The Ice Road (2021 USA)

Liam Neeson spelar här den lufsige och snälle lastbilschaufören Mike McCann som inte har det så lätt här i livet. Han tar hand om sin bror som iofs är en mycket duktig mekaniker men inte mår så bra efter en vända i Irak eller var det Afghanistan? Detta gör att han har svårt att behålla ett jobb då brorsan av och till ställer till det för de två. Helst skulle Mike vilja köra sin egen lastbil men det kostar som bekant stålar. När så en olycka sker i en gruva på nordliga breddgrader söker man våghalsiga chaufförer som ska köra upp specialborrar för att rädda de instängda gruvarbetarna. Vägen dit är farlig då den går över istäckta sjöar som börjat tina i vårsolen men Mike tar chansen. Det som kastar in grus i maskineriet är att någon verkar vilja att att räddningsaktionen misslyckas.

Min gamla mor är omåttligt förtjust i Liam Neeson. Inte för att hon tycker han speciellt snygg eller en skådis av rang utan därför han ser så snäll ut. Jag kan inte annat än att hålla med henne. När Neeson dyker upp på rutan känner man att här kommer en riktig snällis.  Även om han av och till slåss och står i och ibland kan verka lite grinig vet jag som tittare att här har jag en person med hjärtat på rätta stället och han är en hederlig karl. Detta gör att filmer med Neeson aldrig riktigt blir helt usla för man gillar karln så himla mycket. Mao det börjar bli lite Statham varning på denna storvuxne irländare.

The Ice Road hör till skådisens bättre filmer på senare år. Det är snö och is och en hel del rafflande scener, skoterjakter, en kamp mot klockan. laviner och sprickande isar, jag menar vad mer kan man begära? När filmen också berikas med en och annan stabil skådis i birollerna är det klappat och klart för trevlig filmstund. Visst kan man räkna ut vem skurken är sekunden denne kliver in i bild och som tittare vet jag i stort sett vet vad som kommer hända men det spelar ingen roll då det är god underhållning för stunden. The Ice road är vad jag skulle vilja kalla en perfekt fredagsfilm.

Regi: Jonathan Hensleigh

Betyg: 7/10

Honest Thief ( 2020 USA )

Liam Neeson spelar här i sedvanlig ordning en stillsam man som lufsar fram genom livet men visar sig ha oanade förmågor när någon jävlas med honom. Denna gång heter Neeson Tom Dolan och är en f.d tjuv som vill bli hederlig efter han mött kärleken, trist nog är han också så godtrogen att det gränsar till ren och skär idioti.

Tom sitter på ett rånarbyte värt 9 miljoner dollar och vill överlämna sig och pengarna till FBI i utbyte mot ett lindrigt straff. Naturligtvis råkar han ut för två korrupta agenter som tar bytet och sätter dit Tom för mord. Det är nu han plötsligt ömsar skinn från en timid lufs till action-Neeson som kan fixa både det ena och andra beroende på vad manuset kräver. Min enkla fundering var: Varför inte bara lämna in pengarna anonymt och sedan sova den rättfärdiges sömn?  Varför involvera polisen och än värre visa vart pengarna är INNAN man gjort en deal? Tänkte aldrig Tom på att blanda in en advokat? Filmens första halvtimme är Tom så korkad att jag undrar om inte rollfiguren passat bättre i Dum & dummare.

Trots denna invändning funkar filmen när det tar fart. Neeson gör vad han ska och tempot är helt ok även om Honest thief inte är någon nagelbitarfilm. Man vet liksom lite hur det kommer att gå.

Henke menade att detta var en s.k Big Mac film och det har han alldeles rätt i. Man vet vad man får och det slinker ned snabbt och lätt. Inget fel i det, kan vara skönt med filmer av detta slag när man är på humör. Det skadar inte heller att Neeson spelar huvudrollen då han är en stabil skådis som utstrålar trygghet och snällhet. Om det någonsin görs en spelfilm om Bamse torde han vara given för huvudrollen.

