BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Spotlight (2015 USA)

spotlight_ver2Än en film i den till synes ändlösa rad av BOATS som svämmar över marknaden. Den här gången handlar det om pedofila präster och undersökande journalister. Tidningen The Boston globe har fått en ny redaktör. Han ber ett team  journalister som vanligtvis fritt får välja vad de ska arbeta med att kolla upp några anmälningar mot katolska präster som sägs ha förgripit sig på barn sina församlingar. Journalisterna börjar gräva i fallen och kommer till insikt att skandalen är mycket större än vad man kunnat föreställa sig. Det som är värst är att så många personer verkar känna till vad som sker och skett men väljer att blunda då man vill undvika en skandal.

Just det sistnämnda kändes märkligt då filmen utspelar sig 2001 och inte 1501 men man glömmer lätt bort att USA är ett mycket religiöst land där kyrka och religion har en avsevärd större betydelse än i Sverige.

Spotlight är en vad jag kallar en gedigen film. Den berättar sin historia rakt på, kör inte med onödiga konstnärliga utvikningar och är kompetent producerad. Det är kanske inte en film som hamnar på någon topplista för mig men den gör det den ska. Skådisarna är mycket bra och man har samlat ihop en gäng som kan sitt yrke. Mark Ruffalo, Michael Keaton, och Rachel McAdams för att nämna några. Filmen gör även att att jag börjar fundera över ett och annat, en positiv känsla då man får suga på filmkaramellen lite extra.

Jag blir smått fascinerad över både kyrkans och makthavarnas ovilja att ta tag i problemet med prästerna som förgriper sig på barn. Denna ovilja att gå till botten med problemet är för mig nästan obegriplig. Jag undrar också över om det är de katolska prästernas påtvingade celibat som lockar fram de pedofila dragen eller är det som så att potentiella pedofiler söker sig till kyrkan? I den andra ändan av spektrat är det intressant att se vilket bra jobb journalister kan utföra när de ges möjligheten att få göra ett ordentligt arbete. Frågan är om den chansen ges i dag i jakten på att vara först med en nyhet samt samla klick på nätet.

Filmen avslutas med att man listar städer i världen där dessa präster har härjat. Det är många platser som nämns och jag inser två saker. Dels att problemet har ofattbara proportioner och dels att jag kanske hade tur då jag som katolik tillbringade en stor del av min barndom i kyrkan men tydligen då med präster som tog sitt uppdrag på allvar.

Regi: Tom McCarthy

Betyg: 7/10

Scream & Scream 2 (1996, 1997 USA)

210509.1020.AOm man gillar skräckfilm torde dessa  filmer av Wes Craven vara bekanta. Den lilla staden Woodsboro skakas av ett bestialiskt mord som snart följs av flera. Det verkar som att den unga tjejen Sidney Prescott är utsedd av mördaren till nästa offer. Kan det månne finnas ett samband mellan mordet på Sidneys mamma som skedde ett år tidigare och de nya dåden? Om så är fallet, är den som dömdes för det mordet oskyldig?

När den här filmen kom tjatade alla om att filmen var sååååå nyskapande. Ptja jag vet inte. Skillnaden var nog mest att Scream var mer välproducerad med bättre skådisar än vad man är van vid inom genren samt att filmen innehåller en hel del metainslag. Just det sistnämnda är något kritiker verkar gå igång på (andra saker kritiker verkar gå igång på är om filmer har musik från 60 och 70 talen samt om det är film som handlar om filmvärlden) för mig gör det vare sig till eller från. Det kan ibland vara en rolig extrakrydda men ibland slår det över och blir bara tramsigt.

Scream har en skön stämning och är som sagt välgjord. Däremot är den inte så värst spännande bortsett från öppningsscenen som är brilljant och upplösningen är faktiskt inte speciellt bra: Nog för att en mördare får vara galen och korkad men någon måtta får det lov att vara.

Scream gjorde succé och naturligtvis kom det en uppföljare. Sidney har nu börjat på Scream_2college. När filmen Stab som baseras på morden i Woodsboro har premiär börjar någon ta folk av daga och än en gång verkar Sidney vara den slutgiltiga måltavlan.

Scream 2 är snäppet bättre än föregångaren. Dels har filmen högre tempo och  är mer spännande. Upplösningen är iofs larvig men mindre fjantig än i Scream. Skådisar och produktion håller hög klass den enda jag inte är så förtjust i är Jerry O’Connell som spelar Sidneys pojkvän Derek, han påminner mest om en bit kött. Jag gillar också man behållit en del karaktärer från föregångaren och utvecklat dessa.

