Upgrade (2018 Australien)

I samband med en trafikolycka blir Grey och hans fru Asha rånade. Frun mördas och Gray skadas så illa att han blir totalförlamad. Djupt deprimerad med inga framtidsutsikter får han ett oemotståligt erbjudande nämligen att få ett chip inplanterat i nacken som gör honom helt återställd. Frisk och bokstavligen på benen beger sig nu Grey ut på hämnarstråt men det som verkade vara ett simpelt rånmord visar sig vara något helt annat och det där mirakelchippet i Greys nacke är mer avancerat än han kunde önska.

Det här var en riktigt bra om än stundtals blodig sf-thriller från Australien där det finns mycket att gilla.  Logan Marshall-Green spelar huvudrollen, en skådis som hitintills alltid levererat i de filmer jag sett. Han börjar segla upp som en favoritskådis för mig. En hämndrulle är aldrig fel då jag som bekant är mycket svag för  genren. Filmens miljöer är en nära framtid, man känner igen sig då det är mest tekniska detaljer som skiljer sig mot vår verklighet. Trots en liten budget lyckas filmen med att måla upp en trovärdig framtidsskildring. Filmen är spännande och Marshall-Greenes rollfigur Grey är en person jag hejar på. Sist men inte minst är Upgrade från Australien och då finns den där känslan över att man inte riktigt vet hur det ska sluta. Klart sevärd rulle från landet som matar ut intressanta filmer på löpande band.

Regi: Leigh Whannell

Betyg: 8/10

Annonser

Spiderman: Homecoming (2017 USA)

Spiderman: Homecoming är den tredje rebooten av superhjälten på 15 år. Tacksamt nog har man valt att skippa berättelsen om hur Peter Parker blev Spiderman, det räcker bra med två gånger. I denna version är Peter några år yngre än i de andra filmerna, t.om så ung att namnet Spiderboy skulle vara mer passande. På fritiden svingar han sig runt i Queens stoppar småbrott och hjälper folk. Det han ivrigt väntar på är ett telefonsamtal från Tony Stark då han anser sig vara mogen för mer storslagna hjältedåd. När han stöter på entreprenören Adrian Toomes som stjäl utomjordisk teknologi och bygger om denna till vapen ser han sin chans att stiga i graderna hos Stark.

Den här filmen är lite muntrare än de tidigare filmerna. Spiderman har alltid haft stora problem med kombinera sitt vardagsliv med att vara superhjälte. Den aspekten finns kvar i filmen men den dominerar inte storyn som den tidigare gjort. Sam Raimis filmer känns mer som existentiella dramer med lite slagsmål och är i ärlighetens namn småtrista. Jag tycker det är skönt att man dämpat inslaget av kärlekskaruseller, oro för Faster Mays hjärta och tjatet ”med stora krafter kommer stort ansvar” som har en tendens att dra ned tempot rejält.

I denna version är Peter Parker muntrare, han har kompisar, faster May yngre och dras inte med hjärtproblem det är en mer feelgood känsla över filmen. Filmmakarna har tagit fasta på att Parker är ganska så ny i rollen som Spiderman så när han möter Toomes och hans medbrottslingar tar han sig bokstavligen vatten över huvudet. Om inte Parker fått viss men motvillig hjälp av Stark hade det nog gått illa.

Skådisarna är alla bra, bäst är Michael Keaton som Toomes/Vulture som är en skurk man hyser en viss sympati för.  Det är också intressant att man struntat i Parkers kompisar ursprung och man har gjort det utan att göra en stor sak av det. Inte ens jag som växt upp med vita versioner av Liz Allen, M.J, Flash och Ned reagerade på att rollfigurerna var av annat ursprung. Man brukar tala om whitewash i filmsammanhang men här har man gjort tvärtom (blackwash?). Om det protesterats mot detta på diverse forum vet jag inte men å andra sidan bryr jag mig inte ett dyft om den saken då skådisarna som sagt skötte sig bra.

Det lär bli en fortsättning och man har redan krattat manegen med skurkar som The Vulture, The Tinkerer, Shocker och eventuellt The Scorpion och jag har inget emot att de dyker upp igen. Spiderman: Homecoming är inte den bästa filmen om hjälten, The Amazing Spiderman är snäppet bättre, men gillar man superhjältar får man drygt två timmars trevlig underhållning.

Regi: Jon Watts

Betyg: 7/10

The Invitation (2015 USA)

Av förklarliga skäl blev det kris i äktenskapet mellan Will och Eden när deras son dog. Paret gick skilda vägar och har inte setts på två år när Will  hastigt och lustigt får en middagsinbjudan av frun och dennes nya man. Will har knappt kommit innanför dörren innan han tycker sig känna att något är fel. Alla beter sig normalt men det är något som skaver eller är det kanske så enkelt att det är Will som är överkänslig och stressad. En middag med ens ex-fru och dennes nye man är kanske inte något att se fram emot.

