Rogue one (2016 USA)

rogueone_onesheeta_1000_309ed8f6Om man ska titta på Star wars filmerna i kronologisk ordning är denna film nummer fyra i ordningen. Sedan Disney köpte rättigheterna till Star wars universumet har man hitintills sett till att prångla ut en film om året och det verkar inte finnas något slut. En av cheferna på Disney hävdade att ingen nu levande person kommer få se slutet på Star wars sagan, tanken svindlar!. Snacka om att suga på en filmisk karamell.

Rogue one utspelar sig i glappet mellan de två första trilogierna och här handlar det om att rebellerna ska finna ritningarna till dödsstjärnan. Man har nämligen fått information om att detta megavapen innehåller ett dolt konstruktionsfel men för att hitta bakvägen in till förstörelsen av vapnet måste man som sagt knycka ritningarna som naturligtvis är väl bevakade.

Jag kanske inte är rätt person att bedöma denna film då jag inte är överdrivet förtjust i Star wars. Filmerna är i sina bästa stunder helt ok men inte så mycket mer. Rouge one startar som ett avsnitt av tv-programmet Packat och klart på speed. Berättelsen flänger och far kring hela galaxen och personer och planeter passerar i snabb revy. Det är inte svårförståeligt men intrycket blir hafsigt och splittrat.

Ingen av filmens rollfigurer är speciellt intressanta och det är ganska talade att historiens mest intressanta person är en robot – det säger ganska mycket om hur mycket jag bryr mig om hur det går för de inblandade. Å andra sidan vet jag ungefär hur det kommer att sluta då den första dödsstjärnan sprängdes i bitar redan 1977. Rouge one är en milt underhållande film men på det stora hela är det ett jaha.

Enda gången jag blev känslomässigt berörd var när de hiskliga cgi versionerna av Carrie Fisher och Peter Cushing dök upp. Då sträckte jag lite på mig i soffan, gnuggade ögonen och undrade om filmens producenter sett filmen innan premiären för det var bland det jävligaste jag sett i filmväg – åtminstone i en film med en prislapp på 200 miljoner dollar.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10

 

Filmspanarna: Älskar dig för evigt (2002 Danmark)

alskar_dig_for_evigtTemat för den här gången hos Filmspanarna var att man skulle föreslå en film till en bloggkollega som man gillade och kanske anade att kollegan inte skulle välja att se i första taget. Jag ska erkänna att jag var lite darrig till en början. Skulle jag få en romcom med Seth Rogen eller ett ”drama” med Sandra Bullock?  När Rebecca på Mode + Film föreslog den danska filmen Älskar dig för evigt kunde jag pusta ut. Jag brukar gilla dansk film och det var ett dogmadrama med bra skådisar b.la Mads Mikkelsen och Paprika Steen. Trots dessa goda förutsättningar var det en pärs att se filmen.

Joachim och Cæcilie planerar att gifta sig men så en dag blir Joachim påkörd av en bil. Olyckan gör att han blir totalförlamad från nacken och nedåt. Cæcilie är förkrossad och hennes liv blir inte lättare då Joachim fjärmar sig från henne. Kort och gott så ber han henne att dra åt helvete. Mannen till kvinnan som körde på Joachim är läkare och Cæcilie vänder sig till honom för stöd. Det slutar naturligtvis med att de båda hamnar i säng och en redan eländig och ångestfylld berättelse blir än värre.