Regi: Mark Williams

Betyg: 5/10

The Commuter (2018 USA)

I flera års tid har den före detta polismannen, numera försäkringsagenten Michael MacCauley var dag pendlat till sitt jobb. Resandet har gjort att han känner igen, åtminstone till utseende, de flesta passagerarna på tåget. En dag blir han tilltalad av en kvinna som erbjuder honom 100 000 dollar om han kan identifiera en passagerare som inte brukar vara på tåget. Det enda Michael behöver göra är att fästa en sändare på dennes väska. Då han precis fått kicken från sitt jobb är han frestad men samtidigt börjar hans polisinstinkter pingla då något verkar lurt.

Om man vill döda lite tid kan man i brist på annat kolla in The Commuter men det torde finnas bättre saker att göra eller framförallt bättre filmer att se. Jag får intrycket av att filmbolaget tyckte det var dags för en thriller och tog vad man hittade i skrivbordslådan. Filmen går mer eller mindre ut på att Neeson som spelar Michael springer fram och tillbaka i pendeltåget och flackar med blicken för att hitta sin passagerare. Detta varvat med en del avbrott för lite action. Filmer som utspelar sig i en sluten miljö är många gånger spännande men The Commuter är en trött film och börjar man inte bli lite less på Neeson i dessa filmer. Han är  en bra skådis men han har det sista decenniet överanvänts i thrillersammanhang.

Det som var lite roligt var att man hade knökat in en hel del kända skådisar i små roller. Sam Neil får ett tiotal repliker, Elizabeth McGoverns speltid är väl max tre minuter, Patrick Wilson fick lite längre och Florence Pugh dyker upp som surmulen gothpendlare. Roligare än så blev det inte.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 4/10

 

Men in Black: International (2019 USA)

I unga år råkar Molly se MIB agenter i aktion och gör allt i sin makt för att bli antagen till den hemliga organisationen. Till slut lyckas hon och skickas till Londonkontoret där hon paras ihop med den något oansvarige agenten H. De två blir inblandade i en komplott som i vanlig ordning hotar hela planeten och kanske universum.

I den fjärde filmen i serien om MIB har man skippat Tommy Lee Jones och Will Smith till förmån för Chris Hemsworth och Tessa Thompson. Inget fel på de tidigare skådisarna men filmen känns lite fräschare med nya ansikten och det är inget fel på samspelet mellan Thompson och Hemsworth. Filmen som sådan duger för en titt med halvslöa ögon men jag tycker nog att den här filmserien kändes överspelad och klar redan med film två i serien. Första rullen präglades av en sense of wonder vilket helt saknas i uppföljarna. Man harvar på med lustiga rymdvarelser och actionscener och verkar tycka att det räcker och det gör det för stunden men det blir inte speciellt minnesvärt. Bruksfilm för att fylla ut tiden på ett lättsamt vis och inget mer.

Regi:  F. Gary Gray

Betyg: 5/10

The Next three days (2010 USA)

Läraren John Brennan lever ett lyckligt familjeliv tillsammans med sin fru och son fram tills den dag huset stormas av polisen och frun arresteras misstänkt för mord. Frun döms till livstid och Johns  liv rasar samman. Han vägrar att acceptera att frun är fängslad och när alla lagliga vägar att få domen hävd är uttömda beslutar sig John för att frita sin fru. Då han är en amatör i den kriminella världen blir det extra svårt att knåpa ihop en flyktplan. Naturligtvis blir han av yttre omständigheter tvungen att improvisera sin planering vilket gör att polisen börjar intressera sig för John.

Jag vet att det krävs att man måste godta  en hel del osannolikheter för att överhuvudtaget köpa historien men jag valde att svälja konceptet med hull och hår vilket medförde att jag fick en underhållande stund i tv-soffan med en rejäl dos spänning i filmens final.

The Next three days rullar på och blir aldrig tråkig det är hela tiden något nytt hinder som John måste ta sig förbi och det kastas in lagom mycket grus i maskineriet för att hålla spänningen vid liv. Crowe och Banks i rollerna som paret Brennan övertygar vilket gör att jag hejar på dem lite extra sedan ligger även den där frågan och gnager filmen igenom: Är frun skyldig eller inte?  Det var också roligt att se en himla massa kända namn i birollerna, Liam Neeson, Olivia Wilde OCH skådespelargiganten Brian Dennehy (det var länge sedan)  bara för att nämna några. Det är kanske en bagatell till film men för mig funkade den perfekt.

