1917 (2019 USA)

Ibland kan Filmstaden överraska rejält, man köper biljett för en föreställning men det visar sig att man får två för priset av en. I detta fall kan nog extraföreställningen bäst beskrivas som en performance inom den socialrealistiska genren.

Jag och mina två vänner Kent och Göran hade precis satt oss tillrätta när dörrarna till salongen slogs upp med buller och bång. In stapplar två gentlemän från samhällets slagsida. Just denna afton hade de bestämt sig för att ett biobesök skulle hamna på agendan. Herrarna satte sig på främsta raden och man hörde direkt det klassiska pyssh-ljudet som uppkommer när man öppnar en öl. Cirka 30 minuter in i filmen bestämmer sig en av herrarna för att förflytta sig, han tyckte nog att duken var för nära. Med stånk och stön som överträffade soldaternas umbärande på den vika duken tar han sig sakta upp i biosalongen med hjälp av sin rullator. Jag är mycket bekymrad över att han ska falla ned för trappen och hjälp ville han inte ha. Han stannar till vid vår rad och ett kort ögonblick stelnar jag till av fasa då min översociale vän Kent mycket väl kan få för sig att vinka till sig mannen i fråga. Turligt nog sker ej detta utan han tar sig med stora våndor upp till rad åtta eller nio.

Väl på plats med duken på avstånd börjar han uppskatta och engagera sig i filmen och börjar då skrika råd och tips på engelska till rollfigurerna – hans kompis på första raden är märkligt tyst – efter en stund tystnar även vår engagerande vän. När ljuset slås på i lokalen efter filmens slut får detta sin förklaring då de två sussar sött på sina platser omgivna av spritflaskor och ölburkar. Personalen såg måttligt roade ut när de insåg att deras arbetspass troligen blev förlängt med en halvtimme då jag misstänker att det tar längre tid att väcka och få ut slutkörda performanceartister än att sopa golv.

Filmen ja, den höll jag på att glömma i upphetsningen. En helt ok krigsfilm med en hel del maffiga scener, bra skådisar och flyt men den var helt chanslös mot extraföreställningen som bjöds.

Regi:  Film Sam Mendes, Performance troligen improvisation

Betyg: Film 6/10, Performance 8/10

 

Shazam (2019 USA)

The Big red cheese eller det namn han faktiskt bar en tid i serietidningarnas värld Captain Marvel har nu nått biodukarna och jag kan förtjust konstatera att DC äntligen funnit formeln hur de ska göra superhjältefilmer: Ut med klåparen Zack Snyder, gör filmer som står på egna ben och snegla inte så förtvivlat på MCU. När man väl gjort detta så funkar filmerna riktigt bra. Har man ett bra manus blir det än bättre och likt Aquaman har man baserat större delen av filmen på Geoff Johns serieförlaga. Denna gång så mycket att man i stort sett har filmat av hans remake på Shazams ursprung. Enda större skillnaden är att man låter Dr. Silvana köra solo i rollen som skurk så Black Adam får vackert vänta på sin tur.

Shazam är en s.k orginstory. Den föräldralöse Billy Batson blir utvald av en trollkarl att bli det godas förkämpe. När han säger det magiska ordet Shazam förvandlas fjortonåringen till en vuxen man som har en massa superkrafter. Den onde Dr. Silvana har också tillförskansat sig samma krafter men deras ursprung kommer från de sju dödssynderna och en konflikt är naturligtvis given.

Det filmen vinner på är dels ett starkt manus, bra regi av svensken David F. Sandberg som lyckas med att balansera humorn med allvaret samt en himla massa (för mig) okända skådisar (förutom Mark Strong,  Djimon Hounsou och Adam Brody) som visade sig vara riktigt bra. Filmen rullar på i två timmar utan några svackor eller s.k transportsträckor. Slutfighten ÄR en himla massa CGI-effekter men denna gång lyckas man att sansa sig så det blev en engagerande fight som inte dränks av specialeffekter och saker som exploderar. Det kan bero på att Mark Strong i rollen som Dr. Silvana var en skurk som höjer sig en aning över mängden operettskurkar som DC visat upp i allt för många filmer. Han är mänsklig samt har en drivkraft som är lite mer än att bara vara ond och hålla pretentiösa tal. På det stora hela var Shazam för mig en positiv upplevelse som gav mig mersmak på DC-filmer.

