A Clockwork orange (1971 Storbr)

clockfeb11Efter att ha läst Pojken med de stora ögonen blev jag sugen på att spana in en film eller två av regissören Kubrick. Valet föll på en film som jag gillade när det begav sig ( tidigt 80-tal) nämligen A Clockwork orange. Filmen (och boken) utspelar sig i en obestämd men inte alltför avlägsen framtid. Huvudpersonen är den unge mannen Alex som tillsammans med sina kompisar begår diverse brott. En dag går Alex för långt och hamnar i fängelse. Efter en tid får han ett erbjudande om att få släppas fri om han frivilligt går med på en alternativ behandling. Alex tar chansen men inser inte att det rör sig om en avancerad hjärntvätt som gör att han är helt oförmögen att ta till våld. När behandlingen är avslutad släpps Alex ut i ett samhälle han är synnerligen illa rustad att möta.

Vi kan väl börja med det som är bra: Musiken är bra och står sig än i dag. Filmens öppningsscen med Alex i närbild och en kamera som panorerar ut är otroligt snygg. En fantastisk öppningsscen. Kubrick har lyckats väl med miljöerna även om framtiden är lite väl 60-tals plastig för att kännas tidlös. Slutligen är det en film med en intressant historia som man kan diskutera i timmar om. Frågor som straff, fri vilja och moral kan ältas i det oändliga med utgångspunkt från filmen. Sedan var det slut på det roliga bortsett från att David Prowse är med i en liten roll – kul att få se honom utan Darth Vader outfiten.

Kubricks medvetna val av personregi är helt obegripligt. Alla spelar över så till den milda grad att det trots våld och elände blir mer buskis än allvar. Folk skriker och gapar, rullar med ögonen, talar tillgjort och mitt intryck är att Kubrick inte vill att man ska ta filmen på allvar. Jag kan då omöjligen göra detta då alla spelar över och jag undrar varför? Tänker sig Kubricks  att alla beter sig som Dramatenskådisar i framtiden? Jag vet inte men resultatet av detta blir att vad som kunnat bli en riktigt bra och intressant film blir bara buskis, om än snygg och välgjord, och inget annat.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg: 3/10

Filmspanarna: Orgier – Caligula

caligola-928924lOrdet orgie betyder en hämningslös utsvävning av något och kommer från det grekiska ordet orgia som syftade på religiösa riter där deltagarna strävade efter att hamna i extas. Nuförtiden tänker nog gemene man mer på ett frossande i mat eller kanske främst på gruppsex när man hör ordet orgie. Personligen tänker jag på romarriket vilket kan bero på att jag som barn (och vuxen) läste/läser Asterix där det förekommer en och annan barntillåten orgie med romare som förlustade sig på allehanda vis. Steget till dagens filmval blir då inte så stort när ämnet rör orgier. Hade jag vetat vad jag skulle fått se hade jag definitivt valt en annan film. Visst jag hade hört rykten och viskningar om filmen men en film med Peter O’Toole, John Gielgud, Helen Mirren och Malcolm McDowell kunde väl inte var så illa (det sista namnet på listan är iofs ingen kvalitetsgaranti)?

Caligula handlar om den famöse romerska kejsaren (37 – 41 e.kr) med samma namn och 9b09e13648e841b65d07af9f00355935_1_origbeskriver hans uppgång och fall och så mycket mer behöver inte sägas om filmens handling. Filmens tillkomst är desto mer intressant. Grundaren av herrtidningen Penthouse Bob Guccione hade länge velat göra en långfilm och beslöt sig för att producera en film om Caligula. Den kände författaren Gore Vidal skrev manus och man lyckades få med en hel del kända namn i rollistan. Filmens regissör Tinto Brass startade med att skriva om Vidals manus som i sin tur krävde att få sitt namn bortplockat från produktionen. En skådis lämnade produktionen då hon anande åt vilket håll det hela barkade. Slutligen så klippte Bob Guccione om filmen och lade till lite fler ”extra scener” av det mer porriga slaget. Hela havet stormar med andra ord och resultatet blev därefter: En orgie i dålig smak, uselt skådespeleri och nakna kroppar.

