Spotlight (2015 USA)

Än en film i den till synes ändlösa rad av BOATS som svämmar över marknaden. Den här gången handlar det om pedofila präster och undersökande journalister. Tidningen The Boston globe har fått en ny redaktör. Han ber ett team  journalister som vanligtvis fritt får välja vad de ska arbeta med att kolla upp några anmälningar mot katolska präster som sägs ha förgripit sig på barn sina församlingar. Journalisterna börjar gräva i fallen och kommer till insikt att skandalen är mycket större än vad man kunnat föreställa sig. Det som är värst är att så många personer verkar känna till vad som sker och skett men väljer att blunda då man vill undvika en skandal.

Just det sistnämnda kändes märkligt då filmen utspelar sig 2001 och inte 1501 men man glömmer lätt bort att USA är ett mycket religiöst land där kyrka och religion har en avsevärd större betydelse än i Sverige.

Spotlight är en vad jag kallar en gedigen film. Den berättar sin historia rakt på, kör inte med onödiga konstnärliga utvikningar och är kompetent producerad. Det är kanske inte en film som hamnar på någon topplista för mig men den gör det den ska. Skådisarna är mycket bra och man har samlat ihop en gäng som kan sitt yrke. Mark Ruffalo, Michael Keaton, och Rachel McAdams för att nämna några. Filmen gör även att att jag börjar fundera över ett och annat, en positiv känsla då man får suga på filmkaramellen lite extra.

Jag blir smått fascinerad över både kyrkans och makthavarnas ovilja att ta tag i problemet med prästerna som förgriper sig på barn. Denna ovilja att gå till botten med problemet är för mig nästan obegriplig. Jag undrar också över om det är de katolska prästernas påtvingade celibat som lockar fram de pedofila dragen eller är det som så att potentiella pedofiler söker sig till kyrkan? I den andra ändan av spektrat är det intressant att se vilket bra jobb journalister kan utföra när de ges möjligheten att få göra ett ordentligt arbete. Frågan är om den chansen ges i dag i jakten på att vara först med en nyhet samt samla klick på nätet.

Filmen avslutas med att man listar städer i världen där dessa präster har härjat. Det är många platser som nämns och jag inser två saker. Dels att problemet har ofattbara proportioner och dels att jag kanske hade tur då jag som katolik tillbringade en stor del av min barndom i kyrkan men tydligen då med präster som tog sitt uppdrag på allvar.

Regi: Tom McCarthy

Betyg: 7/10

Avengers: Age of Ultron (2015 USA)

Så var det än en gång dags att samla en hög superhjältar i en och samma film. Den här gången möter man en av mina favoritskurkar när det rör sig om Avengers (den andre är Kang) nämligen roboten Ultron. Tony Stark har ångest och skapar/väcker (?) i ett obetänksamt ögonblick en artificiell intelligens som han hittat i Lokes stav som man tagit från Hydra. Tanken är att A:I:n ska fungera som ett fredsbevarande försvar men den kommer logiskt fram till att det är människan som är det största hotet mot vår planet och lägger upp en mycket omständlig plan till att förinta mänskligheten.

Det känns lite som att festen är över och nyhetens behag har lagt sig. Avengers: Age of Ultron är inte en dålig film men som tittare har jag sett allt och inget nytt dyker upp. Stark är smådryg, Thor bullrig, Captain America präktig etc. En fördel med filmen är att man slipper introducera alla hjältarna till varandra än en gång som i första filmen utan kan dels sätta igång med handlingen snabbare samt lägga tid på att fördjupa hjältarnas inbördes förhållanden.

Man har i vanlig ordning lagt in lite smågodis för oss serienördar där både Klaw och Wakanda (Black panthers hemland) dyker upp. Av någon dunkel anledning har man också valt att ta med syskonen Maximoff i filmen. Då de egentligen är mutanter och rättigheterna till figurerna är lite oklara har man i filmen gett dem en annan bakgrundshistoria men deras personligheter och krafter, åtminstone i Quicksivers fall, speglar originalen bra. När man har ett femtiotal andra Avengers att välja på blir jag lite fundersam varför man prompt måste välja två som kan ställa till problem i framtida filmer när det rör rättigheter och storys, speciellt nu när det snackas om att Sony som har Spiderman och X-men ska samarbeta närmare med Marvel.