Fiffi, och Steffo gillade också filmen.

Regi: David F. Sandberg

Betyg: 8/10

 

Zero dark thirty (2012 USA)

Sist ut i detta lilla helgtema är den inte helt okända filmen Zero dark thirty. Filmen handlar kort och gott om jakten på Usama bin Ladin. Säga vad man vill om denne hemska man men med relativt små medel lyckades han skrämma slag på hela världen, urholka demokratin i de flesta västländer samt genom sina handlingar indirekt starta en massa krig vars kostnad i lidande och pengar troligen översteg hans vildaste fantasier.

Zero dark thirty har hyllats närapå unisont (även om viss kritik har riktats mot filmen) så jag ska erkänna att jag hade vissa förväntningar och som oftast kom de naturligtvis på skam. Det är en välgjord film med många bra skådisar i små och stora roller men lika välgjord som filmen är lita trist är den.

I två och en halv timme får jag se folk som pratar, tittar på kartor, spanar på misstänkta araber pratar lite till, kollar på fler kartor, pratar i walkie-talkie, snackar i militära termer med ord som innehåller massa siffror och versaler, kollar på fler kartor, har möten och konferenser där man (suprise) pratar. När man efter två timmar har pratat klart genomför man en attack mot Ladins näste och huvudpersonen Maya som lett attacken gråter en skvätt. Jag däremot pustar ut över att filmen är slut och undrar om USA:s taktik är att tala terroristerna till döds.

Vad Jojjenito tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Kathryn Bigelow

Betyg 3/10

Så var detta tema slut. Jag vill tacka Jojjenito då han fått mig att se några filmer som jag troligtvis aldrig skulle glott på. Resultatet blev blandat och åtminstone en av filmerna var bra – inte så pjåkigt. Om jag blivit omvänd? Knappast. Jag återgår nog till faktaböcker när det rör denna konfliktladdade del av världen men ingen kan påstå att jag åtminstone inte gjort ett försök.

FMc: Body of lies (2008 USA)

Först ut i minitemat är regissören Ridley Scotts film från 2008 med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Han spelar här CIA agenten Roger Ferris som är stationerad i Mellanöstern, främst då Jordanien. Ferris främsta mål är att spåra upp terroristen Al-Saleem som spränger bomber till höger och vänster i Europa. Då Al-Saleem knappt använder sig av internet eller telefoner är han svår att få tag på med den vanliga övervakningstekniken. Ferris tvingas samarbeta med den Jordanska underrättelsetjänstens chef Hani som åtminstone på pappret är allierad med USA. Det som ställer till mest problem för Ferris är inte Jordanierna eller Al-Saleem utan hans chef Ed Hoffman som inte bryr sig ett dyft om människoliv och är villig att offra vem som helst bara han når sina mål. Ferris manöverutrymme krymper hela tiden och han vet inte riktigt vem han ska kunna lita på i jakten på Al-Saleem.

Detta var inte så pjåkigt. Body of lies tar ett steg bort från det vanliga mantrat att man kämpar för demokratin utan har mer av en infallsvinkel att man numera krigar och dödar varandra utan några djupare skäl. De flesta verkar ha grumliga agendor där målen i bästa fall är dunkla. Det enda målet som står klart är att ta död på motståndaren. CIA:s agerande präglas av ett kortsiktigt tänkande där man helt enkelt bara är ute efter att uppnå mål som ser bra ut i rapporterna bland CIA:s byråkrater att man på köpet alienerar sina bundsförvanter och att oskyldiga människoliv offras i processen är inte så viktigt. Vad Al-Saleems agenda är att förutom spränga bomber blir otydligt sammanhanget då historien är helt inriktad på Ferris och co.

Filmen är av och till småspännande och trion DiCaprio (Ferris) Crowe ( Hoffman) och Strong (Hani) är mycket bra i sina roller. Att filmen sedan trampar runt bland en hel del klyscherier må vara hänt. På det hela en ganska angenäm titt.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Även Jojjenito har sett denna film.

