The Color out of space (2019 USA)

Jag var beredd med både en och två skämskuddar när jag gick in på biografen för att se Richard Stanleys filmatisering av H.P Lovecrafts novell The Color out of space . Anledningen till detta har flera orsaker, dels hade jag hört att filmen skulle vara lite ….annorlunda, dels fanns den excentriske filmskaparen Richard Stanley bakom kameran och den något obalanserade skådisen Nicholas Cage stod framför kameran. Resultatet skulle kunna bli allt mellan himmel och jord. Lovecraft kan även vara lite svår att filmatisera då han många gånger i sina berättelser låter skräcken vara onämnbar och protagonisten oftast blir galen något som lockar en och annan filmare och skådis att ta i från tårna. Döm om min förvåning när resultatet blev en helt ok b-skräckis.

Familjen Gardner har flyttat ut på landet för att komma undan storstadens jäkt. Barnen trivs väl sisådär ute på vischan men föräldrarna lever livet.  En natt störtar en meteorit på gården. Rymdstenen har med sig något från en annan värld och snart börjar familjemedlemmarna och omgivningen påverkas av stenen.

Novellen hör till mina favoriter i Lovecrafts produktion och Stanley förvaltar berättelsen väl. Det är lite svårt för mig att bedöma om filmen är skräckinjagande och spännande då jag sitter med facit på hand men filmen bär åtminstone på en känsla av obehag och man inser snabbt att familjen Gardners tomtebolycka är ganska så körd. Jag gillade filmens effekter och de tillägg Stanley gjort till novellen funkar relativt bra.

Cage är Cage och han har lite svårt att bestämma sig för hur han ska spela den plågade Nathan Gardner. Ena stunden är han på gränsen till skogstokig för att i nästa scen vara helt normal. Han rollfigur pendlar minst sagt rejält i humöret. Filmen tappar också lite på att vara förlagd i modern tid. Jag tycker berättelsen funkar bättre bland bönder i 20-talets New England. Nu sitter jag och blir mest irriterad på korkade välutbildade människor som är lite väl sega i handling när de väl fattar vad de har att göra med – i novellen smyger sig skräcken på, här brakar det loss på stört.

På det hela är det en helt ok film som duger för stunden men Die Farbe var en bättre adaption av novellen. Jag kan tom sträcka mig så långt att säga att jag ser fram emot fler Lovecraftadaptioner av Stanley, man har åtminstone planerat två filmer till.

Jojjenito var inte lika positiv till dagens film

Regi: Richard Stanley

Betyg: 6/10

Necronomicon ( Frankrike, Japan, USA 1993)

Filmen sätter ribban redan från start när skådisen Jeffrey Combs gör entré utrustad med löshaka i rollen som författaren H.P Lovecraft. Lovecraft har fått nys om att ett bibliotek som drivs av en sekt har ett exemplar av den mytomspunna boken Necronomicon. Det är nödvändigt att författaren lägger vantarna på boken då universums öde står på spel. Inne i biblioteket lyckas Lovecraft få tag på boken och börjar anteckna febrilt. I denna filmversion verkar Necronomicon innehålla olika berättelser och filmen består av tre olika historier ur boken.

Filmen är producerad av Brian Yuzna som även regisserat ett av segmenten. När det rör filmer av denna regissör har jag lärt mig att hans motsvarighet i Sverige skulle kunna vara Ragnar Frisk eller varför inte Mats Helge Olsson. Dessa herrar verkar ha gemensamt att huvudsaken är att man får göra film resultatet kommer i andra hand.

Necronomicon innehåller så mycket sanslösheter och knepigheter att jag inte ids rada upp dem. Bästa sättet att ta till sig filmen är nog att bara följa med på turen utan att tänka för mycket – gör man det sistnämnda lär man bli en anings förvirrad. Filmens styrka ligger i att det märks att det är ett sällskap som gillar att göra film. Trots tentakler, avslitna ansikten och smältande kroppar känns filmen lite uppsluppen. Speciellt rysligt blir det aldrig men å andra sidan aldrig tråkigt men det är sällan filmer som går efter rättesnöret hellre än bra blir just detta. Skådespeleriet är obefintligt men det var åtminstone kul att få se David Warner dyka upp i en roll som galen vetenskapsman.

Om humöret är det rätta så har man 90 sanslösa men lättsmälta minuter framför sig.