Både O’Toole, och Gielgud svär sig fria från att veta vad det var för sorts film de spelade in men det tror jag inte ett dyft på då filmen torde vara Naken Jannes våta dröm. I och för sig påstås det att O’Toole var konstant full under inspelningarna men han var banne mig inte medvetslös då han har repliker i filmen. Om man inte visste något om romarriket skulle man lätt kunna tro att det rådde brist på tyg i det mäktiga riket. Jag har aldrig tidigare skådat en så stor ansamling av könsorgan och rumpor. Det spelar ingen roll vad som utspelar sig på rutan alltid är det något arsle eller snopp som tittar fram i rutan (blottade bröst är utom tävlan då det mer eller mindre är öppet mål). Folk får gärna vara nakna om de vill men när det är naket för nakenhetens skull blir det bara pinsamt och spekulativt. Filmen är fullproppad med våld och sex som bara är med för att man ska höja på ögonbrynen och har inget värde i sig självt och det är ganska logiskt att om det är detta man lägger krutet på i en film blir resten lidande. Pinsamma scener, bedrövliga repliker, knepiga kameraåkningar och korkad dialog gör detta till ett riktigt bottenskrap bland alla filmer jag sett under årens gång.

Jag brukar säga att även dåliga filemer har något att ge. Wiseaus The Room förmedlade åtminstone regissörens passion för sitt projekt och Pasolini försökte åtminstone presentera ett budskap, om än något dunkelt, i Salo men Caligula känns bara spekulativ och är i ärlighetens namn smärtsamt trist. Till på köpet kommer jag aldrig mer kunna njuta av Aram Chatjaturjans ljuvliga Spartakus (ledmotivet i Onedinlinjen) då jag numera får en inre bild av Malcolm McDowell som dansar runt och visar röven (öppningsscenen i Caligula).

Regi: Tinto Brass

Betyg: 1/10

Förhoppningsvis tog de andra filmspanarna sig an mer angenäma orgier.

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi

 

 

Blue thunder (1983 USA)

blue_thunder_72Vietnamveteranen Frank Murphy arbetar inom polisens helikopterdivision i Los Angeles. Han och hans partner åker runt och och hjälper poliser på marken med att spåra brottslingar samt (om de inte har några anrop att besvara) spanar in kvinnor som utför yogaövningar näck. Ett överfall på en utredare inom polisen som slutar med hennes död gör att röster inom administrationen höjs. Man vill öka polisens befogenheter och testar en ny helikopter som går under smeknamnet Blue thunder. Helikoptern är fullproppad med den nyaste tekniken såsom databaser, avlyssningsanordningar samt vapen varav inget är lagligt ….än (alltså år 1982, 2014 är ovannämnd utrustning helt ok). Murphy anar dock ugglor i mossen och naturligtvis rör sig det hela om en konspiration och snart är Murphy en jagad man.

Jag blir lite sorgsen när jag ser den här filmen. Här diskuteras det moraliska i att avlyssna och bevaka de egna medborgarna. Idag använder myndigheterna sig gladligen av den teknik som i Blue thunder anses vara inkräktande på den personliga friheten. Filmen är ett ypperligt historiskt exempel på hur våra inställningar till saker och ting förändras och inte alltid till det bättre. Det är nog just detta som är mest intressanta med den här filmen. Blue thunder är en standardthriller med ganska mycket helikopteråkning. Finalen är dock häftig med helikopterjakter mellan skyskraporna i L:A. Det är också trevligt att få se Roy Scheider i rollen som Murphy och en relativt fräsch Malcolm McDowell som naturligtvis spelar filmens skurk då han talar med brittisk brytning. Lättsam underhållning med skön 80 tals touch och många hål i plotten.

Regi: John Badham

Betyg: 6/10

Silent night (2012 USA)

MV5BMTU2MjMyNDEzMl5BMl5BanBnXkFtZTcwNDcwMjQ2OA@@__V1__SY317_CR5,0,214,317_I dag är det första advent och julen närmar sig med stormsteg. Om det blir julfilmer och julsånger på bloggen vet jag inte. Jag har inga speciella planer på något specifikt jultema det blir som det blir.

Dagens film är en nyinspelning av Silent night deadly night som kom 1984. När den filmen kom blev det ett ramaskri i USA, vad jag vet rörde inte den här filmen upp några större känslor. Kanske ett tecken på att vi tittare blir allt mer avtrubbade?

Handlingen är ungefär den samma som i förlagan men då man i originalet var lite ängslig hur en mordisk tomte skulle tas emot av publiken kör man på för fullt här. Därför slipper vi t.ex en sådan knepig lösning som att mördaren kutar runt med tomteskägget kring halsen för att ”visa” att det inte det är den riktiga tomten som mördar folk. En lösning som gjorde att originalfilmen blev än konstigare än den redan var från start. Nyinspelningen är bättre på alla sätt och vis. Den är rappare, ruggigare och avsevärt blodigare bla får vår tomte användning av en flismaskin i en ”minnesvärd” scen och den stoltserar också med Malcolm McDowell i rollen som stadens polis.