Regi: Paul Haggis

Betyg: 7/10

The Ballad of Buster Scruggs (2018 USA)

Jag vet inte varför jag ser så få västernfilmer som jag gör. När jag väl tar mig tiden är de nämligen oftast bra eller i sämsta fall helt ok. Dagens film var tom riktigt bra.

The Ballad of Buster Scruggs är en s.k antologi (episod?) film regisserad av bröderna Ethan  och Joel.  Antologifilmer har både styrkor och nackdelar som kommer på köpet iom formatet. Av och till kan det vara svårt att få samma kvalitet på filmens berättelser och många gånger kanske det svänger alltför mycket i känsla mellan de olika historierna. Detta märks nog mest om det varit flera regissörer inblandade. Tack vare (?) att denna film har samma regissörer håller den liknande kvalitet och ton filmen igenom. Det är sex berättelser som är allt annat än muntra, två av berättelserna var tom på ”ont i magen” nivå samtidigt är historierna lite skruvade så man kan inte låta bli att småle lite åt absurditeterna trots den mörka tonen.

Halva Hollywood verkar ha varit med i filmen  – kanske inte de största namnen men jag tycker mig känna igen var och varannan skådis som dyker upp i den långa listan. Gillar man västern, antologi-filmer och bröderna Cohen är det bara att ta och kolla in rullen. Jag valde dock att ta filmen i två sittningar, tre filmer första kvällen och resterande nästa. Undrar om det inte var till filmens fördel då man fick möjlighet att smälta de olika historierna i lugn och ro.

Regi: Ethan Coen, Joel Coen

Betyg: 8/10

Cold pursuit (2019 Storbr)

Snöröjaren Nels Coxman är en hedersknyffel som har ett bra liv i den lilla skidorten som ligger i Colorado. Hela hans liv rasar samman när hans son hittas död av en överdos heroin. När Nels får reda på att sonen inte dött för egen hand utan blivit mördad  viger han nu sitt liv åt att hämnas på sonens mördare. Han nöjer sig inte med de som gav sonen den dödliga överdosen, hans slutmål är Denvers ledande gangsterboss Viking som ytterst är ansvarig för sonens död.

Nils Dickman heter här Nels Coxman och bor i USA istället för i Norge annars är det mesta sig likt när det gäller denna nyinspelning av den norska filmen Kraftidioten vilket kanske inte är så konstigt då det är samma regissör till båda filmerna. Vid en jämförelse vinner den norska filmens maffiaboss som är mer underhållande än sin amerikanska motsvarighet å andra sidan består Vikings konkurrenter av av ett gäng amerikanska urinnevånare som ger filmen en extra krydda. Neeson eller Skarsgård i huvudrollen? Det går på jämt ut, båda är stora sammanbitna män som fyller sina snöpjäxor väl. Det jag däremot inte gillade i nyinspelningen är att Nels fru försvinner ut ur handlingen, något som gör att filmen tappar lite. Summa summarum spelar det inte så stor roll vilken av versionerna man ser – de är ungefär lika bra.

Det som gör att Cold pusuit sticker ut lite från andra filmer i genren är att alla inblandade med undantag från Nels och hans fru är mer eller mindre knepiga. Ofta är det små detaljer som att Viking är helt besatt av hälsomat eller att stadens polischef är helt omedveten om att hans lilla håla utgör navet i Klippiga bergens knarkhandel. Detta gör att filmen får en lätt surrealistisk touch. Filmen har även en torr humor som jag uppskattar.

Hade jag inte sett Kraftidioten tidigare hade nog betyget blivit högre då jag i och med detta inte fick bli positivt överraskad av filmen. Den blev istället en positiv bekräftelse.

För första gången (för mig i Karlstad) så stördes biovisningen av grupp 20 + som hade svårt att hålla käften men övriga biopubliken visade vart skåpet ska stå och vrålade med unison stämma att de skulle tyst. De valde då att lämna föreställningen för att leka ute i vestibulen.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 7/10

 

Third person (2013 USA)

Paul Haggis som gjorde filmen Crash  ligger bakom den här filmen. Jag visste inte så mycket om handlingen men skådisar som Olivia Wilde, Liam Neeson och Adrien Brody lockade. Vi får följa tre olika historier under den över två timmar långa filmen. En författare som kämpar med sin senaste roman på ett hotell i Paris tillsammans med sin älskarinna. En amerikan i Rom som blir involverad i människosmuggling och en kvinna i NYC som är involverad i en hopplöst fall angående vårdnaden om sin son.