Älskar dig för evigt är en s.k ”ont i magen film”. Från första rutan känner jag hur det kryper i kroppen på mig. Inte för att filmen är dålig eller tråkig utan därför att den fullkomligen spyr ut ångest över mig. Jag klarar inte av sådana här relationsdramer med otrohet, gråtande hustrur, villrådiga män och som lök på laxen en förlamad kille med en krossad framtid. Likt en ynklig liten mask vrider jag mig i soffan och måste ta ett flertal pauser för att orka med ångesten som sköljer över mig från tv-rutan. Jag får helt enkelt inte ro att njuta av filmen då jag upplever den för starkt. En anledning till att berättelsen påverkar mig är nog att regissören Bier valt att filma efter Dogma principerna. Filmen upplevs som mer realistisk i och med detta. Det känns som att jag är på plats likt en osynlig åskådare och deltar om än passivt i dramat som spelas upp inför mina ögon. Replikerna känns äkta, kameran är närgången och ljudet i filmen liksom klibbar sig fast på mig. Jag tackar Rebecca för tipset på en bra men ångestfylld film. Vad övriga filmspanare sett för filmer? Klicka på länkarna nedan.

Regi: Susanne Bier

Betyg: 7/10

filmspanarna-bred

Har du inte sett den?

Har du inte sett den 2?

Moving landscapes

Except fear

FLMR

Jojjenito

The Velvet cafe

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies noir

Mode och film

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Bondtema: Casino Royale (2006 USA Storbr)

Brosnan hade fått kicken och jakten på en ny Bond tog fart. I media var spekulationerna många och ibland lite väl fantasifulla b.la hävdades en kort tid att Robbie Williams var påtänkt i rollen som 007. De skådespelare som filmbolaget funderade på var b.la Dominic West, Gerad Butler och Henry Cavill. Barabara Broccoli var dock tidigt ganska övertygad över vem hon ville ha som James Bond, Daniel Craig. När Craig väl presenterades som den nye Bond exploderade nätet, många ansåg att han var ett helt fel val till rollen som 007. En åsikt som kom framfördes var att Craig hade fel hår och ögonfärg samt att han inte var nog snygg. Då Craig anlände till en presskonferens med båt bärandes flytväst visste hånet inga gränser; 007 i flytväst! När Casino Royale väl fick premiär tystnade kritiken närapå tvärt.

Henry Cavill, nära att bli den nye Bond men ansågs vara för ung.

Redan under 80 talet var frågan uppe om man inte skulle ta och reboota Bondserien. Tanken var att man skulle skildra 007s första år i tjänsten. Frågan var i och för sig inte så toklig då man hade en dubbelnolla vars största problem verkade vara benskörhet, så tanken på en yngre Bond var kanske inte så tokig. Broccoli släppte dock iden då han ansåg att biopubliken inte var intresserade av en ung och oerfaren Bond. Det blev istället hans dotter Barbara som genomförde den iden men bara till viss mån.

Craig som 007

Casino Royale är en reboot av filmserien men samtidigt inte vilket kan låta lite märkligt. Berättelsen startar med att Bond erhåller sin dubbelnolla dvs rätten att döda i statens tjänst. Bond är oerfaren och följdaktligen ny i sin roll som dubbelnolla vilket tyder på att filmen borde utspela sig i dåtid. Paradoxalt nog är miljöerna moderna och Bonds chef M är en kvinna (Dench) något som tyder på att filmen utspelar sig efter de tidigare filmerna om 007. Detta är en detalj som kan störa en del Bondfans; att man fuckar upp kronologin, men jag bryr mig inte speciellt mycket, filmerna om James Bond är trots allt ganska löst sammanlänkande. Däremot läste jag en intressant teori om rebooten på nätet som skulle kunna förklara en del av kronologiförvirringen: Filmerna handlar om den agent som innehar siffran 007, dvs siffran 007 kvarstår genom åren men det är olika agenter som innehar numret. Det är en teori som skulle kunna förklara de kronologiska märkligheterna i Casino Royale samt de oförklarliga  personlighetsförändringar agent 007 genomgått under årens lopp t.ex från en glad lax (Moore) till en ganska bister och lite sorgsen agent (Dalton).

Eva Green som Vesper Lynd.