Silent night följer mallen och är kanske ingen film som sticker ut ur mängden när det rör slashergenren men om man är lite småsugen på en mordisk tomte som rensar upp i samhällets omoral duger den för stunden.

Regi:Steven C. Miller

Betyg: 5/10

Excision (2012 USA)

z8mbE3GyIsdsvPealu1CP5euUjZOm man var tveksam över Mollys psykiska hälsa i gårdagens film råder det ingen tvekan om Paulines sinnestillstånd. Hon har planer på att bli kirurg och tillbringar nätterna med att drömma och sargade kroppar och litervis med blod. Paulines förhållande till sin familj är komplicerat hennes syster Grace lider av cystic fibrosis och behöver ett par nya lungor. Modern är en kvinna som gör allt i sin makt för att Pauline ska uppföra sig anständigt, något som leder till konflikter. Det råder en hat/kärlek mellan mor och dotter men Pauline har en plan om hur hon ska få sin mors gillande.

Visst signalerar filmen ganska snabbt vad som kommer att ske men vägen dit är äcklig, tragisk och stundtals t.om rolig. Filmen dräller av halvkända skådisar i små roller eller vad sägs om Ray Wise, John Waters, Roger Bart och Malcolm McDowell? Systrarna Pauline och Grace spelas av AnnaLynne McCord och Ariel Winter (Modern family) gör ett imponerande jobb. Mest beröm ska dock Tracy Lords ha i rollen som Paulines mamma. Till en början tyckte jag modern var en tvättäkta bitch där allt som betydde något var yta. Men en bit in i filmen får jag vissa sympatier för mamman som dras med en psykiskt sjuk dotter, en döende dotter och en man som bara strävar efter att ha lugn och ro. Mamman får dra lasset och jag kan, trots hennes märkliga ideer om att lösa familjens problem, förstå henne. Det är en gripande film där det bara är synd om alla inblandade samtidigt är den rolig på sina ställen då Pauline inte har några spärrar utan säger och gör det hon tycker och känner för.

Det är många äckliga scener i filmen och den kanske inte är något för känsliga tittare men Excision är ett  intressant drama och med tanke på att detta var regissörens första film är jag mycket intresserad av vad han kan komma med i framtiden.

Regi: Richard Bates Jr.

betyg: 6/10

Cat people (1942) vs. Cat people (1982)

 1942 kom den här lågbudgetfilmen som rafsades ihop på 18 dagar. Man använde lite överbliven dekor från andra filmer och filmade snabbt ihop den här ganska intressanta berättelsen som är en variation på varulsmyten. En man, Olivier, raggar upp en kvinna, Irena, i en djurpark. Irena kommer från en liten by i Serbien. Redan på andra dejten påstår hon att byn hon kommer från dras med en förbannelse. Irena misstänker att hon kan förvandlas till ett vilddjur om hon är intim med någon. Olivier som på mycket kort tid blivit blixtförälskad i den unga serbiskan avfärdar detta som inbillning och paret gifter sig.

Filmafffischen lovar avsevärt mer än vad den håller. Intrycket jag får är sex och spänning men de båda lockelserna lyser helt med sin frånvaro. Det finns nämligen ett stort problem med 1942 års Cat people; den är inte ett dugg spännande . Det pratas och tjattras i ca 45 minuter en del kanske menar att regissören bygger upp spänningen men jag upplever att man försöker få tiden att gå så att materiel till en långfilm kan skrapas ihop för det är en ganska kort långfilm (70min). När det är 20 minuter kvar tar filmen ”fart” men det är så dags då. Ett annat problem jag har är karaktären Oliver. Visst är filmen 70 år gammal men karaktären var en korkad träbock redan på den tiden. Vad kvinnorna ser i den karln är för mig en gåta Att Oliver ska tröttna på Irena då hon inte ens vill kyssa honom och kommer vilja skilja sig lär inte förvåna någon men varför överhuvudtaget gifta sig?

