Glass (2019 USA)

Stackars M. Night Shyamalan, han fick en stor hit med Det 6:e sinnet och sedan har det sakta men säkert gått utför. Varje ny film var lite sämre än den föregående och han nådde botten med The Happening och stannade där. Senaste decenniet har han inte haft det så lätt när det rör filmens värld. Hånad, utskrattad och uträknad (det många verkar missa är att folk trots allt gått och sett hans filmer då alla filmer förutom Lady in the Water gjort en ganska så bra vinst) trodde man att hans dagar var räknade men så kom The Visit som mottogs ganska väl och Split blev än mer uppskattad speciellt då slutscenen länkade samman denna rulle med Unbreakable som kom för 19 år sedan. Frågan var nu om Shyamalan skulle infria förhoppningarna med filmen Glass som är en direkt fortsättning på Split.

För att till fullo uppskatta Glass bör man ha sett Unbreakable och Split. Klart att man kan se filmen utan att ha kollat in de tidigare filmerna men det blir en fylligare historia om man har dessa i ryggen. Efter händelserna i Split härjar The Beast på Philadelphias gator. David Dunn är honom på spåren när de båda infångas av polisen och hamnar på ett hem för mentalsjuka under ledning av en psykiatriker som specialiserat sig på folk som tror att de är superhjältar. På institutionen finns också en neddrogad Elijah Price (Mr. Glass) frågan är bara hur neddrogad han är och vad har egentligen psykiatrikern för agenda? Många frågor men alla svar ges innan filmens slut.

Klart jag hade stora förväntningar på denna rulle då jag gillar både Unbreakable och Split. Jag var också förberedd på att filmen inte skulle bli en CGI-fest a la´ MCU då  Shyamalan är en stillsam historieberättare. Hans filmer är ganska långsamma och han brukar inte använda sig av storslagna scener. Nu är det som så att jag är förtjust hans regi och det har nog varit den främsta anledningen till att jag troget sett nästan alla hans filmer på bio. Glass var inte en besvikelse och jag gillade de vägar historien tog men jag hade kanske väntat mig lite mer än vad jag fick. Det är inget wow-ögonblick i filmen och inte heller någon speciellt minnesvärd scen. Filmen lunkar på i två timmar och jag vare sig nöjd eller missnöjd. Jag kan känna att regissören skulle kunnat utnyttjat sin story bättre och att han är lite väl förtjust i att låta James McAvoy spela upp alla sina olika personligheter framför kameran. McAvoy torde ha haft sitt livs stund men som tittare kan jag tycka det blir lite tjatigt i längden, jag har redan sett detta i Split. Filmen duger vare sig mer eller mindre.

Regi:M. Night Shyamalan

Betyg: 6/10

Sofia var inte riktigt lika nöjd.

Annonser

Split (2016 USA)

split_ver3Ibland kan jag tycka att M. Night Shyamalan får lite väl oförtjänt med skit från både kritiker och publik. Ok, The Happening stängde jag av efter 45 minuter och jag har inte sett vare sig The Last airbender eller After earth den sistnämnda filmen berodde på att jag gör allt i min makt för att slippa se JadenSmith på vita duken då han ger mig kväljningar. Övriga filmer jag sett av regissören har pendlat från riktigt bra till helt ok ett inte så dåligt trackrecord. Likväl kraxas det när Shyamalan släpper en ny film. Kanske tystnar dessa olyckskorpar nu när både The Visit och hans senaste rulle Split är ganska så bra. De är inga mästerverk men funkar utmärkt för stunden.

I Split blir tre tjejer kidnappade av en man som visar sig ha 23 olika personligheter. Skälet till kidnappningen är till en början lite oklart men efter en stund begriper man att Dennis som kidnapparen b.la heter väntar på att hans 24:e personlighet ska manifesteras och tjejerna är ett offer till denne.

Det här är en skådespelarnas film inte tal om annat. James McAvoy som spelar Dennis är otroligt bra när han växlar mellan sin olika personligheter. Risken för överspel i en sådan här roll är stor men McAvoy är övertygande. Anya Taylor-Joy som spelar en av Dennis fångar verkar vara en lovade skådis då hon har levererar här och i sina tidigare filmer VVitch samt Morgan. Det var även lite kul att återse Betty Buckley – idrottsläraren i Carrie från 1976 – i rollen som Dennis psykolog som anar ugglor i mossen.

