Spiderman: Far from home (2019 USA)

Spoilers förekommer – bara så ni vet.

Peter Parker hoppas på att få ta lite ledigt efter händelserna i Endgame. Han har varit borta i fem år, hans mor och Happy Hogan verkar ha en fling och Tony Stark är död. När hans klass ska åka på studieresa i Europa hoppas han få ta en paus från nätsvingandet och lägga sin uppmärksamhet  på M.J som han är kär i. Nu blir det inte riktigt som han tänkt sig: Nick Fury tränger sig på och mer eller mindre tvingar honom att slå sig ihop med en ny superhjälte vid namn Mysterio för att bekämpa en invasion från en annan dimension. Det blir svårt för Parker att rädda världen samtidigt som han försöker få ihop det med Mary Jane och är Mysterio en hjälte att lita på?

Detta var en rulle som slank ned lätt. Filmen är över två timmar men det märktes inte. Det är lite hejsan hoppsan över filmen, en hel del att skrocka över och inte alldeles för allvarligt. M.a.o en ganska så perfekt sommarfilm. Roligast i filmen var de två inkompetenta lärarna Mr. Harrington och Mr. Dell som är med på klassresan. De var en frisk fläkt i filmen. Jag skulle gärna ha sett mer av dessa två sköna typer speciellt Mr. Dell spelad av J.B. Smoove. Storyn är väl mest en ursäkt att fylla två timmar men den funkade bra, be mig inte bara att redogöra för handlingen om någon vecka som sagt en lättsedd och lättglömd film. Jag gillade nog denna film aningens mer är Spiderman: Homecoming vilket beror på att  att jag slipper Tony Starks putslustigheter av förklarliga skäl. Jake Gyllenhaal som spelar Mysterio är mycket bra och han lyckas med att lyfta figuren till att bli riktigt intressant till skillnad mot serietidningsförlagan. Det var en sak med filmen som väckte mina funderingar och en annan som gjorde mig mycket irriterad.

När det rör The Blip som man kallar återkomsten av alla människor som försvann iom Thanos Snap rör Marvel till det för sig. Vilka som försvunnit och hur detta löses verkar inte följa någon röd tråd. Om man funderar närmare på det blir det en enda soppa så jag gör bäst i att låter bli. Lika illa blir det när filmen ger svaret på var folk dök upp igen iom The Blip. De materialiseras på samma plats där de försvann något som betyder att en hel del folk måst ha strukit med. Försvann du när du t.ex var på ett flygplan är återkomsten förödande och hur kom Spiderman hem från Thanos hemplanet?  The Blip och dess konsekvenser bör man nog inte rota i vare sig på film eller genom egna funderingar.

Det som irriterar mig är denna förbaskade envishet i att man ska livet av sina skurkar. Obadiah Stane, Killmonger, Klaw och nu Mysterio alla hade varit värda en rematch tycker i alla fall jag.

Trots detta var det en förnöjsam upplevelse och häromdagen lanserade man MCU phase 4 med nya filmer, ett antal tv-serier och planer för Blade, FF och X-men så den som gillar genren kan lugnt luta sig tillbaka. Det kommer mera.

Regi:Jon Watts

Betyg: 6/10

Spiderman: Homecoming (2017 USA)

Spiderman: Homecoming är den tredje rebooten av superhjälten på 15 år. Tacksamt nog har man valt att skippa berättelsen om hur Peter Parker blev Spiderman, det räcker bra med två gånger. I denna version är Peter några år yngre än i de andra filmerna, t.om så ung att namnet Spiderboy skulle vara mer passande. På fritiden svingar han sig runt i Queens stoppar småbrott och hjälper folk. Det han ivrigt väntar på är ett telefonsamtal från Tony Stark då han anser sig vara mogen för mer storslagna hjältedåd. När han stöter på entreprenören Adrian Toomes som stjäl utomjordisk teknologi och bygger om denna till vapen ser han sin chans att stiga i graderna hos Stark.

