något naivistiska stil funkar filmen bra. Det är storslagna scener, snyggt foto, bra musik samt skådisar som agerar som att de var med i en fars i Falkenberg. En knepig kombination men det funkar åtminstone för mig kanske därför att Luhrmann verkar vägra att göra några kompromisser i sitt skapande. Det är så här han vill göra film och för det bör han respekteras. Vidare är jag svag för hans lite överdrivna tro på kärleken som en ostoppbar kraft som kan både förgöra och bygga upp, ett tema som återfinns i alla hans filmer. Om sedan Gatsby är en obehaglig stalker eller en romantiker är väl upp till var och en att tolka men kärleken har hur som helst huvudrollen i denna film. Till syvende och sist blev det en ganska angenäm filmupplevelse i sommarnatten, inte en av regissörens bästa filmer men den sticker ut lite jämfört med många andra filmer. Min bror som är mer kulturellt bevandrad än jag och har läst boken säger att filmen följer handlingen relativt väl. Han rekommenderade boken.

Regi: Baz Luhrmann

Betyg: 6/10

FMc: Body of lies (2008 USA)

ladda nedFörst ut i minitemat är regissören Ridley Scotts film från 2008 med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Han spelar här CIA agenten Roger Ferris som är stationerad i Mellanöstern, främst då Jordanien. Ferris främsta mål är att spåra upp terroristen Al-Saleem som spränger bomber till höger och vänster i Europa. Då Al-Saleem knappt använder sig av internet eller telefoner är han svår att få tag på med den vanliga övervakningstekniken. Ferris tvingas samarbeta med den Jordanska underrättelsetjänstens chef Hani som åtminstone på pappret är allierad med USA. Det som ställer till mest problem för Ferris är inte Jordanierna eller Al-Saleem utan hans chef Ed Hoffman som inte bryr sig ett dyft om människoliv och är villig att offra vem som helst bara han når sina mål. Ferris manöverutrymme krymper hela tiden och han vet inte riktigt vem han ska kunna lita på i jakten på Al-Saleem.

Detta var inte så pjåkigt. Body of lies tar ett steg bort från det vanliga mantrat att man kämpar för demokratin utan har mer av en infallsvinkel att man numera krigar och dödar varandra utan några djupare skäl. De flesta verkar ha grumliga agendor där målen i bästa fall är dunkla. Det enda målet som står klart är att ta död på motståndaren. CIA:s agerande präglas av ett kortsiktigt tänkande där man helt enkelt bara är ute efter att uppnå mål som ser bra ut i rapporterna bland CIA:s byråkrater att man på köpet alienerar sina bundsförvanter och att oskylda människoliv offras i processen är inte så viktigt. Vad Al-Saleems agenda är att förutom spränga bomber blir otydligt sammanhanget då historien är helt inriktad på Ferris och co.

Filmen är av och till småspännande och trion DiCaprio (Ferris) Crowe ( Hoffman) och Strong (Hani) är mycket bra i sina roller. Att filmen sedan trampar runt bland en hel del klyscherier må vara hänt. På det hela en ganska angenäm titt.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Även Jojjenito har sett denna film.

Vad han tyckte? Klicka här.

 

The Revenant (2015 USA)

maxresdefault (1)

 

maxresdefault

the-revenant-snow-820x448

TClT9XK66BM

Ja det blev tyvärr inte roligare än så här. Jag ville verkligen tycka om The Revenant  filmen ståtar med skådisarna Hardy & Di Caprio. Regissörens tidigare filmer har jag gillat men nu blev det mest Leonardo Di Caprio som grimaserade sig genom vildmarken i två och en halv timme. Jag kan lugnt påstå att jag haft det roligare när jag gått på bio. Filmen är dock välproducerad och skådisarna är bra på att se plågade ut (Di Caprio) och stirra (Hardy). Det är också fina naturbilder och vyer men jag föredrar nog Mitt i naturen kl 19:00 på söndagarna.

Regi: Alejandro González Iñárritu

Betyg: 4/10

 

The Wolf of Wall street (USA 2013)

wolf-of-wall-street-poster2-610x903Det finns en och annan likhet mellan den tidigare näringsministern Björn Rosengren och Jordan Belfort, huvudpersonen i dagens film. Båda var förtjusta i lättklädda damer samt att lura på aktier till okunnigt folk. Då Belfort är amerikan blir naturligtvis hans excesser så mycket större än vår ministers. The Wolf of Wall street är som alla andra filmer nuförtiden  baserad på verkliga personer och händelser. I slutet av 80-talet började den unge börshandlaren Belfort tjäna ofantliga summor på att prångla värdelösa aktier till människor. I takt med framgången försvinner den moral som Belfort har och snart har han och hans medarbetare helt tappat konceptet och kontrollen över sina liv.

