Konsert: Lloyd Cole eller En man med gitarr.

Min fick tillfälle att gnida axel med Cole. Frun är den till vänster.

Min fru fick tillfälle att gnida axel med Cole. Hon var faktiskt lite starstruck

När jag var yngre och deltog i det sociala livet som av och till innebar en och annan fest fanns det ett moment som jag alltid fasade över nämligen att det skulle dyka upp en man (det är alltid män i dessa sammanhang) med gitarr. För min del innebar det att festen var över för nu skulle alla (läs tjejer) lyssna på andäktigt på en amatör som lärt sig en två tre ackord och ville förära alla, vare sig de vill (tjejer) eller inte (killar) en ändlös träningssession med usla covers. Ridå.

Med detta i åtanke kan det te sig lite märkligt att jag gör mig omaket att resa till Göteborg för att lyssna på just en man med gitarr. Turligt nog så kan Lloyd Cole spela gitarr och han spelar även sina egna låtar som är mycket bra. Artisten har en låtskatt att ösa ur och det är få artister som kan ståta med att inte ha en enda dålig melodi på sina fem första skivor.

Cole väljer att framföra låtar från den första delen av sin karriär, första plattan tom skivan E.T.C. Låtvalet är bra och jag saknar faktiskt inte någon sång. Klokt nog har Cole valt att lägga in en paus mitt i konserten. Då det bara är artisten och hans gitarr blir det lite enahanda trots bra melodier och det är skönt med en paus mitt i. Den andra halvan av konserten förstärks musiken med en gitarr till nämligen Coles son som fått följa med på turnèn. Detta gör gör att andra halvan blir lite bättre. Hade jag fått välja skulle karln naturligtvis ha turnerat med fullt band för man saknar inslag av andra instrument men hellre en Cole med bara en (två) gitarr(er) än inget alls.

En vinst med framträdandet är att det skapas en mer intim och avslappnad känsla, Cole spelar fel och får en gång starta om en låt då han får en ”kråka” i halsen något som gör att tillställningen känns unik till skillnad mot t.ex Kents välregisserade avsked i vintras – om man nu ska göra en jämförelse. Artisten kostar också på sig att ha ett underhållande mellansnack och har en torr humor som jag uppskattar.

Det känns ganska meningslöst att lista alla låtar och genomförande då det blir en jämntjock känsla då själva framförandena är förvillande lika – det var bara melodierna som skiljde sig åt. Alla låtar var bra och för att vara en man med gitarr var konserten över förväntan. Hade någon som Cole varit med på ungdomens fester hade jag kanske i dag inte hyst en sådan motvilja mot akustiska gitarrer.