Regi:Brian Yuzna m.fl

Betyg: 4/10

Richard Corben: Rat god

rat-godClark Elwood har ställt till det för sig. Han är en något högfärdig student vid Arkhams univeristet som mot sin vilja blivit förälskad i Kito Hontz. Motviljan kommer av att Kito är av indianskt ursprung och Geprge som kommer från en fin familj anser att han är förmer än Kito. Paret skiljs hastigt åt och Kito åker hem till sin byhåla som ligger djupt in i skogarna kring Arkham. George som ångrar det hastiga och uppslitande uppbrottet beslutar sig för att söka upp Kito. En tur som kommer innehålla spöken, pumor, hemliga sekter, monster och inavel mao ungefär vad man kan vänta sig av en berättelse influerad av H.P Lovecraft.

Richard Corben är en av de serietecknare jag håller högst. Han har kommit till åren men verkar glädjande nog inte ha för avsikt att pensionera sig . Epiteten krämig och maffig beskriver bäst hans tecknarstil. Inte alla uppskattar hans något överdimensionerade pin-up figurer men jag har alltid haft ett gott öga till tecknaren ända sedan jag upptäckte honom på 70-talet. Corben som manusförfattare lämnar däremot ett och annat att önska. Personligen tycker jag att han funkar bäst när han tecknar andras manus vilket inte är fallet i Rat god. Historien saknar flyt och känns tunn samtidigt som jag får känslan av att det finns mycket mer att berätta och historien stressas fram. Det Corben lyckas med är dock att få till en ryslig stämning. Skogarna kring Arkham känns hotfulla, de inavlade byborna är obehagliga och Corben har en bra grundstory, problemet är bara att den inte förvaltas särskilt väl.

ratgodBanner

Rat god står nog och faller med i hur mycket man uppskattar Corbens teckningar vilket jag som sagt gör, så i det här fallet friar jag hellre än fäller.

Die Farbe (2010 Tyskland)

die-farbeEn av mina favoritnoveller av Lovecraft är The Colour out of space. Skräckfilmsveckans sista film är en tysk version av denna historia. En metrorit faller från skyn och landar på familjen Gärteners mark. Stenen löses upp och man tänker inte närmare på detta. När våren kommer ser det ut som att familjen kommer få en rekordskörd. Frukterna är onaturligt stora och djuren på farmen ser välnärda ut men snart tar saker en desto obehagligare vändning.

Likt The Call of Cthulhu  är Die Farbe filmad i svartvitt. Det svartvita fotot ger en stämning av hopplöshet och skänker en känsla av obehag. Det har även en viss poäng att filma i svartvitt något man förstår om man läst novellen. Vissa ändringar har gjorts i berättelsen men inte så att det stör. Det är egentligen bara tid och plats som stuvats om,  så istället för New England landar den fatala stenen i Tyskland under mellankrigstiden.

Die Farbe skapar en olustig stämning och har man inte läst Lovecrafts novell kan den nog bjuda på både en och två rysningar för det är en obehaglig historia. Skådisarna är väl sisådär, det är lite amatörteater varning på en och annan karaktär men överlag är filmen mer än väl godkänd.

Regi: Huan Vu

Betyg: 7/10

Då var skräcktemat över för den här gången men det lär återkomma nästa år. Passar på och tackar Fiffi för ett gott samarbete och för alla trevliga kommentarer som trillat in under veckan.

The Call of Cthulhu (2005 USA)

the_call_of_cthulhu_dvd_coverH.P. Lovecraft Historical Society (HPLHS), är ett sällskap som grottat ned sig ordenligt i Lovecraft och hans värld. Sällskapet sysslar med lite allt möjligt: Radioteater, rockoperor och filmer där den gemensamma nämnaren är författaren och hans historier. För ett tag sedan såg jag The Whisperer in the darkness som inte var en helt oäven adaption och fick då tips på den här korta långfilmen eller om man så vill långa kortfilmen.

The Call of Cthulhu startar med att att en man går igenom sin farbrors kvarlåtenskap där han b.la finner en monstruös staty och en hel del oroande dokument. Bit för bit läggs ett pussel vars motiv pekar mot en en varelse vid namn Cthulhu och i förlängningen mänsklighetens eventuella undergång.