Det var mycket länge sedan Martin Scorsese gjorde en bra spelfilm. Jag får gå tillbaka till 1995 och filmen Casino. The Wolf of wall street påminner mycket om Scorseses tidigare filmer den redan nämnda Casino samt Goodfellas. Filmerna är långa, håller ett högt tempo, har en voice over som guidar tittaren genom berättelsen, har en människa som saknar moral i huvudrollen och alla är s.k ”rise & fall” berättelser. Filmen är mycket bra, jag gillar tempot den är mycket rolig då situationerna är så absurda att jag tvekar om de verkligen har hänt men bortsett från apan på kontoret och att man utövade kast med dvärg ska tydligen allt ha skett. DiCaprio (en skådis som jag vanligtvis är ganska nollställd inför) är otroligt bra i rollen som Belfort och, än en likhet med tidigare nämnda filmer, Jonah Hill är mycket bra i rollen som hans obalanserade kollega Donnie Azoff. I Goddfellas och Casino spelades denna karaktärstyp av Joe Pesci. Filmen blir aldrig trots sin längd på tre timmar tråkig men den hade nog mått bra av att vara en kvart-tjugo minuter kortare för om jag använt mig av klocka hade jag nog kollat på den några gånger under filmens sista timme.

Viss kritik har getts filmen. Dels för synen på kvinnorna samt att Scorsese inte ger någon moralisk pekpinne dvs han fördömer inte Belforts beteende.  Det är ingen nyhet människor förnedras dagligen av andra människor, det är bara att slå på tv:n. Belfort har möjligheten att göra detta och tar chansen. Filmen tar inte ställning för sin kvinnosyn utan visar en grupp män som har och tar möjligheten att dra fördel av sina pengar i kombination med en taskig människosyn. Man får heller inte glömma att The Wolf on Wall street  även visar människor som för rätt summa pengar villigt låter sig förnedras, en nog så intressant fråga som inte diskuteras.  Att Scorsese inte likt som så många av sina kollegor drar fram moraliska pekpinnar är skönt. Bra med en regissör som låter publiken tänka själv. Säkerligen kommer en och annan fram till att Belfort och hans anhang är sköna snubbar som man vill efterlikna men det är ingen nyhet. Gordon Gekko och Tony Montana är andra skrupelfria karaktärer som hyllats och hämtar man exempel ur verkligheten är de desto fler. Frågan är egentligen om Belfort är unik. Han gör det som kapitalismen och marknaden möjliggör nämligen att dra nytta av och utnyttja sina medmänniskor att han sedan inte håller sig till spelreglerna är en annan sak för vem gör det i finansvärlden? Jag ställer mig lite frågande inför denna kritik. The Wolf on Wall street visar verkligheten vill man att Scorsese ska försköna denna? Och som sagt jag tackar regissören att han låter mig tänka själv.

Jag erkänner att jag skrattade mycket under filmens gång för det är många scener som är roliga i sin absurditet. Ska jag skämmas för detta? Jag vet inte för egentligen är The Wolf on wall street en djupt tragisk historia men jag väljer att skratta åt eländet som skildras istället för att gråta. Det är lättare.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 9/10

Filmspanarna såg den här filmen förra helgen vad de tyckte?

Fripp

Fredrik on Film

Har du inte sett den

The Velvet Café

Fiffi

Django – unchained (2012 USA)

timthumbDjango är en slav som köps av prisjägaren Schultz. Anledningen till köpet är att Django ska peka ut tre män som Schultz jagar. Efter utfört uppdrag släpps Django fri. Då han är en fri man tänker han köpa loss sin fru som sålts till plantagen Candyland. Prisjägaren och den forne slaven slår sig samman för att finna frun.

Jag är alltid skeptisk när det vankas en ny film av Tarantino. Ofta är regissörens filmer intressanta men han är en aning överskattad. Hitintills har Tarantino för mig varit en varannanfilmsregissör, en bra film har följts av en mindre bra och då Inglorious Basterds var mycket bra borde Django inte vara speciellt bra om Tarantino nu skulle följa sitt mönster. Trots min skepsism kan jag inte avhålla mig från ett biobesök när det vankas en ny film av regissören, han är alltför intressant för att ignorera.