Fyra decennier senare kom Paul Schraiders version av Cat people. Andra tider andra seder för här satsar man på sex och spänning, ja åtminstone det förstnämnda. För att drabbas av förbannelsen är man tvingen att ha sex så nu kan åtminstone kattkvinnan som spelas av Nastassja Kinski hångla hur mycket hon vill. Irena (Kinski) far till New Orleans för att träffa sin bror Paul som spelas av en pilsk Malcolm McDowell. Bägge syskonen hör till kattfolket, en grupp människor som har kattlika egenskaper eller om jag har förstått deras ursprungshistoria rätt; leoparder i människoskepnad. På 80 talet har man, som jag tidigare nämnde, hottat upp förbannelsen en aning; om en kattmänniska (människokatt?) l går till sängs med en vanlig människa förvandlas man till en stor svart panter (eg. leopard), för att bli människa igen måste man döda. Paul vill naturligtvis hoppa i säng med Irena då han är pilsk som få. Irena som inte känner till sin bakgrund som kattmänniska blir chockad av den incestuösa inviten och flyr fältet. Det hela trasslar till sig än mer när Irena uppvaktas av intendenten på stadens zoo (John Heard) och filmen kan nog bäst beskrivas som en sexsoppa med förvånansvärt mycket gore, bra effekter (förvandlingsscenen från människa till leopard är en höjdare) och ett fantastiskt soundtrack signerat Giorgio Moroder. Filmen duger men den känns aningen korkad och lite gubbsjuk. Dowell och Heard trånar efter Kinski som mest springer runt som ett frågetecken. Den enda som verkar ha både vett och sans i berättelsen är den kvinnliga djurskötaren Alice som spelas av Annette O’Toole . Jag får lite känslan av att regissören Schraider satsat mer på sex och blod (ibland en oslagbar kombination) än att tåta ihop en bra film för grundhistorien om kattfolket är bra och fantasifull det är utförandet som lämnar ett och annat att önska.

Hur faller nu domen 1942 eller 1982?  Båda filmerna har en intressant historia att berätta men de faller på framställningen. 1942 är berättelsen trist och aningen pladdrig. 1982 blir det för gubbsjukt och en himla massa tjat om sex men jag anser att den senare filmen går segrande ur striden den är åtminstone inte tråkig och jag älskar soundtracket. Bowie fick en hit med låten Cat peole som läggs upp nedan.

Cat people 1942: 2/10

Cat people 1982: 4/10

Doomsday (2008 storbrit)

2007 drabbas Skottland av ett virus som dödar stora delar av befolkningen. Regeringen isolerar de norra delarna av Storbritannien för att förhindra smittans spridning. När viruset bryter ut i London 30 år senare skickas en grupp forskare och soldater till det isolerade Skottland för att finna ett botemedel. Det inte direkt stora famnen som möter gruppen utan en blanding av överblivna statister  från filmerna ”Road Warrior”, ”Flykten från New York” samt ”Ghosts of Mars”  ledda av Malcom ”rödvinsnäsan” McDowell.

Man kan se denna film på två sätt antingen använder man sin hjärna och ställer sig följande frågor: Varför känner folk ett tvång att frisera sig som  mohikaner och tatuera sig så fort civilisationen går under? Varför blir man kannibal när det strövar tusentals kor fritt i området? Varför låter filmens byråkratskurk som han svalt ett paket krita och sist men inte minst: Har Malcolm McDowell lösnäsa? För att överhuvudtaget kunna roas av filmen rekommenderar jag att man stänger av 99% av hjärnan och ser en helt skamlös ,men helt ok,  rip-off av ”Flykten från New York” och ”The Road Warrior”. Fullt ös medvetslös!

Regi: Neil Marshall

Skådespelare: Rhona Mitra, Malcolm McDowell

Betyg: 6/10

Halloween 2 (2009 USA)

Det har gått två år sedan händelserna i förra filmen (2007 års nyinspelning) och Laurie går hos en terapeut för att kunna gå vidare i livet. Michael Myers(MM)  kropp hittades aldrig och visst lever han. När Halloween närmar sig marscherar han sakta men säkert i sitt blåställ mot staden Haddonield för återförenas med sin syster samt passa på att slakta en del av stadens promiskuösa tonåringar.

Rob Zombie som även gjorde Halloween 2007 försöker verkligen att sätta sin egen prägel på filmen och det hedrar honom. Ibland kan nyinspelningar vara ganska meningsösa då man i stort sett bara spelar om samma film igen. Det är främst två saker som skiljer Zombies version från orginalet dels är det verkligen ”white trash” som skildras, det är långt till de vanliga pepsodent leende ungdomarna som man är van vid i amerikanska filmer.  Zombie har även lagt in mer psykologi sin version dvs vi får lära känna MM mer och vad som driver honom. Det sistnämnda lyckas han inte speciellt bra med då resultatet istället blir att MM är en ganska patetisk figur, mer som en galen luffare, i och för sig en mordisk luffare, men inte skrämmande. Lägg sedan till att filmen inte är speciellt spännade så blir resultatet tyvärr ganska mediokert men jag gillade white trash vinklingen.

Regi: Rob Zombie

Skådespelare: Malcolm McDowell, Brad Dourif

Betyg: 3/10