Vad han tyckte? Klicka här.

RocknRolla (2008 Storbr)

Innan Guy Richie for till Hollywood och gjorde halvtrista actionfilmer producerade den brittiske regissören faktiskt några filmer som var riktigt bra bla Snatch och Lock stock and two smoking barrels. RocknRolla håller inte samma klass som ovan nämnda filmer men det är i vart fall en underhållande skröna om skumma fastighetsaffärer, stulna tavlor, ryska maffian, en försvunnen rockstjärna och som vanligt en hel del korkade kriminella individer.

Filmens stora behållning är nog rollistan som formligen kryllar av duktiga skådisar: Idris Elba, Tom Wilkinson, Tom Hardy och Mark Strong för att nämna några. En invändning skulle kunna vara att regissören med denna film nu mer eller mindre filmat ungefär samma grundstory tre gånger men det är inte första gången det görs i filmhistorien . Jag kan hålla med om kritiken men samtidigt är det fruktansvärt underhållande och jag tröttnar aldrig på dessa individer som tror sig vara smartare än vad de egentligen är och ställer därmed till det för sig i jakten på snabba stålar. Lägg till rapp dialog, roliga kameravinklar och en viss absurd humor så är jag nöjd åtminstone för stunden.

RockenRolla är som sagt inte lika bra som de tidigare nämnda filmerna, en anledning är att den inte har samma frenetiska tempo. Känslan av att Richie av och till går lite på tomgång finns men på det stora hela är filmen ok och det är aldrig fel att se en film som har Tom Hardy i rollistan även om rollen är liten.

Regi: Guy Richie

Betyg: 6/10

The Imitation game (2014 Storbr)

The Imitation game är en s.k based on a true story (BOATS) film, en genre som vuxit explosionsartat under senare år. Numera verkar var och varanan film handla om någon man eller kvinna i historien. Filmbolagens förtjusning är ganska begriplig då man egentligen har storyn klar och bara behöver putsa till den lite så den passar bättre dramaturgiskt. Det är ingen favoritgenre hos mig men filmerna slinker ned lätt och är oftast ganska oförargliga skapelser.

The Imitation game handlar om den brittiska matematikerna och kodknäckaren Alan Turing. Han verkade under andra världskriget och om man ska tro filmen (vilket man aldrig ska göra när det rör sig om BOATS) lyckades han i stort sett på egen hand bygga en föregångare till datorn som knäckte tyskarnas kodmaskin Enigma, f.ö ett ämne man aldrig verkar tröttna på i filmens värld (undrar när filmen om vaktmästarna på Bletchley park kommer?). Turing passar utmärkt för en film av detta slag då han troligen hade någon form av bokstavskombination så man kan ge honom en gäng sköna one-liners under filmens gång för att lätta upp stämningen. Vidare var han även homosexuell detta under en tid då det var förbjudet vilket gör att personen bär på ett socialt stigma som väcker ett medkännande hos biopubliken. Cheferna på filmbolaget måste ha jublat när de fick Turings livshistoria i knäet.

Filmen funkar så klart vilket de flesta filmer inom denna genre gör. Man har kastat in ett gäng karaktärsskådisar som sköter sig bra, miljöerna hör till en tid och miljö jag uppskattar (hemmafronten under 2:a världskriget) och slutligen handlar det om spioner och dubbelspel på hög nivå, alltid uppskattat. Välgjord film med bra skådisar om en intressant person och inte så mycket att klaga på mer än att det som vanligt blir urvattnat och standardiserat – en film i mängden av BOATS.

Regi: Morten Tyldum

Betyg: 6/10

Mindscape (2013 Spanien m.fl)

Mindscape utspelar sig i en nära framtid där det mesta är sig likt. Skillnaden är att man har utvecklat en apparat som gör att en del människor kan träda in i varandras hjärnor. Tekniken används till att bota trauman och lösa mordfall mao en blandning av Minority report och The Cell. Den ständigt stabile Mark Strong spelar den utbrände minnesdetektiven John Washington. Han har varit sjukskriven en längre tid men hans chef låter honom komma tillbaka till jobbet och ger John ett lätt jobb. Dottern i en rik familj har börjat hungerstrejka och det faller på Johns lott att lösa de psykiska knutarna för att få flickan att börja äta. Det till synes lätta fallet är dock mer komplicerat än vad John kunnat ana och till slut vet han inte längre vem han ska kunna lita på.