Mitt enda problem med denna film är just att jag hade nog dragit mig i det längsta för att tacka ja till en inbjudan till en fest där ens ex och dennes nye man står som middagsvärdar men då hade det å andra sidan inte blivit någon film och det vore synd för The Invitation är en högklassisk thrillerrysare.

Filmen sätter ribban direkt och det är en obehaglig stämning hemma hos Eden och dennes man. De är lite för trevliga men så  plötsligt slår konversationen över och blir både obehaglig och konstig. Det blir många tillfällen under kvällen där uttrycket ”dålig stämning” skulle passa väl in. Samtidigt är man lite osäker då det är Will som är huvudpersonen och ett tag undrar jag om den knepiga stämningen filtreras genom hans känslor.  Detta är lite av en ”ont i magen film” då jag aldrig riktigt kan slappna av. Är det inte pinsamma situationer så är det den där gnagande känslan av att det är något som inte står rätt till. The Invitation tar sin tid att berätta sin historia men den är värd varenda minut och upplösningen är gastkramande. En film värd större publik och nej det är inte Tom Hardy i huvudrollen även om Logan Marshall-Green är ruggigt lik den skådisen.

Regi: Karyn Kusama

Betyg:8/10

Prometheus (2012 USA)

Jag skulle tro att Prometheus inte behöver någon närmare presentation då den definitivt hör till en av årets mest omtalade filmer. Regissören Ridley Scott har återvänt till sci fi genren och om jag ser på hans produktion under de senaste decennierna är filmen ett stort kliv framåt. Om man skulle jämföra Prometheus med hans tidigare filmer samma genre ; Bladerunner och Alien håller den definitivt inte samma klass, kanske division tre eller fyra om man ska tala fotbollsspråk.

Prometheus kan kallas för en prequel till Alien då den utspelar sig i samma universum och har mycket gemensamt med den filmen. Ett forskingsskepp färdas till ett avlägset solsystem då man fått indikationer på att det kan ha något med mänsklighetens ursprung att göra. Detta baseras på att forskare funnit målningar, reliefer m.m i vitt skilda kulturer som alla pekar mot samma plats i vintergatan, månen LV-223. Framme på planeten finner man att teorierna stämmer men att man missat en och annan detalj som gör att expeditionen utvecklas till en kamp för mänsklighetens överlevnad.

Jag börjar med mina negativa tankar om filmen. För det första känns det lite långsökt att man bygger ett rymdskepp och bränner iväg genom världsrymden pga oklara fynd bland äldre civilisationer men manusförfattarna är tydligen fans av den schweiziske  charlatanen Erich von Däniken. I.o.f.s ger Scott en förklaring till det till synes chansartade uppdraget senare i filmen men min första reaktion var att det kändes lite väl vågat att utrusta en expedition till yttre rymden baserat på några grottmålningar.

För det andra tyckte jag att de s.k vetenskapsmännen var lite väl korkade. De petar och pillar på allt, plockar av sig hjälmarna i en främmande atmosfär och kör upp ansiktet i  obekanta livsformer. Karaktärerna var helt enkelt inte trovärdiga i sitt agerande som vetenskapsmän. Värre är att de som personer var ganska ointressanta och bleka . Det är ganska talande att den mest intressanta karaktären i filmen är en robot. Synd för det är ett bra gäng skådespelare som Scott skrapat ihop: Michael Fassbender, Charleze Theron, Sean Harris, Guy Pearce och Logan Marshall-Green (som är så lik Tom Hardy att jag trodde han var  med i filmen ända tills förtexterna visades). Rappace kanske någon undrar över? Jag är gansla kallsinnig inför hennes skådespelarprestationer hon är helt ok som skådis vare sig mer eller mindre.

Protetheus är inte en speciellt spännande film den är mer…….intressant. Filmen är aldrig tråkig utan den lunkar på i en lagom takt och mitt intresse är på topp hela tiden. Scott vågar utmana tittarens inteligens och allt förklaras inte in i minsta detalj vilket jag uppsakattar. Jag är också tacksam över att Scott övergett sitt gryniga foto och frenetiska klippteknik. Riktigt trevligt att få se en film av Ridley Scott där man kan uppfatta vad som sker på duken. Musiken och miljöerna är mycket bra. Speciellt miljöerna gav mig en ”scense of wonder” känsla och bara det var värt biobiljetten.

Pga av allt förhandsnack blir Prometheus lite av en besvikelse men det finns många bra saker i filmen som väger upp det negativa. Definitivt sevärd och jag har inget emot en uppföljare. Ett litet plus var att min favorit biografvaktmästare Jan dök upp efter filmen i foajen och snackade lite med mig om hur filmen var. Trevligt!

Regi: Ridley Scott

Betyg: 7/10