Super ( 2010 USA ) vs. The Watchmen ( 2009 USA )

En egen liten genre bland superhjältefilmerna kan sägas vara den där vanligt folk bestämmer sig för att av olika skäl maskera sig och börja bekämpa brott. Förra årets Kick-Ass är en film, Snyders mastodont The Watchmen är en annan och Trash is king  tipsade mig om en tredje; nämligen Super.

När Franks ( Rainn Wilson ) fru ( Liv Tyler ) hamnar i klorna på en lokal knarkkung, Jaques, ( Kevin Bacon ) får/inbillar sig Frank att han har ett uppdrag av Gud; bekämpa brottslighet samt rädda sin fru ur klorna på den slemme gangstern. Frank syr en dräkt beväpnar sig med en rörtång och börjar patrullera gatorna för att slå brottslingar på käften. Då han inte vet speciellt mycket om superhjältar skaffar han sig nödvändig information i den lokala seriebutiken. Här knyter han kontakt med den aningen lätt obalanserade tjejen Libby ( Ellen Page ) som snart blir Franks side-kick i kampen mot brottsligheten. Det något märkliga paret känner sig nu redo att attackera Jaques och befria Franks fru.

Jag gillade Super men man får vara beredd på att det är faktiskt inte en renodlad komedi, skrattet har en tendens att fastna i halsen. Filmen är rolig till en början men blir allt mörkare under berättelsen gång. Egentligen är det en ganska tragisk film om trasiga själar som väljer att klä ut sig i dräkt då de inte klarar av tackla vardagens problem. Trots detta är filmen stundtals riktigt rolig,  regissören James Gunn har även gjort Slither som kom för några år sedan, där han blandar skräck och skratt. Är man medveten om detta och kanske inte har Kick-Ass förväntningar på Super så får man ett ganska bra och underhållande drama med fina skådespelarinsatser.

The Watchmen är baserad på Alan Moores serieroman med samma namn. Romanen hör till bland det bättre jag överhuvudtaget läst så chansen att filmen skulle lyckas var liten. Watchmen utspelar sig under 80-talet men i en alternativ verklighet där Nixon fortfarande är president och det finns folk som klär ut sig i dräkter och bekämpar brott. Det är inte direkt några trevliga pojkscouter a lá Superman utan mer eller mindre störda personer som springer runt och jagar brottslingar. När filmen startar har ”hjältarna” förbjudits bortsett från Dr.Manhattan som är den ende i sällskapet med riktiga superkrafter. Likt vår verkliga värld är USA i konflikt med Sovjet och det tredje världskriget närmar sig samtidigt kommer en av det forna ”hjältarna”, Rorschach, en komplott på spåren som verkar gå ut på att rörja The Watchmen ur vägen.

The Watchmen hör till en av de snyggaste filmer jag sett. Scenografi, kamera;  ja allt är så snyggt att var och varannan bild skulle kunna bli en  plansch hemma på väggen. Snyder har verkligen ansträngt sig för att vara romanen trogen och det lyckas han väl med. Anledningen till detta kan vara  att Snyder blev lite rädd för Moore som fick tokspel när han hörde talas om filmatiseringen.

Alan Moore, innan han fick tokspel.

Tyvärr så faller inte detta väl ut då  Snyder är FÖR trogen orginalet.  Han har tagit repliker direkt från berättelsen vilket gör att det talade språket många gånger blir stelt, han använder sig av  musik från serieromanen. Moore ville kommentera sin berättelse med citat från olika låtar men när musiken används blir det helt fel, märkligt att den fadäsen överlevde alla testvisningar. Det största problemet med The Watchman  är att den är lite småtråkig eller som min vän Stefan sa: ”Watchmen? Tråkig, tråkig tråkig varför gjorde de inte film som bara handlade om Rorschach?”

Jämför jag de två filmerna The Watchmen och Super får den sistnämda avgå med segern. med bättre skådisar och mer själ och engagemang i berättelsen blir det helt enkelt en film som jag uppskattar mer. The Watchmen känns helt enkelt lite trist, plastig och artificiell mot Supers vardagsrealism.

Betyg: Watchmen 5/10

Super: 8/10