Filmen är två timmar lång men jag tappade aldrig intresset då storyn håller sig på en jämn nivå utan några dippar. Split tappar dock lite mot slutet då det åtminstone i mina ögon blir lite väl otroligt men å andra sidan toppar Shyamalan finalen med en alldeles underbar slutscen som gav mig en rejäl WOW känsla i biomörkret.

Regi: M. Night Shyamalan

Betyg: 7/10 (Marcus som var med vart lika nöjd)

The Visit (2015 USA)

the_visit_v2Efter ett häftigt gräl med sina föräldrar lämnar dottern hemmet för gott.  Åren går, femton närmare bestämt, hon har hunnit gift sig, skaffat barn och skiljt sig men så en dag kontaktar föräldrarna sin dotter. De vill hemskans gärna få träffa sina barnbarn. De två barnen Becca och Tyler blir eld och lågor över möjligheten att få träffa sina morföräldrar. Arrangemanget passar ganska bra då mamman har en ny karl på G som vill bjuda henne på en kryssning. Det bestämns att ungarna ska tillbringa en vecka hos morföräldrarna och de två lillgamla glinen far iväg. Till en början är allt frid och fröjd, mormor och morfar är som tagna ur en sagobok men för var dag som går blir situationen allt mer märklig och obehaglig.

Regissören M. Night Shyamalan verkar ha för länge sedan passerat sitt bäst före datum. Den senaste filmen jag sett i sin helhet av karln var Lady in the Water . Dagens rulle hade dock något som lockade och jag skulle nog vilja kalla The Visit för ett fall framåt. En brasklapp dock: För att överhuvudtaget kunna avnjuta The Visit måste man acceptera ett och annat. Att man i ca nittio minuter kommer få dras med två lillgamla och ganska irriterande ungar (speciellt Ed Oxenbould som spelar Tyler, ett nytt hatobjekt månne?). Att man som tittare är helt oinsatt i vad man bör göra eller inte som förälder. Jag har svårt att greppa hur en förälder kan skicka iväg sina barn till två personer man inte sett på femton år så fort det vankas kryssning med margueritas och nattliga äventyr.

Om man nu klarar av att bortse från dessa småsaker får man en film som faktiskt är relativt välgjord och innehåller en hel del rysliga scener. Jag kom på mig själv med att sitta och kisa vid minst ett par tillfällen. När M. Night Shyamalan anstränger sig lyckas han skapa en otrevlig stämning och förmår att framkalla en känsla av skräck med mycket små medel. Där filmen brister är i manuset som är lite slappt skrivet samt castingen av Ed Oxenbould men på det hela är det en rysare som roar.

Sofia skriver om en man med ett imponerande käkparti och i Fiffis filmval för dagen hittar vi favoriten Cage i en ny rulle.

Regi: M. Night Shyamalan

Betyg: 6/10

 

Devil ( 2010 USA )

 Regissören M. Night Shyamalan kan inte haft det för lätt de senaste åren. Hans senaste filmer har varit ganska mediokra historier, mordiska växter, en sjöjungfru i en swimmingpool, fundamentalister som springer runt i skogen och slutligen 2010 års mest utskällda film The Last Airbender. Den sistnämnda har jag inte vågat sett men gemensamt för de övriga filmerna är att de har bra skådisar och produktion men manusmässigt är de helt hopplösa. Shyamalan måste ha kommit fram till att det bästa är att vända på steken, lite sämre/billigare produktion, halvkassa skådisar,  bra manus och man lämnar registolen till någon annan.

Filmen Devil handlar om fem personer som blir instängda i en hiss. En av de fyra är inte den vanlige hissresenären utan hin håle själv. Personalen försöker desperat få ut stackarna i hissen men det visar sig vara svårare än man tänkt sig då den onde saboterar alla försök till hjälp.

Devil är tänkt att vara den första av tre filmer producerade av Shyamalan. Håller de övriga två samma klass som Devil är de värda att se. Filmen är en klaustrofobisk historia som lyckas engagera mig ända till slutet. Den är sådär lite mysigt småruggig, en alldeles lagom liten skräckfilm. Är det något jag kan klaga på är de berättarrösten som känns ganska påklistrad och den lite styltiga dialogen. Trots detta ser jag fram mot de kommande delarna av ”The night chronicles” som serien kallas. Andreas och Fiffi har även recenserat filmen om man är intresserad av en titt på deras åsikter.

Regi: John Erick Dowdle

Betyg: 6/10