Utvandrarna/Nybyggarna (1971/1972 Sverige)

utvandrarna_nybyggarna_3_discDagens film är en svensk klassiker. Egentligen är det två filmer och jag fick dela upp titten på två sittningar då den sammanlagda speltiden är över sex timmar. Utvandrarna/Nybyggarna bygger på Vilhelm Mobergs romaner om svenskar som flyttade till Amerika under slutet av 1800 talet. Jag har inte läst böckerna själv men det verkar som att Torell som regisserat inte tagit ut svängarna speciellt mycket. Berättelsen börjar i Småland och vi får följa en grupp människor som av olika anledningar bestämmer sig för att flytta till Amerika. Religionsfrihet, chansen att kunna skapa ett eget liv och lusten till äventyr är några av orsakerna till att man emigrerar. Dramats huvudpersoner är Karl-Oskar och hans hustru Kristina som hoppas kunna bygga en ljus framtid åt sin familj i det nya landet.

Utvandrarna/Nybyggarna är en film med mycket stånk och stön. Folk arbetar, sliter, svettas och framför allt dör som flugor. Karl-Oskar verkar ha tre sysselsättningar i livet: Arbeta så svetten lackar, sätta på sin fru och snickra kistor till alla människor som dör till höger och vänster. Det är inte direkt någon munter film där folk slår klackarna i taket och skrattar, nej här tar man livet på fullaste allvar. Folk pustar och stånkar, det gråts och gnisslas tänder. Det är ingen hejd på allt elände som drabbar Karl-Oskar och co. Det blir i sina stunder så många umbäranden och katastrofer att det nästan blir komiskt och om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det var någon form av satir jag såg. Till råga på allt är det Liv Ullman som spelar Kristina och hon går filmen igenom i huckle och ser ut som hon sålt smöret men tappat pengarna men gör hon inte det i alla filmer, kan den människan överhuvudtaget skratta?

Men trots detta är det en film som griper tag i tittaren och jag blir ordentligt engagerad i de här människornas levnadsöde. Kärlekshistorien mellan Karl-Oskar och Kristina är kanske inte himlastormande men trovärdig och i sina stunder gripande (ska erkänna att det blev lite dammigt i rummet mot slutet). Trots sin spellängd blir aldrig filmen seg eller tråkig och den håller mitt intresse uppe hela vägen in till mål även om det av och till blir lite ofrivillig komik.

Regi: Jan Torell

Betyg: 8/10

Annonser

Höstsonaten (1978 Sverige m.fl)

Autumn_sonata_dvdJag har numera insett att jag och Ingmar Bergman inte rört oss i samma kretsar. Om jag är på fest och någon blir för full brukar det sluta med att de går hem eller somnar. I Bergmans värld sätter man sig istället och börjar spela Bach maniskt på sin cello inför gästerna. Nu handlar inte Höstsonaten om maniska cellospelare men just den scenen fick mig att inse att jag och Bergman inte spelar i samma intellektuella liga (tolka det som ni vill).

Eva (Liv Ullman här utan huckle men väl med flätor) som lever ett stillsamt liv på en prästgård tillsammans med sin man bjuder in sin mor som hon inte träffat på sju år för en längre vistelse. Mamman (Ingrid Bergman) är en världsberömd konserpianist och har, åtminstone enligt Eva, alltid satt sin familj i andra hand, något som gjort dottern olycklig. Ja Eva är så sanslöst olycklig över att moders bristande omsorg att hon låtit denna sorg förtärt hela hennes liv. Efter ett par glas vin lossnar tungan på Eva och det med besked. Filmens ”final” är en ca 30 minuter lång monolog där hon spyr ut sitt hat över modern. Som om att detta inte skulle räcka för att väcka tittarens ångest här även  Bergman kryddat tillställningen med ett dött barn, en funktionshindrad syster (Lena Nyman) och (trumvirvel) en abort.

Det tog ett par filmer av Bergman innan jag lade märke till att regissören egentligen inte har några dialoger i sina filmer. Visst,  folk talar med varandra men merpaten av filmerna är uppbyggda på så sätt att någon sitter och mal på om sin ångest eller gudstro för en till synes stum åhörare. Kanske kan det vara så att Bergman levde sitt liv efter devisen ”det viktigaste är att jag talar oavsett om någon lyssnar” och detta har färgat av sig på hans filmer?

Redan i första scenen går filmen på overkill. Den startar med att Evas man håller en monolog till oss tittare om hur olycklig hon är. Jag kan bara inte ta denna uppblåsta och pretentiösa scen på allvar och börjar faktiskt skrocka i soffan. Lägg sedan till Evas självömkade monologer och vi har en film som till handling är bra men är så tyngd av sitt eget allvar att den slår över och blir komiskt. Nu är Höstsonaten inte någon dålig film, karaktärerna är intressanta i allt sitt elände och Ingrid Bergman är tom mycket bra som den självcentrerade modern. Ullman är ok men hon ser så erbarmligt olycklig och bekymrad ut att jag till slut blir irriterad på hennes fokusering av sitt eget elände. Jag skulle villa traska in i prästgården och säga åt henne att sluta älta sin barndom, någon måtta på självömkan får det lov att vara. Jag ställer mig också tvekande till om mamman är så hemsk som Eva vill göra gällande. Modern är egocentrisk och inte speciellt sympatisk men är det så illa att man måste älta detta hela livet? Jag är skeptisk. Frågan är om det hade blivit någon film överhuvudtaget om det varit en man som varit konserpianist och rest världen runt. Ska kanske också tillägga att filmen går i brunt men då heter den som bekant också Höstsonaten.