Jag vet inte vad som är fel med filmen men något är det. Det är en irriterande film som strävar efter att vara lite klurig och djup men misslyckas totalt. Filmens huvudberättelse med författaren är helt överflödig och trist. Neeson som spelar författaren känns gubbsjuk och hans älskarinna som spelas av Wilde verkar och visar sig mycket riktigt vara totalt obalanserad. Historien i NYC är förvisso lite hjärtskärande men på det stora hela är det en axelryckning. Bäst är berättelsen som utspelar sig i Rom och jag undrar varför man inte bearbetade den storyn till en långfilm istället. Varje historia har en ansträngd tvist och som om detta inte skulle räcka avslutas hela filmen med en vändning som bara blir pretentiös. Orden självgod, överarbetad och slöseri med pengar passar in bra som beskrivning av denna film.

Regi: Paul Haggis

Betyg: 2/10

 

Run all night (2015 USA)

Än en actionfilm med Liam Neeson och än en actionfilm där han spelar ett vrak. Här spelar Neeson den f.d irländska hitmannen Jimmy Conlon. Jimmy tillbringar sina dagar på div barer och sjunker allt mer ned i förnedringen. Han håller sig nätt och jämnt över ytan tack vare att den lokala maffiabossen Shawn som hjälper Jimmy av och till då de är forna barn och arbetskamrater. När så Jimmys son Mike hamnar på kollisionskurs med maffiabossens son vaknar han upp ur alkoholdimmorna och måste ingripa för att rädda sin sons liv. Det blir lite extra svårt då sonen inte vill veta av sin far och de har inte umgåtts på flera år. Kommer far och son att försonas? Kommer Jimmy att återfå sin värdighet? Kommer stadens gator täckas av lik? Frågor man som tittare vet svaren på innan ens förtexterna rullat klart.

Neeson är duktig även om han travar runt på redan upptrampade stigar, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Filmen håller ett bra tempo och har inga större svackor. Bra skådisar överlag, helt ok actionscener och tom lite småspännande av och till. Mitt enda problem är nog svensken Joel Kinnaman som än en gång gör en film med samma ansiktsuttryck. Jag har nu inte sett alla filmer som Kinnaman gjort men det känns som att han ser likadan ut i film efter film och jag undrar lite över vad det är Hollywood ser i karln då han hitintills inte direkt uppvisat några skådespelartalanger. Han förstör inte filmen men är överlag ganska ointressant som skådis. Run all night är en dussinfilm men den håller kvalitén.

Regi: Jaume Collet-Serra

Betyg: 6/10

Seraphim falls (2006 USA)

Det var bra ett tag sedan jag såg den här västernfilmen och då under ogynnsamma förhållanden (filmen rullade i bakgrunden). När Jojjenito skrev om filmen på sin sin blogg blev jag sugen på en återtitt. Seraphim falls består av en enda lång jakt. En ensam man, Gideon jagas av fem män som leds av Carver.  Varför han jagas är oklart men klart är att ledaren av de fem är skoningslös i sin jakt och att det är personliga skäl som är Carvers drivkraft. Filmen startar i snötäckta berg och finalen utspelar sig i ett solbränt och platt ökenlandskap.

Här är det full fart från början till slut utan några döda punkter och i sina stunder riktigt spännande. Filmens antagonister spelas av Pierce Brosnan och Liam Neeson och i birollerna hittar man godingar som Michael Wincott, Ed Lauter och Kevin J. O’Connor. Stundtals får jag lite First blood känsla under filmens gång då Gideon hela tiden är i underläge både numerärt och i fråga om utrustning men trots detta plockar han sina förföljare en efter en b.la får Gideon användning för ett hästkadaver i sin kamp mot Carver. Filmen har en liten tvist mot slutet och man får fråga sig om vem som egentligen är hjälte eller skurk i dramat. Det blir också lite flummigt under upplösningen i öknen med ett par karaktärer som dyker upp. Jag börjar även då undra om filmen handlar om något mer än en hämndhistoria i västernmiljö. Filmens namn Seraphim falls kan nämligen tolkas på mer än ett sätt. Men låt inte den något flummiga finalen avskräcka från en titt då det är en västern som är både bra och välspelad. Väl värd en titt. Även Sofia har sett filmen.