Den här filmen är lite muntrare än de tidigare filmerna. Spiderman har alltid haft stora problem med kombinera sitt vardagsliv med att vara superhjälte. Den aspekten finns kvar i filmen men den dominerar inte storyn som den tidigare gjort. Sam Raimis filmer känns mer som existentiella dramer med lite slagsmål och är i ärlighetens namn småtrista. Jag tycker det är skönt att man dämpat inslaget av kärlekskaruseller, oro för Faster Mays hjärta och tjatet ”med stora krafter kommer stort ansvar” som har en tendens att dra ned tempot rejält.

I denna version är Peter Parker muntrare, han har kompisar, faster May yngre och dras inte med hjärtproblem det är en mer feelgood känsla över filmen. Filmmakarna har tagit fasta på att Parker är ganska så ny i rollen som Spiderman så när han möter Toomes och hans medbrottslingar tar han sig bokstavligen vatten över huvudet. Om inte Parker fått viss men motvillig hjälp av Stark hade det nog gått illa.

Skådisarna är alla bra, bäst är Michael Keaton som Toomes/Vulture som är en skurk man hyser en viss sympati för.  Det är också intressant att man struntat i Parkers kompisar ursprung och man har gjort det utan att göra en stor sak av det. Inte ens jag som växt upp med vita versioner av Liz Allen, M.J, Flash och Ned reagerade på att rollfigurerna var av annat ursprung. Man brukar tala om whitewash i filmsammanhang men här har man gjort tvärtom (blackwash?). Om det protesterats mot detta på diverse forum vet jag inte men å andra sidan bryr jag mig inte ett dyft om den saken då skådisarna som sagt skötte sig bra.

Det lär bli en fortsättning och man har redan krattat manegen med skurkar som The Vulture, The Tinkerer, Shocker och eventuellt The Scorpion och jag har inget emot att de dyker upp igen. Spiderman: Homecoming är inte den bästa filmen om hjälten, The Amazing Spiderman är snäppet bättre, men gillar man superhjältar får man drygt två timmars trevlig underhållning.

Regi: Jon Watts

Betyg: 7/10

The Ides of March (2011 USA)

Med Ryan Gosling och Philip Seymor Hoffman i rollistan är filmen halvt om halvt en vinnare redan när förtexterna startar. Lägg sedan till en historia med politiskt skumraskspel, krossade illusioner och ett obehagligt slut så har vi en bra film från förra året.

Stephen Meyers arbetar i guvenören Mike Morris stab. Morris siktar på att bli USA:s näste president och när filmen startar är man mitt i primärvalskampanjen dvs när olika kandidater slåss om väljarnas stöd för att säkra nomineringen att bli sitt partis nästa presidentkandidat. Meyers hyser stor respekt för guvenören och arbetar dag som natt för att han ska vinna primärvalen. Trots det hårda arbetet hinner Meyer inleda en kärleksaffär med en  kvinnlig kampanjarbetare. En affär som leder till att han får reda på mindre smickrande saker om sin förebild. I samma veva får Meyer ett erbjudande från ett oväntat håll.

Det är egentligen inte så mycket att orda om filmen. Gillar man som jag Gosling och Hoffman samt politiska dramer lär det vara svårt att inte tycka om filmen. Mitt lilla problem är att Clooney som spelar guvernören lite diffus som karaktär. Jag får aldrig riktigt grepp på honom men å andra sidan kanske det är meningen då han i Meyers ögon är en förebild och därmed satt på pidestal. Ett stabilt och välspelat drama om krossade illusioner och maktens förförelse. Definitivt sevärd.

Regi: George Clooney

Betyg: 8/10

Crazy, stupid, love (USA 2011)

Bara rollistan får det att vattnas i munnen på en. Julianne Moore, Kevin Bacon, Ryan Gosling, Steve Carell m.fl, m.fl. Komedi och romantik blandas troligtvis en film de flesta borde gilla. Jag har dock en och annan invändning.

