Valerian and the city of a thousand planets (2017 Frankrike)

När rymdagenterna (i serien rymdtidsagenter) Valerian och Laurelline anländer till den gigantiska rymdstationen Point Central Alpha kidnappas deras befälhavare och agenterna måste nu hitta honom i virrvarret på Alpha där tusentals olika civilisationer samsas.

Det finns ett gigantiskt problem med filmen Valerian and the city of a thousand planets nämligen att jag läst serien. Serien Valerian (Linda & Valentin på svenska) publicerades mellan 1967 – 2007 och är i sina bästa stunder en fantasifull Sf-serie som är både väl tecknad med bra berättelser som kommenterar vår samtid. I sina sämsta stunder är den hafsigt tecknad och fruktansvärt tramsig. Personligen anser jag att serien gott kunde ha slutat i topp med albumet Bortom ökända gränser (1988).  Valerian and the city of a thousand planets är baserat på albumet Ambassadören som försvann och är visuellt en trogen tolkning av detta.

Då det är Luc Besson som regisserat tar han naturligtvis fasta på det tramsiga i serien vilket iofs inte är så konstigt då regissören verkar ha utrustats med en humor och ett känsloliv som motsvarar en hormonstinn 14-åring. Det han lyckas med är filmens första fem helt suveräna minuter samt att bringa ordning i originalets något halvflummiga historia (åtminstone upplösningen) och serverar en istället rakare handling som jag faktiskt föredrar framför albumet.  Det visuella har jag inget större problem med även om det ofta känns både plastigt och artificiellt. Det jag har STORA problem med är huvudpersonerna.

Redan efter fem minuter är jag evinnerligt trött på tjafset mellan Laureline och Valerian och de fortsätter tjafsa filmen ut (nästan). Valerian framställs som något av en player  som bara är ute efter att få kvinnor i säng. I serien är han en något bortkommen byråkrat som är aningens klantig både socialt och i handling men samtidigt duglig när det verkligen gäller. Linda är i filmen mest irriterad och grinig medan hon i serien är en tjej med skinn på näsan och glimten i ögat. Varför Besson valde att skriva om karaktärerna är en gåta men han kanske tilltalas av tjafsande huvudpersoner vad vet jag? Jag tror att även om jag inte läst serien och inte haft några förutfattade referensramar hade jag ganska så säkert funnit huvudpersonernas kacklande jobbigt Detta tillsammans med det något plastiga ytan gör att filmen tappar en hel del vilket är synd då jag såg fram emot en filmatisering av denna Sf-serie men Besson var kanske inte rätta personen och man hade kunnat valt ett bättre album till grund för filmen. Valerian and the city of a thousand planets duger men inte så mycket mer, klart är att det finns bättre filmer att lägga tiden på.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Annonser

Transporter: Refueled (Frankrike 2015)

The-Transporter-Refueled-2015Vissa människor borde inte få göra film tex Camille Delamarre. Vissa personer borde inte få skriva filmmanus tex Adam Cooper, Bill Collage och Luc Besson. Vissa individer borde inte få producera film tex Luc Besson och Mark Gao. En del ”skådespelare” borde aldrig få komma på fråga att göra en huvudroll tex Ed Skrein. Var för sig gör nog inte dessa personer så stor skada men tillsammans i grupp blir resultatet horribelt och går under namnet Transporter: Refueled. Ovan nämnda personer borde få smisk på rumpan med ris i skogen som de hämtat själva för herre min söte Gud i himlen vilken total dynga detta var.

För det första är filmen en enda reklamfilm för produkterna Audi, Evian och iPhone. Utifrån dessa tre varor har man totat ihop en historia om ett gäng prostituerade som ska hämnas på sina östeuropeiska hallickar. Det finns ingenting i filmen som har någon som helst logik och stundtals undrade jag om det var min hjärna som hade kastat in handduken – jag har trots allt kommit till åren – då jag inte riktigt begrep rollfigurernas agerande eller manuset. Låt mig bjuda på ett urval rena idiotier.