Age of Ultron bjuder på vad den ska vare sig mer eller mindre. Filmen blir aldrig tråkig (trots sin långa speltid) men aldrig speciellt upphetsande. Under den sista halvtimmen känner jag mig en anings mätt på all action. En film blir inte bättre därför att man mosar 1000 robotar i stillet för tio. Till slut blir det sövande med alla fighter, byggnader som rasar och argsinta robotar. Filmen är ok men inte mer.

Regi: Joss Whedon

Betyg: 5/10

Now you see me (2013 USA)

Now you see me är en heistfilm med trollkarlar och naturligtvis är det ganska självklart att just trollkarlar som sysslar med illusioner och diverse trick torde bli ganska duktiga på att utföra s.k. omöjliga brott.

Fyra stycken magiker genomför en spekulativ kupp – de rånar en bank i Paris samtidigt som de står på en scen i Las Vegas. FBI sliter sitt hår i frustation då de inte kan sätta dit magikerna för kuppen. Dylan Rhodes som leder undersökningen ber den f.d. trollkarlen Thaddeus Bradley som numera sadlat om och har som specialitet att avslöja trolleritrick om hjälp. Bradley menar att Las Vegas bara var uppvärminingen och att man kan förvänta sig en än mer spekulativa kupp.

Första halvan av filmen bara satt jag och njöt, det var film när den är som bäst. Det var underhållande, roligt, smålurigt och helt enkelt en skön känsla. Den känslan dog bit för bit under filmens gång och Now you see me blev sämre ju längre filmen fortskred. Vad det berodde på kan jag inte sätta fingret på, det var inte någon specifik sak som gjorde att min entusiasm falnade. Det var småsaker som sammantaget sänkte filmen. En sak kan vara att Jesse Eisenberg inte för allt guld i världen kan övertyga mig om att han är en magiker som raggar upp unga tjejer i publiken. Eisenberg känns helt enkelt inte bekväm i rollen. Filmen blir även lite smetig mot slutet och man annonserar ganska tydligt hur allt hänger samman lite väl tidigt i berättelsen. Det blev nog också ett trolleritrick eller två för mycket innan eftertexterna rullade. Mest problematiskt är att man toppar filmen redan med den första illusionen, man brände helt enkelt det mesta av krutet redan under den första halvtimmen.

Filmen är som sagt både trevlig och underhållande men när man gödslar med effekterna blir det till slut vardagsmat och luften går ur projektet. Nu är inte Now you see me någon dålig film, det är en förnöjsam bagatell som hade kunnat vara avsevärt bättre men för en trevlig biokväll duger den mer än väl.

Regi: Louis Leterrier

Betyg: 6/10

Shutter island (2010 USA)

Det tog ett bra tag innan jag såg filmen Shutter island. En anledning var att jag hade läst boken (Patient 67 sv.) av David Lehane och kände att det räckte. Häromkvällen fick jag dock ett visst sug efter att se Scorseses film.

Shutter island är en isolerad ö som hyser ett mentalsjukhus där de mest svårbehandlade patienterna spärras in. Då en av mentalpatienterna försvinner spårlöst skickar man efter två poliser som ska utreda fallet.  Ju mer de två poliserna nystar i försvinnandet desto mer märklig ter sig hela historien. Patienten har verkligen gått upp i rök och sjukhusets ledning verkar dölja något.

Som bok fungerade Shutter island utmärkt men filmatiserad känner jag att storyn och speciellt upplösningen är både korkad och osannolik. Ett annat problem jag hade med Shutter island är att Scorese tar i så han nästan spricker för att skapa en ruggig stämning. Ödesdiger musik dånar ur tv-appraten, knepiga kameravinklar, skuggor, Scorsese vill verkligen visa oss tittare att här ligger det en hel kennel begraven. Skådisarna Max von Sydow, Ben Kingsley, Mark Ruffalo och Leonardo de Caprio brukar göra bra insatser men inte i den här filmen. Skådespeleriet funkar inte alls, repliker och agerande känns stelt och opersonligt. Ska jag vara ärlig så funkar inte filmen alls för mig, den känns överdriven och på ibland gränsen till parodisk. Mycket av det jag tagit upp kan jag både ana och förstå varför Scorsese väljer att göra och han gör nog så gott han kan med den historia som han beslutat sig för att filma. Jag skulle nog vilja påstå att han tagit sig vatten över huvudet. Det som fungerar i en bok blir kanske inte lika bra på vita duken. Jag kan tänka mig att man möjligtvis uppskattar filmen bättre om man inte läst boken.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 3/10