Daniel Craigs version av Bond kan bäst beskrivas som en ganska brutal och ohyfsad person som har svårt att kontrollera sina känslor, jag vill dock tillägga att han har en viss charm.  Det brutala kunde anas under Connerys yta, och Craigs fysiska prestation ligger ganska nära Lazenbys. Slagsmålen är våldsamma och i Casino Royale presenteras vi för en Bond som kan blöda, bli förbannad, känna sorg och smärta. 007 har nog aldrig varit mänskligare och därmed blir filmen automatiskt mer spännande.

Craig spelar en avsevärt tuffare och mer sårbar Bond än tidigare skådisar.

Historien Casino Royale var nu åter i händerna på Broccoli efter ha valsat runt bland olika filmbolag. I korthet går berättelsen ut på att en man, Le Chiffre, agerar bankir för terrorister och andra ljusskygga element. Då han spekulerat bort sina klienters pengar försöker han genom att arrangera ett parti poker med hutlösa vistsummor vinna pengarna åter. MI6 får nys om Le Chiffres plan och skickar 007 till Montenegro där tävlingen går av stapeln i syfte att Bond ska vinna potten. Tanken är att man då ska kunna pressa Le Chiffre på information om sina klienter.

Le chiffre har segervittring.

Casino Royale är en av mina favoriter i Bondserien. En bidragande orsak är att man har lyckats med en mycket bra rollbesättning. Värda att nämna är Mads Mikkelsen som Le Chiffre, han är cool och en värdig motståndare till Bond. Eva Green som spelar 007 medhjälpare Vesper Lynd torde vara ett av de bättre kvinnoporträtten i serien. Manusförfattarna har verkligen ansträngt sig ge Vesper en personlighet och hon är fjärran  från karaktärer som t.ex Honey Ryder eller Stacey Sutton. Jag blir faktiskt intresserad av Vesper som person hon är inte något bihang som Bond måste släpa på. Slutligen har vi Giancarlo Giannini i rollen som Bonds medhjälpare Rene Mathis. En intressant bekantskap som precis som i fallet Vesper Lynd ges tillåtelse att vara en karaktär och inte en figur som hjälper till när det ska köras helikopter, bil eller andra småsysslor.

Felix Leiter gör comeback i Casino Royale. Han var inte med i någon av Brosnans filmer.

Berättelsen är ganska avancerad åtminstone för att vara en Bondfilm man är tvungen att vara någonsånär koncentrerad för att hänga med i svängarna. Det ges även utrymme för lite kararktärsskådespeleri vilket gör att man bryr sig om personerna när det väl blir actionscener. Actionscenerna är kanske inte så många som man är van vid när det rör filmer om 007 men när berättelsen tar fart gör den det med besked. Inledningsjakten där 007 jagar en misstänkt terrorist på en byggnadsplats hör till mina absoluta favoritsekvenser i serien om 007. En sekvens som faktiskt är inspirerad av en jakt som klipptes bort från den tidigare Bondfilmen OHMSS. Bra story, härliga actionscener och suveräna skådisar gör Casino Royale till en höjdare bland Bonds äventyr.

Mycket snart tar en hejdlös produktplaceringsdialog fart och sänker filmen en aning.

Men även solen har sina fläckar. Filmen är på tok för lång och kunde gott ha kortats ned en tjugo minuter. Den vedervärdiga produktplaceringen hänger kvar och när Vesper frågar Bond om han har en Rolex och svaret blir ”Nej en Omega” då storknar jag nästan. Många känner att pokerpartiet, som för övrigt är baccarat i boken, är alldeles för långdraget men jag finner den delen spännande. I detta fall rör det sig nog om en smaksak vad man gillar. Det blir dock lite fjantigt när Mathis står vid sidan om partiet och förklarar för Vesper hur spelet går till men det är en manuslösning för eventuell publik som inte kan poker. Man får nog vara glad att manusförfattarna bytte baccarat mot poker för vem kan de reglerna?

Låten You know my name är klart godkänd och förtexterna är otroligt snygga.

Bästa repliken?

James Bond: Vodka-martini.

Bartender: Shaken or stirred?

James Bond: Do I look like I give a damn?

Regi: Marin Campell