Varför man rivstartar en bil inför ögonen på en grupp poliser när det inte behövs och därmed triggar igång en biljakt.

Varför man väljer att byta bil under en flykt till en precis likadan – samma märke och nästan samma färg.

Hur man kan ligga för döden på kvällen och behöver akut läkarvård men redan nästa dag går runt i högklackat redo att fightas.

Listan kan göras mycket, mycket längre.

Lägg sedan till att filmens ”regissör” är omåttligt förtjust i slowmotion för att sedan dra på farten, ett trick som man tröttnade på redan i Snyders 300. Jag blir uppriktigt ledsen när jag får se en film som denna och jag blir mycket bekymrad då det är Besson den klanten som slagit sina inkompetenta fingrar i filmatiseringen av kommande Linda och Valentins äventyr.

Regi: Camille Delamarre

betyg: 1/10

Att jag börjar bli gammal och glömsk är denna film ett säkert tecken på då bloggkollegan Sofia varnat om eländet redan i mars 2016

 

Lucy (2014 Frankrike)

Lucy-2014-Movie-Poster-750x1061En ung kvinna, Lucy, blir ofrivilligt inblandad i skumraskaffärer som rör koreanska knarkhandlare. Lucy får en överdos av en drog något som gör att hon utvecklar extraordinära förmågor tack vare att hennes hjärna nu använder hela sin potential. Frågan är bara vad hon ska göra med sina nästintill gudalika krafter.

Filmens regissör är den inte helt obekante Luc Besson en man som oftast gör intressanta filmer men likt en målare som nästan har sitt mästerverk klart verkar Besson inte kunna avhålla sig från att kludda lite för mycket på duken. Det är som att karln lider av någon form av tvångssyndrom som gör att han måste schabbla bort sin filmer. Ibland är det små detaljer (grishanddockan i Leon) ibland är det hela filmen (Rosanna Arquettes karaktär i Det stora blå) men att det kommer att schabblas i en Besson film är lika säkert som att solen går upp imorgon. Trots detta dras jag till hans filmer för karln har en berättarglädje som smittar och hans historier väcker ofta mitt intresse.

I Lucy är det inte så mycket jag stör mig på även om man är helt ute och cyklar när man hävdar att vi bara använder 10% av vår hjärna – vi använder redan 100%. Det är väl bara de märkliga djurmetaforerna som är insprängda under filmens första halvtimme, om ni kommer se eller redan har sett  filmen förstår ni vad jag menar, som är lite Bessonska. Filmens stora problem är istället att Lucy snabbt når och får så otroliga krafter. Att hon jagas av polis och knarkhandlare spelar inte så stor roll då hon bara behöver vifta lite med vänsterhanden för att besegra ett rum fullt med adrenalinstinna män. För att få med åtminstone lite spänning i filmen hade man kunnat dämpa Lucys förmågor men å andra sidan hade inte Besson då fått med sina övertydliga religiösa motiv som präglar filmen mot slutet. Tråkigt blir det dock aldrig och det finns en hel del läckra actionscener och det är oftast trevligt att se Scarlett Johansson och USA:s svar på Erland Josefsson på vita duken

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Det stora blå (1988 Frankrike)

2Det stora blå är en film som många får lite darr på rösten när de talar om. Filmen var en stor hit på bio när den kom i slutet av 80-talet. Det var en liten minivåg av franska filmer som hittade sin biopublik i Sverige bla Betty Blue och Det ligger en vit man i din säng mamma. Nu såg jag aldrig filmen då på bio men för 59:- på ICA kan man kosta på sig att chansa.

Filmen handlar om två barndomskamrater Jacques och Enzo som tävlar i fridykning(?). Enzo är den regerande världsmästaren men söker upp Jacques för att utmana honom. Jacques dras till havet och han verkar vara  nästan mer en vattenvarelse än människa. Han lever upp som mest när han får simma med delfiner och är lite disträ och frånvarande på land, havet är hans rätta element. Det hela kompliceras av att försäkringsagenten Johana Baker blivit kär i honom. De två startar ett förhållande men Jacques dras obönhörligen mot det stora blå.