Comborecension- The Avengers (USA 2012)

Ja då var det dags för en comborecension igen. Det var ju ett tag sedan sist. För att ni ska kunna hålla isär våra textbidrag så är min (Marcus) text i vanlig stil och Filmitchs i kursiv. Filmen för kvällen var The Avengers vilken både Filmitch och jag väntat på sedan den extra scenen i första Ironman-filmen, dvs 5 år. Japp så jag/vi har väntat men hellre lång väntan och bra film än att man hetsar ut skit.

När Disney köpte upp förlaget Marvel var jag nog inte ensam om att tänka att det nog inte kommer något bra ur dylik affärstransaktion men tack och lov hade jag fel. Även jag darrade till av fasa och var en aning bekymrad att Marvels universum skulle bli disneyfierat men än så länge har Disney låtit Marvel fått vara ifred. Det hela har som vi vet resulterat i ett pärlband av underhållande superhjältefilmer och fler är på gång. Trots olika regissörer så har man lyckats hålla ihop universat så att det framgår att vitt skilda karaktärer ändå verkar och lever i samma värld, vilket också är en av styrkorna i Marvels serietidningsproduktion. Det hela blir lite grand som en såpopera på kraftfoder. Här har vi nog den främska skillnaden mellan DC (Superman, Batman, Green Lantern) och Marvel, de sistnämnda verkar ha haft en plan med sin produktion medan Warner (DC) lite håglöst och oplanerat skickat ut en film här och en film där.

Allt som Marvel gjort är inte bra t.ex har The Hoff spelat Nick Fury rekommenderas ej.

Nåväl, Avengers var det. Serieförlagan utkom första gången för 49 år sedan och gavs ut i evigheter efter det. Den ursprungliga historien och filmens story följer varandra i stora drag. Den onde ”guden” Loki tar sig in i vår värld för att ta över den, till sin hjälp har han en arme av utomjordingar. S.H.I.E.L.D.- agenten Nick Fury  (Samuel. L Jacksson) förstår tidigt hotet och mobiliserar den lilla grupp av superhjältar vi tidigare sett i tidigare filmer, Hulk, Captain America, Thor och Ironman.  Då hjältarna till en början inte kommer så bra överens hotas allt att gå åt skogen, samt att regeringen är aningen skeptisk till att släppa lös de krafter som hjältarna besitter. Ja hur ska det gå? 🙂 I första Avengers tidningen var Loke mycket riktigt skurken om jag inte missminner mig men storyn var inte lika bombastisk som filmen. Personligen hade jag nog haft någon annan skurk än just Loke då han inte är speciellt upphetsande men resultatet var avsevärt bättre än väntat. Jag störde mig inte ens på han något komiska huvudbonad. Man behöver inte överföra allt från seriernas värld till film.

Jag skulle kunna sluta skriva nu och bara låta följande mening stå för hela upplevelsen. Välproducerat och jävligt underhållande. Men det vore lite för enkelt med tanke på att jag trots allt väntat på filmen i 5 år så jag ska jag utveckla lite.

Skådespeleriet är överlag klanderfritt, visst lyser vissa starkare med sin skådespelartalang än andra men filmen är såpass välcastad så det spelar inte så stor roll. Här håller jag med. Ingen skugga faller på någon av skådisarna. Ruffalo som spelar Hulk/Banner är den nye i gänget. Han axlar rollen med bravur efter Norton och Bana som spelat Banner tidigare. Dialogen är väldigt bra och dessutom rolig. Jag känner igen stora delar av dialogen från de serietidningar jag läst av Whedon. Torr humor med en tvist samt att han känner och har tagit sig att satt sig in i karaktärerna.  Ett par gånger är det lite pekoralvarning men det hinner aldrig blomma ut i de eccesser som man exempelvis skulle vänta sig i en Spielberg-produktion. Jag anar pekoralen här och där men Whedon löser det på bästa sätt t.ex är Iron mans shining moment i filmen en av de bästa scenerna. Jag ryser vid tanken om Spielberg/Jackson eller Bruckheimer fått lagt sina pekorala näsor i blöt, högt osmakligt. Hjältarnas småtjafs sinsemellan och personliga karaktärsfel håller igång filmens tempo på ett bra sätt mellan actionscenerna.

