Brubaker (1980 USA)

Va va voom! det här var en ”blast from the past” Jag tror inte jag sett Brubaker sedan den hade primär på bio 80/81. Det blev en intressant titt då jag mot alla odds faktiskt minns vad jag tyckte om rullen då. Gubben som såg filmen 2021 hade en lite annorlunda syn på huvudpersonen Henry Brubaker.

Fängelset Wakefield får en ny direktör vid namn Henry Brubaker. Han är anställd av guvernören för att genomföra fängelsereformer. Då Brubaker är en kompromisslös idealist ut i fingerspetsarna skulle man kunna tro att han är rätt man för jobbet. Wakefield är ett annorlunda fängelse då det är tänkt att det ska vara mer eller mindre självförsörjande. Det är få anställda istället är det fångarna som sköter driften. Maten som produceras äts av fångarna och för överskottet köps det in saker som behövs för driften – är det tänkt. I verkligheten är fängelset ett enda gytter av korruption där både fångar, politiker och näringsliv gör sitt bästa för att sko sig. Klart att Brubaker stöter på motstånd när han vill förändra till (vad han anser) det bättre.

Trots att Brubaker kom under tidigt 80-tal har den mer gemensamt med det gångna decenniet än det pågående. Syntar, permanent och axelvaddar ligger runt hörnet men har inte riktigt gjort entree än. Filmen har en typisk grådaskig 70-tals färgsättning och det finns en social medvetenhet och problematisering i filmen som allt som oftast lyste med sin frånvaro under det kommande decenniet.

Jag minns att när jag såg filmen på 80-talet hejade jag helt och hållet på Brubaker idag håller jag med honom i sak men anser att han kunde gott ha varit mer pragmatisk. Han backar aldrig i en konflikt och får således hela tiden nya fiender både i och utanför fängelset och i slutändan går det som det går. Jag anar att jag blivit mer luttrad under åren som gått och anser nog att om man inte kan göra revolution bör man arbeta med och i systemet för en förändring. Trist men troligen mest gångbart.

Filmen i sig känns trots det något idealistiska anslaget inte mossig. Trots en speltid på drygt två timmar klarar sig filmen helt utan några sega partier. Frågeställningen om brott och straff och hur man ska behandla fångar är intressant. Det är en pendel som ständigt svänger och en fråga som tyvärr allt för ofta baseras mer på känslor än forskning. Ett ämne jag skulle kunna diskutera i det oändliga men inte i en filmblogg.

Det är en hel del bra skådisar med filmen. Robert Redford spelar Brubaker och det var kul att se honom i en film innan hans tänder tog över huvudrollen. Filmen är fullproppad av gamla favoriter som t.ex Yaphet Kotto, Murray Hamilton, Matt Clark, och även Morgan Freeman i en liten roll. På det hela var Brubaker en trevlig återtitt som finns att se på Disney+

Regi: Stuart Rosenberg

Betyg: 7/10

Knives out (2019 USA)

Det är alltid trevligt med  pusseldeckare eller who dunnit som genren heter på engelska. Regissören Rian Johnsons film Knives out hör till denna genre men han har s.a.s vridit kniven ett kvarts varv vilket gör att filmen blir både roligare och intressantare än vad jag förväntar mig av filmer eller för den del böcker inom denna nisch.

Filmen startar i gamla invanda spår. Deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död morgonen efter sin 85 årsfest. Det ser ut som ett självmord men den inhyrde privatdeckaren Benoit Blanc anar ugglor i mossen då i stort sett hela hans familj haft både tillfälle och motiv. En halvtimme in i filmen avslöjas vad som hänt och vem den skyldige är för oss tittare. Då detta brukar vara drivkraften i en pusseldeckare (vem som begått brottet och hur det gått till) skulle man tro att filmen skulle självdö efter detta avslöjande men icke. Istället blir rullen än mer intressant och som tittare engagerar jag mig i en av filmens huvudpersoner, något som sällan sker i pusseldeckare.