Regi:David Von Ancken

Betyg: 7/10

Non-Stop (2014 USA)

Jag kände för att gå på bio. Valet stod mellan Noah och Non-Stop. Då jag skrattade högt när jag såg den uppblåsta trailern till Noah föll valet på Neesons senaste action/thriller. Filmen utspelar sig till största delen på ett passagerarplan på resa från NYC till London där någon hotar att mörda passagerarna om man inte får 150 miljoner $. Det är även en resa i klyschornas värld.

Sliten polis? – Check!

Hjälten bär på en personlig tragedi? – Check!

Folk tror att hjälten är skurken? – Check!

Det hålls ett tal? – Check!

Det finns en minoritet som visar sig vara en hyvens person?- Check!

Det är med en unge som tror på hjälten hela tiden? – Check!

Skurkarnas plan är korkad? – Check?

Jag borde välja mina filmerl med större omsorg? – Check!

Regi: Jaume Collett-Serra

Betyg: 4/10 (mycket svag i det närmaste en fladdrande fyra)

Taken 2 (USA 2012)

Jag hör inte till de som låter detaljer förstöra filmupplevelsen för mig. Jag tänker inte så värst mycket på att Batman fixar en skadad rygg på kort tid eller att Theron vekar ha svårt för att ta höger eller vänstersvängar i Prometheus. Men naturligtvis får det inte bli hur korkat som helst, Taken 2 passerar den gränsen – med råge.

I Taken 2 åker familjen Mills till Istanbul. Där väntar hämndlystna släktingar till albanerna som Bryan gjorde kanonmat av i förra filmen. Bryan och hans exfru kidnappas av albanerna och det är upp till dottern att frita föräldrarna. Fram tills nu har det varit en fullt acceptabel actionthriller men sedan får manusförfattarna hjärnsläpp.

SPOILERVARNING

Hur lokaliserar man bäst sina föräldrar i ett tättbebyggt Istanbul? Jag går inte in på detaljer men det går ut på att man kastar handgranater bland bostadshusen! Tanken är att pappan ska höra smällarna och genom detta beräkna avståndet mellan dottern och platsen där han hålls fången. Det är så urbota korkat och visar ett sådant totalt förakt för människoliv att jag storknar. Lägg sedan till en scen där dottern utmanövrerar hela Istanbuls poliskår (de är naturligtvis korrupta och jagar familjen) i en biljakt. Dottern har misslyckats att ta sitt körkort tidigare i filmen men då pappa sitter i passagerarsätet och berättar när hon ska bromsa, gasa och svänga går det som smort.

Jag gillade verkligen den första filmen men det här var en ganska trött historia som verkar ha svepts ihop på en eftermiddag. Det hjälper inte med jakter i trånga gränder och slagsmål på hustak. Det känns som att filmen gjorts med vänsterhanden och utan den minsta eftertanke. Jag börjar också ganska less på att Rade Serbedzija ständigt ska kallas in när Hollywood behöver en östeuropeisk skurk. Det måste väl finnas någon annan skådis att ta till. Bakfyllefilm en seg söndagseftermiddag men inte mer.

Regi: Olivier Megaton

Betyg: 3/10

Två bleka filmer och en riktig stinkare.

Cass

Filmen Cass är en s.k BOATS. Cass som egentligen heter Carol Pennant växte upp i Slade Green, Kent. Han adopterades av en vit familj och växte upp i ett vitt medelklassområde. Cass blev mobbad och utstött pga av sin hudfärg och för sitt ovanliga förnamn. Enda stället där han kände gemenskap var i hejarklacken till laget West Ham. Cass avancerar ganska snabbt och är snart ledare för lagets fanclub dvs de som tar fotbollsmatcherna som en ursäkt att puckla på allt som rör sig och håller på fel lag. Tyvärr för Cass tar polisen krafttag mot huliganismen och han åker in i finkan. När han avtjänat sitt straff försöker han välja en ny väg i livet, något som inte alltid är det lättaste.