Får se om man tar in nya hjältar till nästa film, finns en o annan att välja på.

När det gäller actionscenerna så säger jag bara: Välkoreograferad våldsballet. Det är väldigt snyggt, man ser vad som händer och kan följa med i händelseförloppet trots rasande tempo, plus att det hjälteposeras en hel del, vilket såklart är ett måste. Ingen skakig handkamera eller vansinnes klippning här inte vilket jag tackar för. Filmens jättelånga slutstrid kan kanske kännas aningen lång men då inte ens Herr Filmitch skruvade på sig i sätet så höll den sig nog precis inom gränsen för det acceptabla. (Så här inom parantes så kan jag nämna att gå på bio med Filmitch kan ibland vara som att bada i en regntunna med en epeleptisk säl, han vrider och vänder sig i sätet som vore det tillverkat av spetsiga armbågar, denna gång satt han ganska still vilket torde vara ett gott betyg). Och plötslig övergick denna trevliga och positiva recension till personangrepp. Jag kan inte hjälpa att att SF sätter in stolar för krumma dvärgar i sina salonger så man får träsmak i röven innan ens reklamen slutat.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med The Avengers. Den lyckas med vad den ger sig ut för vara. Två timmar och tjugo minuter förflöt utan att jag märkte det och jag var lite lätt omtumlad och glad när jag (dock varken visare eller dummare) lämnade salongen. Till och med 3Dn tycktes funka, den störde i alla fall inte. Japp helt ok men det tillförde inte filmen något extra. Och med tanke på extrascenen i eftertexterna så får vi nog återse The Avengers inom en inte allt för avlägsen framtid, särskilt med tanke på att filmen slog premiärrekord i USA. Håller med fantastisk film som har många fina actionscener, bra skådisar och effekter. Kan jag vara kritisk till något skulle det vara att fighten ombord på SHIELDS hellcarrier var mer spännande än filmens final men många gånger blir just finalerna i många actionfilmer lite mättande och så även i Avengers. Men jag satt som sagt still och är nöjd, mycket nöjd. I och med extrascenen släcktes mitt hopp om att mina favoritskurkar Baron Zemo & Ultron skulle göra entre i nästa film men men …. man kan inte få allt.

Marcus Betyg: 9/10 (Ja det är lite högt men jag är ett farbrorbarn, enligt vissa)

Filmitch hojtar: AVENGERS ASSEMBLE och delar ut en 9:a

The kids are all right ( 2010 USA )

Två lesbiska kvinnor har två barn i tonåren. Då ungarna tillkommit genom insemination funderar de över vem som är deras pappa. I hemlighet söker barnen upp sin biologiske far som visar sig vara en ambitös men trevlig slacker. Mammorna får reda på barnens kontakt och historien utvecklar sig till något som bäst kan liknas med hela havet stormar.

Filmen kan bäst beskrivas som tragikomisk. För aldrig har väl otrohet, vanmakt, ångest och raseri varit så roligt. Det är något så konstigt som en allvarsam feelgood film. Berättelsen svänger hela tiden mellan jobbiga, roliga, sorgliga och allvarsamma scener med människor som sårar varandra men inte genom att vara  elaka utan bara  obetänksamma. Man skulle tro att The Kids are all right ger ett förvirrat och veligt intryck och desperat försöker hitta sin riktning. Helt fel. Med fast hand, suveränt manus och otroligt bra skådespelare styr regissören Lisa Cholodenko filmen i mål.

Dramat bärs upp av de fantastiska skådespelerskorna  Moore och Benning. Paret dras med äktenskapliga problem och efter en stund glömmer jag bort skådisarna och lever mig in i personerna Jules och Nic. Ruffalo når kanske inte i samma klass som Moore och Benning men han gör en bra roll som den godhjärtade men obetänksamme pappan Paul. Jag var lite halvt om halvt ointresserad av filmen men det ändrades snabbt, en mycket bra film som rekommenderas varmt.

Regi:Lisa Cholodenko

Betyg: 9/10