Manhattan (1979 USA)

large_navbyykds4g3mbtqfp5zwmkba0qManhattan är en ganska så banal historia. En författare, Isaac, blir ihop med en avsevärt yngre tjej. Isaac blir nojig pga åldersskillnaden och börjar vänstra med sin bäste väns älskarinna. Vi har sett det tidigare och kommer troligen att få se filmer med liknande handling fler gånger. Det som gör Manhattan till en film som sticker ut från mängden av alla dessa relationsdraman är filmens foto, dialog och musik.

Filmen är i svartvitt och stadsdelen Manhattan ges en sådan plats i filmen att den skulle kunna vara listad som en av rollerna, t.om huvudrollen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bara titta på bilderna och glömmer bort handlingen. Att säga att jag blir visuellt berusad av de vackra fotot är en underdrift.

Dialogen flyter på bra och känns som den oftast gör i filmen av Woody Allen helt naturlig även om det som rollfigurerna avhandlar ofta känns både pretentiöst och snobbigt. Ibland undrar jag om Allen i sina filmer ger en känga åt kultureliten? Många av diskussionsämnena t.ex hur Gogh ska uttalas eller vad olika konstverk förmedlar, är ganska så fjantiga och sprider ett löjets skimmer över dessa kultursnobbar. Oavsett vad man anser om innehållet så är just dessa samtal underhållande.

Musiken består till stora delar av Gershwins mästerverk rhapsody in blue. Filmen inleds av att låten spelas till bilder av Manhattan och det är en helt fantastisk öppningsscen. Fast om man ogillar rhapsody in blue kan det nog inledningen kännas som en rejäl uppförsbacke.

Allt jag räknat upp hör kanske mer till mina känslor om filmen själva handlingen är som sagt ganska tunn – men på känslor kan man komma långt – åtminstone för den här gången. Manhattan är inte speciellt rolig den är nästan lite mer av en sorgsen betraktelse av folk som på något vis försöker hitta sig själva i sina liv. Klart att det finns en hel del att åtminstone småle åt  t.ex Mariel Streep som spelar Isaacs exfru och en hel del annat men på det hela finner jag filmen vara lite sorgsen. Skådisarna är bra med ett undantag nämligen Mariel Hemingway som spelar Allens unga flickvän. Det är nog mer rollfiguren än skådisen som irriterar mig. Hon är väldigt mjäkig och ganska så trist som karaktär även om hon ges en chans att glänsa i filmens sista minuter som är bitterljuva trots att jag har svårt att se vad hon finner attraktivt i Allens miserabla (både fysiskt och psykiskt) rollfigur.

Regi: Woody Allen

9/10

Annonser

Star 80 (1983 USA)

star_eighty_ver1Huvudpersonen i dagens film är Dorothy Stratten utvikningstjej i tidningen Playboy. Att man valt att göra en film om just den här Playboybunnien beror på att hon blev mördad av sin man. Filmen Star 80 handlar om Strattens väg från kassörska i Vancouver till lik i en lägenhet i L.A via The Playboy mansion.

Det var länge sedan jag såg filmen och kände att det var dags för en återtitt då jag ville minnas att det var en bra film. Minnet är något som sviker en och Star 80 är iofs ingen dikeskörning men någon höjdare är det inte. Det är inget större fel på skådisarna. Mariel Hemingway som spelar Stratten gör det hon ska men det jag invänder mot är porträttet av utvikningsbruden. Stratten verkar ha ungefär lika mycket skinn på näsan som en av Disneys tidiga kvinnokaraktärer typ Törnrosa, Stratten är mjäkig som få och med vän röst accepterar hon det mesta männen i hennes närhet prackar på henne. Nu kan det vara som så att regissören Fosse genom att överdriva Stratten oskuldsfullhet vill öka tittarens sympati för henne och hennes öde men jag blir bara irriterad.

Filmens andra stora roll, Paul Snider, spelas av Eric Roberts, Strattens pojkvän och sedermera man och mördare. Han är nästan lite för bra på att spela ett praktsvin och ligger hela tiden på gränsen till överspel. Min stora fråga blir vad Stratten ser i denna osympatiske man som uppenbarligen är galen. Fosse har genom detta degraderat Hemingways karaktär till att vara ungefär lika viljestark som en drogad hamster. Kanske var Stratten lika vän och viljelös i verkligheten, jag vet inte men hennes karaktär väcker inga sympatier hos mig – tyvärr.

Om man nu skulle ta och bortse från hur Stratten gestaltas är Star 80 en välgjord film med överlag bra skådisar. Jag gillar också Fosses grepp med att han berättar det hela okronoligiskt med inklippta låtsasintervjuer, något som tidvis ger filmen ett en dokumentär känsla. Däremot hade man gott kunnat klippt ned en och annan scen på en nedblodad Roberts som står och orerar över sin flickväns lik. Star 80 duger men den var inte lika bra som jag ville minnas den. Däremot är den bättre än förra årets Lovelace som behandlade ett liknande ämne.

Jag kan också tillägga att Stratten hann med en kort romans med den kände regissören Peter Bogdanovich (här spelad av den råttlike skådisen Roger Rees). Det som inte nämns in filmen är att Bogdanovich började dejta Strattens lillasyster två år efter mordet. Systern var då 14 år. Sleazy om något.

Regi: Bob Fosse

Betyg: 5/10