Har man inte sett filmerna är de värda att se men som rena skräckfilmer är de en aning överskattade och så nyskapande som så många hävdar att de är håller jag inte med om. Det finns även två delar till men de är inte speciellt sevärda – tycker jag.

Regi: Wes Craven

Betyg: Scream:  6/10, Scream 2:  7/10

Last days on Mars (2013 Storbritannien)

the-last-days-on-mars-watermarked-693x1024Personalen som är stationerade på planeten Mars är slitna och längtar tillbaka till Jorden. De har mindre än ett dygn kvar på planeten och man håller på att förbereda basen för den kommande besättningen. En vetenskapsman har gjort ett fynd vid en utgrävningsplats och åker dit en sista gång innan hemresan i hopp om att göra ett genombrott i frågan om Mars hyst liv eller inte. Naturligtvis hittar han något och naturligtvis är detta något inte hälsosamt för människor och avskedsfesten får läggas på is i utbyte mot en kamp om överlevnad.

Last Days on Mars har en viss B-filmskänsla över sig. Den är gjord för en spottstyver och Liev Schreiber är filmens affischnamn en skådis som duger mer än väl men man kanske inte ser en film enkom för hans medverkan. Den övriga ensemblen är för mig mer eller mindre okända men det betyder inte att de är dåliga. Filmen är relativt välgjord och har ett högt tempo och är av och till riktigt spännande.  Nu kanske handlingen inte är så där jätteoriginell det är lite Alien, Ghosts of Mars och The Thing över det hela men regissören Ruairi Robinson lyckas knåpa ihop något eget av historien. Logiken kan man lämna därhän då det är en historia som inte tål att synas i sömmarna men vad gör det när jag hade en trevlig och lite småspännande stund.

Regi: Ruairi Robinson

Betyg: 6/10

Goon (2011 Kanada)

220px-GoonfinalposterDoug Glatt är kanske inte världens bästa hockeyspelare men han är suverän på att ta emot och ge stryk. Efter en incident på läktaren på en hockeymatch får Doug en plats i det lokala hockeylaget. Hans roll i laget är att skydda de duktigare spelarna i sitt hockeylag samt visa motspelarnas lag vart skåpet ska stå. Doug är så framgångsrik i sitt idrottsutövande att han snart går vidare till den högre ligan. Det går allt bättre för hockeylaget och de har chans på finalspel. Där väntar Ross Rhea som är en legendar i ishockeyslagsmålsbranschen.

Goon är trevlig film som jag blev lite småglad av att se. Seann William Scott som spelar Doug gör det oväntat bra. Jag har nog förpassat honom till American Pie träsket kanske lite väl snabbt. Även Liev Schreiber som Ross Rhea var en positiv överraskning. Man skulle tro att dessa två karaktärer var personer som gillar att ”supa och slåss” men de ser sin roll i laget mer som ett arbete som är nödvändigt att göra för att laget ska vinna matchen. Speciellt Doug visar sig vara en genomsnäll människa som egentligen inte kan göra en fluga förnär dvs om han inte är på isen. Filmen baseras på boken med samma namn och vi får se den riktige Doug i några klipp mot slutet av filmen så stäng inte av på en gång när eftertexterna dyker upp. Är man som jag är svag för sportfilmer är Goon värd att lägga lite tid på.

Regi: Michael Dowse

Betyg 6/10

The Omen 1976 vs. The Omen 2006

Ibland kommer frågan upp om vilken djävulsfilm  som är bäst. Kandidaterna brukar vara Exorcisten eller Rosemarys baby i mitt tycke slår The Omen slår båda dessa filmer. Jag ska jämföra 1976 års version med nyinspelningen 2006. Fiffi gör en jämförelse mellan två andra filmer på sin blogg.

The Omen startar i Rom där den amerikanske ambassadörens, fru förlorar sitt barn vid födseln. Ambassadören, Robert Thorn, får då ett erbjudande av en präst att ta emot ett barn vars mor dog i barnsäng. Thorn tar emot barnet och genomför bytet utan att berätta för sin fru. Allt är frid och fröjd och Thorn får tjänst i London dit hela familjen flyttar. Lagom till sonen Damiens femårs dag bryts lugnet då hans barnflicka tar livet av sig på ett spekulativt sätt. Kort därefter får ambassadören besök av en katolsk präst som inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk då han hävdar att Damien är självaste antikrist. Prästen avfärdas till en början men med hjälp av en reporter börjar Thorn rota i sin adoptivsons bakgrund något som han kommer få ångra.