Lovecrafts novell The Call of of Cthulhu är inte den lättaste att filmatisera då den är fragmentariskt i sitt utförande. Novellen växlar i perspektiv och består egentligen av olika dokument som sammanställs av novellens berättare. Trots detta tycker jag att man lyckas över förväntan med transfereringen från novell till film. HPLHS har valt att göra filmen i svartvitt och även som stumfilm, ett genidrag som fångar berättelsens stämning väl. Nu är kanske inte filmen The Call of of Cthulhu speciellt skrämmande men den skänker mig en mycket behaglig mysryslig stämning och är väl värd en titt.

Regi: Andrew Leman

Betyg: 7/10

Lovecraft: Fear of the unknown (2008 USA)

PrintSkräckfilmsveckan avslutas med en dokumentär om skräck/sf/fantasyförfattaren H.P Lovecraft samt två filmer som är baserade på hans berättelser. Filmerna dyker upp först i eftermiddag.

Dokumentären Fear of the unknown handlar kort och gott om författarens liv och hur han inspirerat andra författare och filmmakare världen över. Dokumentären har ingen speciell infallsvinkel och den aspirerar inte på att gräva fram något nytt om Lovecraft. Filmen går inte heller på djupet men hinner å andra sidan med att toucha det mesta i författarens liv. Man vågar sig på att problematisera lite om Lovecraft och hans liv, men bara lite. Lovecrafts rasism och antisemitism berörs och just det sistnämnda är intressant då han gifte sig med en judinna. Som sagt det nämns men man förklarar det ungefär med att ”så var det förr i tiden” och fördjupar sig inte vidare i den frågan.

Något som överhuvudtaget inte tas upp är diskussionen om Lovecraft skapade Cthulhumyten eller om det hans vän och förläggare August Derleth som låg bakom detta genidrag att binda samman författarens noveller till ett sammanhängande universum. Det är en debatt som rasar än i idag, kanske inte någon stor fråga för mig personligen men det kunde varit intressant om den åtminstone berörts i dokumentären. Lovecraft – Fear of the unknown kör inte med falsk marknadsföring. Det är en biografi om en intressant författare vare sig mer eller mindre. Som extra bonus dyker det upp både nya och gamla rävar inom film och bokbranschen och det är kul och lite småmysigt att se Carpenter, Gaiman och Del Toro sitta och svamla lite om Lovecraft. Det är en bra film att se om man är lite nyfiken på författaren.

Att Fiffi  presenterar en mer pulshöjande film är jag övertygad om – även om jag inte sett den än.

Regi: Frank H. Woodward

Betyg: 6/10

The Whisperer in the darkness (2011 USA)

Det här är en film gjord med både själ och hjärta. H.P Lovecraft torde vara en mycket känd skräckförfattare bland de som har intresse av genren. Hans litterära produktion var inte speciellt stor och i ärlighetens namn är han en ojämn författare men hans historier är ofta fantasifulla och en del är riktigt rysliga. Ett antal av hans berättelser har filmatiserats med varierande resultat men jag har bara sett några få. De senaste åren har Lovecraft varit aktuell i filmens värld med den eventuella filmatiseringen av hans roman At the mountains of madness en historia som av olika anledningar tyvärr verkar dröja innan vi får se på vita duken.

I väntan på den filmen kan man alltid mysa till det med den här filmen som duger gott och väl. Professor Albert Wilmarth nås av rapporter om att det spolats upp märkliga kadaver efter en storm i ett otillgängligt område i delstaten Vermont. Professor Willmarth tror att vittnesmålen är fantasier men åker motvilligt till Vermont.

Sean Branney har regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med Andrew Leman. Paret har även arbetet tillsammans på en annan filmatisering av Lovecrafts berättelser, den hyllade kortfilmen The Call of Cthulhu som jag än inte sett. Jag tycker att Branney och Leman lyckas väl med att fånga stämningen i Lovecrafts berättelse.  Manuset är genomarbetat och man har utvecklat Lovecrafts novell till en väl fungerande långfilm. Filmen är i svartvitt och den förmedlar en stämning som får mig att tänka på Universals skräckklassiker från 30-talet. Trots detta känns inte filmen alls mossig och gammal utan det är en frisk fläkt jämfört med det sedvanliga slafset som är så vanligt i genren i dag. Speciellt skräckinjagande är väl inte The Whisperer in the darkness men den ger en mysryslig känsla och är riktigt trevlig att titta på. Tyvärr tappar filmen lite mot slutet då monstren är en aning töntiga men kan man bortse från den lilla fadäsen har Benney och Leman lyckats bra med sin film och jag ser mer än gärna fler Lovecraft adaptioner från paret.

Regi:  Sean Branney

Betyg: 7/10