Jag är ambivalent till den här filmen något jag ofta blir när det rör sig om filmer där Luc Besson har varit inblandad. Han är en regissör och producent jag ser det mesta av (dock ej Minimojerna) han knåpar ofta ihop bra och publikfriande historier. Bessons funktionshinder är att han stannade i utvecklingen någon gång under tonåren, åtminstone när det rör sig om fingertoppskänslan om vad som är roligt. Resultatet av Bessons syn på vad som är roligt på film blir ofta horribelt. I Det femte elementet var han tvungen att ha med Cris Tucker i Transporterfilmerna finns ett par tre scener, minst, där man tar sig för pannan tex lönnmördare i högklackat och bh.

I Det stora blå har han gett huvudrollen till Rosanna Arquette. Men sin totala avsaknad av talang passar hon in i storyn ungefär lika bra som ketchup på glass. Det skär sig i både ljud och bild när hon är i rutan och det är hon allt för ofta. Besson har skrivit in karaktären som någon sorts comic relief i historien men Arquette är vare sig rolig eller befriande snarare störande och besvärande. Det var ett tag sedan jag såg en sådan irriterande karaktär i en film och Johana Baker har numera det tveksamma nöjet att samsas på samma lista som t.ex Pvt Hudson och Short round. Om hon inte varit med i filmen som då blivit avsevärt kortare, något som inte skadat då den är 2:40 lång, hade detta kunnat vara ett riktigt fint filosofiskt drama om havet och livet. Nu blir det istället en vacker och fin film med alltför många inslag av en gapig karaktär. Märkligt och trist.

Regi: Luc Besson

Betyg: 4/10

Colombiana (2011 USA)

Cataleyas pappa arbetar undercover i en colobiansk brottsorganisation när hans täckmantel avslöjas hämnas knarkkungen Don Luis genom att mörda hela familjen. Cataleya undkommer massakern nätt och jämnt flyr till en släkting i USA. Det enda Cataleya nu lever för är att hämnas sin familjs mördare målmedvetet utbildar hon sig till lönnmördare. Åren går och till slut verkar hon kunna närma sig sitt slutmål men polisen är henne hack i häl och Don Luis har insett att han är jagad.

Bessons senaste produkt är en ganska enkel och rak actionhistoria som berättas utan några större krussiduller. Fimen inleds med två otroligt bra actionscener b.la Cataleyas flykt undan maffian i Bogota.Tyvärr verkar man ha bränt allt krut efter dessa scener då filmen nästan känns lite stillsam efter denna starka öppning. Det är först i slutet historen tar fart igen.

Det var ganska skönt att få se en rak och osentimental actionfilm som är ganska humorbefriad, man har satsat på spänning och action kort och gott. Inga större skådisar i ensamblen men de klarar sina uppgifter väl. Zoe Saldana känd från Avatar sköter sig bra som cool lönnmördeska men då jag har en svaghet för tjejer på film som kan skjutas och slåss får man kanske ta min utsaga om hennes förträfflighet och filmens relativa höga betyg med en nypa salt. Steffo var inte lika impad.

Regi: Olivier Megaton

Betyg: 7/10

Les aventures extraordinaires d’Adèle Blanc-Sec ( 2010 Frankrike )

Under 80 talet släpptes en handfull seriealbum av Jaques Tardi som handlade om den egensinniga reportern och författaren Adèle. Hennes äventyr utspelar sig i en rasande fart i Paris under åren kring 1.a världskriget. Att kalla berättelserna fantasifulla vore en underdrift i sammanhanget. Adèle tampas med galna vetenskapsmän, urtidsdjur, assyriska demoner, jättebläckfiskar och en massa annat smått och gott. Berättelserna håller ett högt tempo och präglas av en torr och ibland lite larvig humor.