Ovanstående stilgrepp räcker mer än väl för att höja Knives out ett snäpp men Johnson nöjer sig inte med detta. Han har lyckats få en hel del bra skådisar i små och stora roller b.la M. Emmet Walsh där jag utbrast halvhögt ”är han inte död” (tillägger här att jag och min kompis Stefan var helt ensamma på visningen)? I en deckare av t.ex Christie eller Carr är de inblandade inte så mycket mer än statister var uppgift är att svara på dektektivens frågor så denne kan lösa fallet. I Knives out sticker de flesta rollfigurer ut på ett eller annat sätt och filmen blir som sagt avsevärt mer underhållande.

I huvudrollerna har vi Daniel Craig som Blanc och Ana de Armas som Harlans sjuksköterska Marta. Craig är mycket rolig i sin roll och påminner om Hercule Poirot med både knepig dialekt och ett ego som fyller upp rummet han vistas i. Jag skulle mer än gärna se fler filmer med Blanc som löser mordgåtor. Armas är Armas och det räcker mer än väl för mig kul dock att hon fick mer att jobba med än i spektaklet The Informant.

Nu är det inte bara Craig som är rolig, filmen är full av knepiga karaktärer och innehåller en hel del sköna och roliga repliker b.la ”And what did the Nazi Boy masturbating in the bathroom overhear? Jag vill nog hävda att Knives out är en av årets mest underhållande filmer – tack för det. Både Craig och Armas återkommer i nästa års stora filmbegivelse Bondfilmen No time to die. Härligt. Ja Armas har faktiskt hela sex filmer i pipelinen för 2020 – det verkar bli ett bra filmår.

Regi: Rian Johnson

Betyg: 8/10

Calvary (2014 Irland)

calvaryfilmFilmen startar i ett biktbås med en öppningsreplik får tittaren att sätta kaffet i halsen. Innebörden av prästen James samtal med en för oss okänd biktare är att denne lovar att döda prästen om en vecka. James får helt enkelt en vecka på sig att ordna upp sina jordiska affärer. En normalt funtad person skulle ringa polisen, dra på en långsemester eller något liknande men då James är en präst som tar sitt kall på fullaste allvar stannar han kvar för att invänta sitt eventuella öde. Han hyser nämligen ett hopp om att kunna rädda sin kommande mördare från att begå en synd.

Detta var en film som fullkomligt trollband mig från öppningsrepliken till den magnifika slutscenen som knöt ihop säcken på ett elegant vis. Det är många bra skådisar, både kända och okända, i små och stora roller men filmens stora stjärna är Brendan Gleeson som gnistrar i rollen som den mordhotade prästen. Att han inte var med i Oscarsracet 2014 är ett bevis på hur urvattnad och godtycklig denna gala är.

Rollfiguren James är intressant både som individ och som  institution. Han är en katolsk präst på Irland där man tar detta med religion lite allvarligare än i vårt land. Då han verkar i en liten håla vet han det mesta om alla. Hans funktion verkar vara lite av bys spottkopp då han med sin blotta närvaro påminner invånarna om sina synder och den eventuellt sista veckan av hans liv är en enda Golgatavandring bland byns syndare. Filmens namn Calvary är ett annat namn för just Golgata.  Det är påfallande ofta som han inte är välkommen bland sina församlingsmedlemmar vilket gör att de flesta scener innehåller någon form av spända känslor och jag vet aldrig riktigt vad som ska hända då smockan många gånger hänger i luften.

Cavalry är kort och gott en bra film med suveräna skådisar och ett manus som gjorde att jag åtminstone fick en stund att filosofera lite över livets betydelse och annat smått och gott. Nu kan möjligtvis detta kännas som en ”tung” film men se det var den inte, 100 minuter passerade fjäderlätt förbi och jag råder alla som inte sett filmen att ta och göra detta.

Regi: John Michael McDonagh

Betyg: 9/10