Sofia har också sett filmen.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg:

Persona (1966 Sverige)

Redan efter de första fem pretentiösa minuterna där Bergman vräker på med fårslakt, en erigerad penis och annat smått och gott undrar jag om jag kanske inte ska ta och kasta in handuken på en gång. Men jag biter ihop och kämpar vidare och Persona utvecklar sig till att vara bland det bättre jag sett av Bergman.

En skådespelerska, Elisabet, har plötsligt slutat att tala och läggs in på ett vårdhem. Efter en tid på hemmet anser man att hon är själsligt och fysiskt frisk och hon skickas till ett stuga för rehabilitering tillsammans med en ung sjuksköterska Alma. Då Elisabeth (som f.ö spelas av Liv Ullmann – denna gång utan huckle) inte talar är det Alma (Bibi Andersson) som får stå för dialogen och det gör hon med besked. Tarantino skulle nog ducka av den svada som möter oss arma tittare. Alma pladdrar på i non-stop i ca femton minuter. Iofs sker denna monolog under flera dagar och filmen gör nedslag under Almas ”samtal” med Elisabet. Monologfinalen avslutas med lite pedofili då Alma berättar för Elisabeth att hon varit otrogen mot sin fästman med en pojke. Samlaget resluterade i en graviditet och hon har gjorde en abort. Allt efter som tiden går börjar de två kvinnornas identitet växa ihop och slutet av filmen är obegripligt men lämnar fältet vidöppet för tolkningar. Jag sällar mig nog till den skaran som anser att Alma och Elisabeth är samma person och vistelsen i stugan symboliserar någon form av själslig rening. Det är den enda tolkningen där jag får ihop storyn men å andra sidan vet jag inte om meningen är att man ska begripa berättelsen. Man kanske bara ska uppleva den.

Några dagar har passerat sedan jag såg filmen och fanskapet verkar inte vilja släppa sitt grepp. Jag kommer på mig själv att gå och fundera på filmen av och till. Jag vrider och vänder på olika scener och situationer. Berättelsen har krupit under mitt skinn ett tecken som tyder på att den hade något att ge. En förklaring kan vara att Persona inte känns så teatralisk, visst är språket stelt men jag upplever det inte som att skådisarna står på en teaterscen. Detta gör att jag kan ta berättelsen på allvar och plötsligt har vi en Bergman som faktiskt är ganska bra.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg:

Vargtimmen (1968 Sverige)

Det var inte lätt men nu är det gjort: Jag har till slut lyckats kämpa mig igenom en hel Bergmanfilm, det var tjugo år sedan sist. Jag får erkänna att det krävdes två sittningar, vid första försöker somnade jag i stort sett direkt efter förtexterna. Då mina tidigare försök under senare år, Jungfrukällan (föll på att Tor Isedal mest påminde om Catweazle) och Fanny & Alexander (föll på en som vanligt ljudligt fisande Börje Ahlstedt) misslyckats var inte direkt mina förväntningar i topp när jag gjorde ett nytt försök för att se en film signerad Bergman.

En konstnär har tillsammans med sin fru flyttat ut till en enslig ö. Konstnären börjar visa små tecken på att inte må speciellt bra. De flesta skulle nog ifrågasätta hans mentala hälsa då han hävdar att att stöter på märkliga varelser när han är ute och målar eller vad sägs om en kvinna där ansiktet följer med hatten när hon lyfter den eller en fågelman.Min första tanke är att det är en film där vi får följa en människas mentala sammanbrott men riktigt så enkelt är det inte och Bergman lyckas med att överraska mig både en och två gånger.

Foto av Nykvist är som vanligt utsökt och storyn är mycket bra. Filmens stora problem är helt enkelt att regin är bedrövlig. Stelt skådespeleri kombinerat med livlösa repliker förvandlar denna skräckhistoria till ofrivillig komedi för det det går inte att ta karaktärerna på allvar. Max von Sydow och Liv Ullman som spelar konstnären och hans fru verkar gå på valium. Det spelar egentligen ingen roll vad som händer eller sägs, de talar hela tiden med samma entoniga röster och på deras tonfall och inlevelse skulle man tro att det är sjörapporten de läser upp. Sydow går sammanbiten genom filmen och Ullman har som vanligt stora ögon och bekymrat ansikte. Körberg sa en gång lite elakt om Ullman..”Hon har två uttryck, ett med huckle och ett utan”. I Vargtimmen har hon inget huckle. Entonigt och utan känsla mals filmens pretantiösa repliker igenom och jag är ganska lättad när eftertexterna rullar. Däremot har jag en önskan och en fråga. Jag skulle önska att en kompetent regissör kunde göra en remake på filmen för det skulle nog kunna bli en riktigt bra skräckfilm. Frågan jag ställer mig är följande: Är jag en total filmanalfabet för jag kan inte för mitt liv förstå var i Bergmans storhet ligger.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg: 3/10