När jag läste att de skulle göra film på Adèles äventyr blev jag förväntansfull och undrade lite hur man skulle kunna sy ihop en någolunda vettig berättelse.Att  Luc Besson lämnade sina Minimojer för att göra filmen var en god nyhet. Historierna om Adèle borde passa Bessons lekfullhet som dock kan bli tröttsam ibland men jag misstänkte att han skulle komma i sin rätt när det gällde detta projektet.

Hur blev nu filmen? Jovars inte så pjåkig. Stämningen är den rätta  Det är mumier, korkade poliser, storviltjägare, knepiga vetenskapsmän, en vilsen pterodaktyl och mitt i allt hjältinnan Adèle relativt bra spelad av Louise Bourgoin. Hjältinnan i filmens version blivit både snyggare och mer sympatisk och samtidigt aningen mer ointressant. Det är lite mer riv och jävlar anamma i seriens Adéle.

Film Adéle

Serie Adéle

När en film har en fart som denna uppstår det naturligtvis en del om inte ganska många obesvarade frågor samt ett och annat hål i plotten som kan vara aningen irriterande. Det vore också fördel om någon sorts atagonist hade varit med i filmen för ge lite mer konflikt och spänning i historien. Nu blir det mer ett halvgulligt och kanske inte så spännande äventyr. Tardi var med och skrev manuset tillsammanas med Besson och troligtvis har han fått stå tillbaka en aning då orginalberättelserna om Adéle är avsevärt blodigare och våldsammare.Filmen avslutas så att en möjlighet till en fortsättning finns och det har jag nog ingenting emot. Adéles extraordinära äventyr är en film som berättas med gott humör men den har en brister som jag tidigare nämnt. Den kan dock vara värd en liten titt.

Regi: Luc Besson

Betyg: 6/10

Banlieue 13 Ultimatum ( 2009 Frankrike )

De hoppande fransmännen är tillbaka. Den här gången har en regeringsmedlem investerat pengar i en nybyggnation där distrikt 13 ligger. Han lyckas genomdriva att området ska rivas och än en gång måste de två hjältarna från förra filmen samarbeta för att rädda dagen.

Inget nytt under solen när det gäller den här uppföljaren, lite mer action kanske men det man tyckte var tufft med ettan har tappat nyhetens behag. Filmen blir stundtals lite halvfjantig och den är inte heller speciellt spännande. Gillar man action och snygga stunts blir man nog inte missnöjd men man kan med gott samvete skippa filmen.

Regi: Patrick Alessandrin

Betyg: 5/10

Banlieue 13 ( 2004 Frankrike )

I en nära framtid (2010) har regeringen tappat kontrollen över delar av Paris och stängt av hela stadsdelar. I stadsdel 13 kommer av en händelse en mindre atombomb på drift och en polis måste samarbeta med en fånge för att hitta bomben. Det är bråttom då bomben är inställd på att explodera om 24 timmar.

Känns handlingen igen? Du hade rätt en fransk version av Flykten från N.Y och inte en så pjåkig version heller.  Sporten Parkour har en framträdande roll i filmen, huvudrollsinnehavarna flyger som muskulösa sparvar mellan hus och våningsplan och det är riktigt häftigt att kolla på. Manus och skådespelarinsatser är väl inte det bästa men det är en fartfylld  actoinfilm som fått en uppföljare och den ska jag kolla in ganska omgående.

Regi: Pierre Morel

Skådespelare: David Belle, Cyril Raffaelli

Betyg: 7/10

From paris with love ( 2010 usa )

En tjänsteman på den amerikanska ambassaden i Paris har ambitioner att bli hemlig agent, han får mer än vad han någonsin önskat när blir beordrad  att assistera agenten Wax under ett uppdrag i Paris.

Ännu en film med en överspelande Travolta i konstigt skägg. Berättelsen är skriven av Luc Besson som ytterst sällan gör/skriver bra filmer nu för tiden. Det sprängs, skjuts och dödas på löpande band utan vare sig någon större handling eller personporträtt, en tråkig, oinspirerad och larvig actionfilm.

Regi: Pierre Morel

Skådespelare.: John Travolta, Jonathan Rhys Meyers

Betyg: 2/10