Cal och Emily har varit gifta i 25 år, plötsligt under en middag släpper Emily en bomb; Hon vill skiljas och som grädde på moset har hon varit otrogen med sin sliskige kollega David. Cal tar sitt pick och pack flyttar till en lägenhet och tillbringar fritiden på barer som ett patetiskt vrak. Allt vänder för Cal när playern Jacob tar honom under sina vingars beskydd och förvandlar den mesige förortsmannen till en fullfjädrad casanova. Förvandlingen är emellertid bara på ytan för Cal älskar fortfarande sin fru och vill inget hellre än att återförenas, tyvärr har en kärlekscirkus som involverar lärarinnor, barnvakter, tonårssöner startat vilket gör att Cal får aningens svårt att reda upp situationen.

Filmen har en imponerande rollista och jag kan verkligen inte klaga på skådespelarnas insatser i filmen. Julianne Moore är som vanligt fantastisk i rollen som krisande kvinna i medelåldern, Carell gör det man förväntar sig av honom, Bacon är så där sliskig som bara Bacon kan vara och Gosling är Gosling dvs bra som alltid. Min beundran för Gosling är något som min fru ställer sig lite undrande över; ”Han är inte ens speciellt snygg och bara helt ok som skådis. En uppsnofsad Carell slår Gosling i alla väder” är fruns åsikt. Obegripligt!  Marisa Tomei är med på ett hörn vilket jag uppskattar då man tyvärr får se henne alltför sällan. Filmen är till en början rolig och jag skrattar gott åt flera scener. Berättelsen har en del (men inte mycket) svärta. So good so far.

Tyvärr tappar berättelsen i fart när de konservativa amerikanska värderingarna som vanligt smyger sig in mot slutet. Jag vill inte spoila men om vi uttrycker det så här: Kärnfamiljen ligger som vanligt i topp och flickor ska hålla på sig. Detta hade jag kunnat leva med men sedan kommer det som jag fasar för i filmer i den här genren:TALET obligatoriskt i alla lättsammare amerikanska komedier. Någon (oftast huvudpersonen) håller ett snyfttal inför en oförberedd publik som blir så tagna av den öppenhjärtliga monologen att de spontant applåderar och hyllar talaren. Naturligtvis är talet så bra att alla problem löser sig till det bästa. Hemma brukar jag gå och fixa med kaffe eller något annat vid de här tillfällena men i en bio är det bara att sitta och ta emot skiten. Jag hatar detta obligatorium i amerikanska komedier av hela mitt hjärta.

Ensambeln och de två roliga första tredjedelarna av filmen gör dock att den blir godkänd hade jag av någon anledning missat sista tredjedelen av filmen hade betyget varit avsevärt högre.Jag får lov att tillägga att min fru gillade filmen och jag är övertygad om att folk som gillar Notting hill och liknande filmer kommer tycka att Crazy, stupid, love är en bra film.

Regi: Glenn Ficarra, John Requa

Betyg: 5/10

My cousin vinny (1992 usa)

 Studenterna Bill och Stan blir oskyldigt anklagade för mord under en biltur i djupaste södern. Bill känner sig dock till en början inte rädd då hans kusin Vinnie är advokat. Detta ändras dock snabbt när det visar sig att att Vinnie har varit advokat endast i 6 månader och har aldrig satt sin fot i en rättsal, det enda han arbetat med är skadestånd och har inte den blekaste aning om hur en rättegång går till allra minst på landsbygden långt från NYC.

När jag såg filmen för snart 20 år sedan tyckte jag att den var mycket rolig, i dag är den mest lite småtrevlig och man skrattar till ett par gånger. Ralph ”Karate Kid” Macchio gör en av sina sista större roller medans Joe Pesci stod i början av sin karriär som verkar ha slocknat helt i dessa dagar. Filmen skulle må bra av att vara lite kortare och den är som vanligt när det gäller amerikanska komedier lite smålarvig i slutet.

Regi: Jonathan Lynn

Skådespelare: Joe Pesci, Marisa Tomei

Betyg: 6/10