There’s No Business Like Show Business (1954 USA)

Av någon outgrundlig anledning fick dagens rulle det långsökta namnet Sex järn i elden på svenska. Under titten sitter jag och funderar vem på filmbolagets svenska avdelning såg filmen och fann att detta var ett passande namn. Ok det är sex huvudrollsinnehavare men järn och eld? Nåväl.

There’s No Business Like Show Business handlar i varje fall om familjen Donahue som jobbar inom showbusiness. Berättelsen startar 1919 och hoppar genom olika scenframträdanden framåt tjugo år i tiden. Familjen har växt och 1939 består Donahues av föräldrarna och deras tre barn. Dock börjar det knaka i familjens fogar. Äldsta sonen vill bli präst, den yngste kärar ned sig i en garderobsflicka som har drömmar om tiljan och dottern hittar en fästman. Frågan är om familjen kan hitta tillbaka till varandra?

Trots Donald O’Connor och Marilyn Monroe (hon spelar garderobsflickan) var inte detta någon att hurra för. Det tar en halvtimme innan filmen kommer igång då vi tittare serveras shownummer efter shownummer som ska visa att tiden går. Dessa nummer går ut på att man dansar och sjunger på en scen och tillför inte handlingen ett dyft. Filmen fortsätter sedan i samma stil och det blir bara trist och enahanda trots härliga färger, helt ok låtar samt snygga kläder.

Bob Fosses Cabaret var uppbyggd på liknande vis men där kommenterade scenframträdandena handlingen på ett ganska klurigt vis, om man gjort något liknade i There’s No Business Like Show Business hade det nog funkat bättre. Nu blir det bara en himla massa sånger och lite prat emellan.

Det blir dock inte bottenbetyg då filmen dels har som jag nämnde härliga färger (varför görs inte detta längre?) och ett musikalnummer där Donald O’Connor dansar bland fontäner och levande statyer – där piggnade jag till en smula men det var bara för ett kort ögonblick i en annars sövande film.

Sofias val är troligen mer underhållande.

Regi: Walter Lang

Betyg: 3/10

How to marry a millionaire (1953 USA)

De tre väninnorna Loco, Schatze och Pola har tröttnat på fattiga karlar och vill säkra sin framtid. De bluffar till sig en lyxlägenhet mitt i NYC och försöker sedan på ett eller annat vis få en varsin miljonär på kroken.

Om ser på filmen genom 2021 glasögon är handlingen ganska så tragisk trots att det är en komedi. Filmen utspelar sig i en tid då de flesta kvinnor var ekonomiskt beroende av mannen vilket faktiskt gör huvudrollsinnehavarnas beteende begripligt. De är helt enkelt tre opportunister som gör sitt bästa för att skaffa sig en fördel i ett ganska så kvinnofientligt samhälle. Det kan vara bra att ha det i åtanke när man ser filmen. Turligt nog så har det förändrats till det bättre.

Trion Monroe, Grable och Bacall är mycket bra i sina huvudroller. Speciellt Monroe sticker ut lite extra då hennes rollfigur är nästan blind då hon inte ser utan glasögon något hon vägrar bära då hon tror att män inte gillar tjejer med glasögon. Följaktligen går hon in i dörrar, snubblar över stolar och tar tom fel flyg samt går med en härligt tom blick filmen igenom. Simpla skämt kanske men det funkar bra för mig.

Hur det ska sluta vet vi tittare redan innan filmen börjat. Lyckligt där kärleken vinner, Om man tänjer på det rejält skulle man kanske kunna läsa in ett antikapitalistiskt budskap filmen? Fast det är nog mest mitt eget önsketänkande.

Färger, kulisser, snötäckta berg i Maine, utsökta kostymer och klänningar gör sitt för att förhöja tittningen. Enda brasklappen skulle väl vara filmens inledning där en orkester spelar i fem jädrigt långa minuter innan förtexterna börjar. Det kan man snabbspola förbi utan att drabbas av dåligt samvete. How to marry a millionaire är förvisso en bagatell men den är välgjord, lite smårolig om man gillar snubbelhumor samt är begåvad med tre riktigt bra skådespelerskor i huvudrollerna. Klart värd en liten titt inte tal om annat.

Regi: Jean Negulesco

Betyg: 6/10

Gentlemen prefer blondes (1953 USA)

Gentlemen_Prefer_Blondes_(1953)_film_posterDe två vännerna Dorothy (Russell) och Lorelei (Monroe) har lite olika syn på livet. Dorothy söker kärleken vilket Lorelei också gör men i hennes fall ska den ska anlända tillsammans med ett fett bankkonto. Lorelei har nästan nått sina drömmars mål då hon är på god väg att få den mesige miljonären Gus Esmond Jr till altaret. Just det där Jr. efter Gus namn är ett hinder i form av en far som vaktar sin förmögenhet och son likt en hök. För att undkomma den blivande svärfaderns inflytande över sin ryggradslöse son åker Lorelei på en kryssning till Frankrike. Planen är att Gus ska följa efter och bli dragen till altaret innan pappan hinner stoppa det hela. Hennes plan skulle nog kunna lyckas om det inte vore som så att båten till Frankrike är fullastad med miljonärer som gärna skänker både det ena och det andra till en välsvarvad blondin. Dorothy har fullt sjå med att hålla Lorelei från frestelserna samtidigt som hon uppvaktas av en hel hop av män och en privatdetektiv som är utsänd av Esmond Sr. för att bevaka Loreleis eskapader på båten.

Härlig film det här. Färgerna formligen sprakar ur rutan, folk är välklädda och det är en trivsam historia trots den något grumliga moralen. En del kan kanske ha lite svårt för Marilyn Monroes lite speciella spelstil och röst. Hon gör allt för att vara en blont bombnedslag. Vickar på rumpan, talar med beslöjad röst och framställer sig som allmänt korkad. Tacksamt nog är inte rollfiguren så korkad som hon verkar och Monroe har begåvats med en hel del kvicka repliker men hon tangerar på gränsen till överspel. Filmen håller högt tempo och jag får sitta och småskrocka av och till. ordet förnöjsam är nog det som bäst beskriver filmen.

Filmen rymmer flera fina sångnummer där Diamonds are a girls best friend är det nummer som lyser starkast i sin cynism. I filmens mittparti verkar man dock glömt bort att det är en musikal man gör då det inte dyker upp ett enda sångnummer under lång tid. Lite synd då både Russell och Monroe passar bra i sina roller och har kompetenta röster. Russel får väl stå för filmens märkligaste sångnummer, Ain’t There Anyone Here for Love?  En köttig iscensättning som ger mig homoerotiskanazivibbar men det kanske ligger mest i betraktarens ögon? Vad vet jag. Det jag vet är att när man ser en musikal får man vara beredd på att ”anything goes” och som av en slump är det just den filmen Sofia sett idag.

Regi: Howard Hawks

Betyg: 7/10