Det här en skräckis som har det mesta. Jerry Goldsmiths suveräna filmmusik måste jag verkligen lyfta fram, redan i öppningsscenerna hamnar jag i perfekt rysarstämning (dvs jag får ståpäls) och tillsammans med Carpenters Halloweenscore torde detta vara bland de bättre soundtracken i genren. Filmen har ett stabilt manus som sakta men säkert berättar en rysig historia där tempot höjs ju längre filmen går. Man har lyckats få till en bra ensamble med b.la Gregory Peck som Robert Thorn och David Warner i rollen som olycksdrabbad fotograf/reporter.Billie Whitelaw är en obehaglig bekantskap som Daimens nya nanny Mrs Baylock. Lee Remick kommer lite i skymundan i rollen som ambassadörs fru hon ser mest förskrämd och bekymmersam ut, man hade nog kunat få ut mer av den karaktären. Musiken och manuset gör detta till en film som saka men säkert biter sig fast. En fördel med filmen är att de övernaturligheter som händer är inte speciellt spekulativa och man skulle likt Scully i The X-files kunna bortförklara det mesta på ett vetenskapligt sätt detta gör att jag som tittare känner en osäkerhet under filmens gång vilket naturligtvis stärker obehagskänslorna.

Regi: Richard Donner

Betyg: 9/10

Om man som filmbolagschef sitter på rättigheter på en film om antikrist är det nog svårt att motstå datumet 060606 och mycket riktigt kom det en nyinspelning på The Omen detta år. The Omen i 2006 års version är inte så pjåkig om man jämför med orginalet, en del saker är faktiskt bättre men det mesta är sämre i jämförelse.

Historien är nästan exakt densamma så den behöver jag inte gå närmare inpå. Det man ändrat är att all möjlighet till tvekan att det är antikrist man har att göra med är som bortblåst. Redan i första scenen förklaras hela upplägget för oss tittare och vi vet alla vad det är för gökunge som hamnar hos paret Thorn. Daimen är även mer aktiv i den den här filmen. 1976 års Damien var avsevärt mer passiv och därmed omänskligare. Då man inte riktigt kunnat förlita sig på orginalberättelsen styrka att skrämmas har man även stoppat in ett antal jumpscares i filmen vilket jag finner onödigt då de har en tendens att kännas onödiga och bryter stämningen. En del sminkning speciellt den brännskadade prästen i slutet av filmen är inte mycket att hurra för, han ser ut som en ful version av Voldemort och framkallar bara skratt då han är för överdriven. Skådisarna är av blandad kompott om man jämför med 1976 års film. Liev Schreiber och David Thewlis står sig slätt mot Peck och Warner men  Pete Postlethwaite och Julia Stiles är avsevärt bättre än sina föregångare. Speciellt Stiles version av ambassadörens hustru har fått lite mer att bita i som karaktär. Att Mia Farrow dyker upp i rollen som Damiens nya nanny Mrs Bylock är en trevlig bonus.

Det som är bättre än orginalet är två saker: Regissören John Moore har stoppat in färgen rött i filmen som signalerar när det är fara och färde.Tex röda ballonger på Daimons femårskalas då barnflicka dör, ett roligt och intressant grepp. Ett dödsfall i filmen hade man ändrat från orginalet, från spekulativt och våldsamt till stillsamt och i mitt tycke vidrigt och psykologiskt störande. Ett av de värre dödsfall jag sett på film. Synd bara att regissören inte höll sig till detta spår och var stillsamt kreativ då hade nyinspelningen varit riktigt bra nu blir den godkänd. Om jag inte sett orginalet hade jag troligtvis gillat filmen bättre.

Regi: John Moore

Betyg: 6/10

Salt (2010 USA)

Cia anställde Evelyn Salt anklagas för att vara dubbelagent av en rysk avhoppare. Salt blir tvungen att fly för sitt liv och samtidigt bevisa sin oskuld.

Det här borde vara en film som jag helhjärtat skulle ta emot med öppna armar. Kalla kriget konspirationer kombinerat med en tuff hjältinna med jätteläppar som hoppar mellan biltak på motorvägen och kan pyngla upp hela armeer av hemliga agenter. Men nånstans brister det. Jag vet inte varför. Det kan bero på att Angelina Jolie inte hör till världens bästa skådespelerskor. Det kan också bero på att man inte riktigt får lära känna huvudpersonen Evelyn Salt och av den anledningen inte riktigt bryr sig om hur det går för henne. Det är inget fel på produktionen av filmen Salt men det känns som att den är gjord med vänsterhanden och blir därmed aningen själlös. Filmen innehåller en del häftiga actionscener men det räcker inte i slutändan. Slutet öppnar för eventuella uppföljare men pesonligen är jag tveksam till att följa Salts vidare öden och äventyr.

Regi: Phillip Noyce

Betyg: 4/10