Det finns bättre filmer att se om liknande teman för Cass känns som en film gjord med vänsterhanden. Det är en solskenshistoria om hur man med hjälp av en drivkraftig mamma samt en trogen kvinna vid sin sida kan förändra sitt liv till det bättre. Upplyftande men lite småtrist, filmen griper aldrig tag i mig och man har lyckats vaska fram halvdana skådisar i rollerna. Möjligtvis en söndagseftermiddag när det är dåligt väder eller för de största fansen av den här sub-genren annars kan Cass faktiskt kvitta.

Betyg: 4/10

Tenebre

Författaren Peter Neil åker till Italien för att lansera sin senaste thriller. Någon som inte har ett speciellt hälsosamt psyke verkar ha blivit influerad av boken och kopierar morden i thrillern. Neil kontaktas av mördaren och anar att han snart står näst på tur.

På IMBD har filmen Tenebre över 7 i betyg. Nu ska man kanske inte lita blint på på denna sajt men det verkar vara något jag missade när jag såg filmen, för den är verkligen inte bra. Skådisar, manus, logik och musik är under all kritik. Man skulle kunna tro att filmen är ihopknåpad av en amatör med både gott om tid och pengar. Så är inte fallet, det är den inte helt okände Dario Argento som står bakom kameran. Det finns två bra saker med filmen: Miljöerna är snygga och filmen kostade endast 19:50 på Rusta.

Betyg: 1/10

The Grey

Ottway arbetar som vargjägare för ett oljebolag i Alaska. Tydligen är de grå så glupska så de anfaller människor titt som tätt därav den något ovanliga anställningen. När oljearbetarna flyger till Anchorage för en längre tids ledighet störtar planet i vildmarken. De få överlevande måste nu under Ottways ledning försöka hitta hjälp. Som om att det inte räckte med snö och kyla är sällskapet jagade av en flock ihärdiga och hungriga cgi-vargar.

Vildmark, snö och farliga djur, tre indigrienser som jag gillar. Filmen har egentligen alla förutsättningar att bli ett rafflande äventyr men troligtvis verkade inte regissören Carnahan nöjd med att göra en naturthriller han ville något mer. Filmen vet inte riktigt vart den ska ta vägen. Spännande scener varvas med tjat, gnat och meningslösa diskussioner, historen står (trots att man traskar långa sträckor) och stampar. Det hade kunnat bli spännande och dramatiskt men filmen går på halvfart samt är halvtrist och deprimerande. Liam Neeson är dock stabil i huvudrollen som den sorgsena vargjägaren.

Betyg: 5/10

Life’s too short

Ångest kan komma i många olika former i den nya tv-serien av Ricky Gervais gestaltas ångesten av en 107 cm lång man vid namn Warwick Davis. Davis har det inte lätt i livet. Hans fru har begärt skilsmässa, Warwicks ”15 minutes of fame” är över sedan lång tid tillbaka och skatteverket vill ha en himla massa pengar som han inte har. Davis låter sig inte nedslås av dessa världsliga petitesser då hans ego är större än hans kropp.

Life’s too short står och faller med att om man tycker Gervais är rolig eller inte. Humorn, stilen och upplägget är densamma som i The Office och The Extras. Vi får följa Davis i ett antal förnedrande situationer som han ordnar till alldeles utmärkt på egen hand. Precis som i The Extras kryddas serien med kändisar som t.ex Sting, Johnny Depp och Liam Neeson. Gervais nöjer sig dock inte med detta. Davis är som bekant en dvärg och tv-avsnitten är fullproppade med situationer som försätter honom i fysiska pinsamheter. Han blir inlåst i badrummet då dörrhandtaget sitter för högt, han fastnar i hundluckan när han ska smita in hos ex-frun, han trillar i backen när han kliver ut ur sin Hummer etc etc.

När jag ser Life’s too short vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag ligger och vrider mig av ångest i soffan över de sociala klavertrampen som Davis gör. Ibland är jag tvungen att blunda när det blir för pinsamt, man skulle kunna tro att jag satt och tittade på en skräckfilm. Jag vet inte heller hur jag ska förhålla mig till de otaliga skämt som rör Davis längd. Är det politiskt korrekt att sitta och skratta år en människa som har ett funktionshinder? Troligtvis inte men jag gör det ändå. Life’s too short är psykiskt utmattande men samtidigt otroligt underhållande. Gillar man pinsamma och ångestfyllda situationer är Life’s too short ett bra val om inte bör den ignoreras.

Betyg: 9/10