Django är nästan tre timmar lång men det märktes inte. Filmen kändes mer som två timmar och är grymt underhållande. Historien flyter på och filmen har inga döda stunder, något som kan ske även i de bästa filmer men Django bara rullar på. Filmen började och plötsligt hade tre timmar förflutit i ett nafs. Trion; Waltz, Fox och Di Caprio är alla mycket bra men Waltz som prisjägare är i en klass för sig. Schultz användning av det engelska språket är mycket underhållande. Det som var allra bäst med Django var att filmen saknade de långa träsmaksframkallande monologer som varit Tarantinos signum.

Roligt var att regissören smugit in en och annan historisk felaktighet. Jag anar att om man ser om alla hans filmer så kanske de skapar en helthetsbild av ett Tarantinskt universum där Hitler mördas och det amerikanska inbördeskriget startar lite tidigare än i ”vår” värld. Frågan är om det är en noga uttänkt plan eller om Tarantino hittar på allt eftersom han skapar sina filmer.

Vanligtvis brukar jag tycka sämre om filmer när det gått ett par dagar, magin falnar och den värsta upphetsningen lägger sig men i Djangos fall blev det tvärtom. Jag är nästan sugen på att se om den på en gång, något som hör till ovanligheten när det gäller mig och min filmkonsumtion men så bra är den!

Regi: Quentin Tarantino

Betyg: 9/10

Shutter island (2010 USA)

Det tog ett bra tag innan jag såg filmen Shutter island. En anledning var att jag hade läst boken (Patient 67 sv.) av David Lehane och kände att det räckte. Häromkvällen fick jag dock ett visst sug efter att se Scorseses film.

Shutter island är en isolerad ö som hyser ett mentalsjukhus där de mest svårbehandlade patienterna spärras in. Då en av mentalpatienterna försvinner spårlöst skickar man efter två poliser som ska utreda fallet.  Ju mer de två poliserna nystar i försvinnandet desto mer märklig ter sig hela historien. Patienten har verkligen gått upp i rök och sjukhusets ledning verkar dölja något.

Som bok fungerade Shutter island utmärkt men filmatiserad känner jag att storyn och speciellt upplösningen är både korkad och osannolik. Ett annat problem jag hade med Shutter island är att Scorese tar i så han nästan spricker för att skapa en ruggig stämning. Ödesdiger musik dånar ur tv-appraten, knepiga kameravinklar, skuggor, Scorsese vill verkligen visa oss tittare att här ligger det en hel kennel begraven. Skådisarna Max von Sydow, Ben Kingsley, Mark Ruffalo och Leonardo de Caprio brukar göra bra insatser men inte i den här filmen. Skådespeleriet funkar inte alls, repliker och agerande känns stelt och opersonligt. Ska jag vara ärlig så funkar inte filmen alls för mig, den känns överdriven och på ibland gränsen till parodisk. Mycket av det jag tagit upp kan jag både ana och förstå varför Scorsese väljer att göra och han gör nog så gott han kan med den historia som han beslutat sig för att filma. Jag skulle nog vilja påstå att han tagit sig vatten över huvudet. Det som fungerar i en bok blir kanske inte lika bra på vita duken. Jag kan tänka mig att man möjligtvis uppskattar filmen bättre om man inte läst boken.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 3/10

Inception ( 2010 usa )

Cobb är en mycket speciell tjuv: Han kan gå in i andra människors psyke när de drömmer och stjäla deras hemligheter. Cobb får ett uppdrag som han av olika omständigheter inte kan tacka nej till, han ska plantera en en ide´hos en förtagsledare. Detta är något ingen tidigare försökt och uppdraget visar sig vara avsevärt svårare än vad Cobb tänkt sig.

Årets hitintills bästa film? Japp! Det finns faktiskt inget jag kan klaga på, möjligtvis lite för utdraget på slutet annars har vi: Fantastisk filmmusik, foto som ska ha oscar, en story som sätter hoppet till att biopubliken fortfarande har hjärnceller (tack Nolan), en ruggigt bra skådespelarensamble, allt klaffar! Egentligen är det vad man kan förvänta sig av Nolan då han inte gjort en dålig film sedan Memento. Ska inte tjata mer om filmen gå och se.

Regi: Christopher Nolan

Skådespelare: Leonardo Di Caprio, Cillian Murphy m.fl

Betyg: 9/10