Det här var en ganska lättsmält historia som klarade sig nästan ända in i mål med äran i behåll. Storyn är intressant och filmen håller god fart utan några större svackor. Mark Strong är en skön skådis som alltid levererar och hans patient Anna spelas mycket bra av Taissa Farmiga (lillasyster till Vera Farmiga). Problemet är filmens final där manusförfattarna tappar bollen. Jag kliar mig i huvudet och tycker nog att filmens antagonist har gjort det lite väl krångligt för sig, ja tom korkat. Vidare tar filmen en vändning till innan eftertexterna som bara känns hoprafsad därför att någon (de amerikanska producenterna?) blev lite ängslig att filmen skulle sluta för mörkt. Det är synd,  för fram till finalen är Mindscape en underhållande bagatell som är värd att lägga några minuter på speciellt om man som jag gillar Mr.Strong.

Regi: Jorge Dorado

Betyg: 5/10

The Eagle (Storbr m.fl 2011)

Romaren Marcus har frivilligt valt att göra sin militärtjänstgöring vid Hadrianus mur. Detta torde vara en av imperiets minst angenäma utposter men Marcus har valt sin placering då han vill rädda familjens ära. Hans far förlorade både legionens fälttecken, örnen, och sitt liv i ett slag. Marcus plan är att ta sig bakom muren för att hitta fälttecknet och därmed återställa familjens heder. Naturligtvis är det ett självmordsuppdrag då Marcus inte talar språket och romare ses som fritt vilt på andra sidan muren. Hans chanser att lyckas ökar dock markant då han får med sig sin infödda slav Esca som vägvisare och tillsammans ger de sig i väg på efter det försvunna fälttecknet.

Mitt problem är att jag inte kan relatera till det något grumliga begreppet ära. Jag har aldrig förstått folk som kan tänka sig offra livet för ett sådant abstrakt begrepp. Min syn på saken är bättre fly än illa fäkta och om man slarvat bort ett fälttecken eller två? Shit happens. Bortser jag från detta (mao det som driver hela plotten) är The Eagle en rejäl äventyrsfilm. Channing Tatum och Jamie Bell spelar Marcus respektive Esca, båda är stabila skådisar som med lätthet ror hem en film av detta slag. Favoriten Mark Strong är också med på ett hörn men han kunde gott fått lite mer speltid om jag fått bestämma. Filmen skulle mått bra av att ha ett lite högre tempo. Den börjar med ett anfall på ett romerskt fort där Marcus får visa vad han går för men sedan står storyn och stampar en bra stund. Den sista halvtimmen är dock spännande när Esca och Marcus jagas av vildsinta skottar som går under namnet Sälstammen, kanske inte det mest skräckinjagande namnet på ett gäng elakingar men de är inte att leka med. Stabil film som (trumvirvel) fyller sin funktion.

Regi: Kevin Macdonald

Betyg 6/10

Kingsman: The Secret service (2014 Storbr)

Kingsman verkar vid första anblicken vara en exklusiv herrekipering men i butikens bakre rum döljer sig en hemlig organisation som arbetar för världsfreden. När en av deras agenter dör under ett uppdrag ska man rekrytera en ny agent. En urvalsprocess sätter igång där den unge Gary ‘Eggsy’ Unwin sticker ut då han till skillnad från sina kurskamrater inte har sin bakgrund i brittiska överklassen utan hör nog mest hemma i socialgrupp tre. Något som gör att hans eventuella uppdragsgivare är tveksamma till den unge mannen. Under tiden som Eggsy utbildar sig undersöker hans mentor Harry mysteriet med att en massa prominenta personer runt om i världen går upp i rök utan att någon verkar bry sig nämnvärt. Spåren pekar mot mångmiljardären Valentine

Kingsman är baserad på serien med samma namn av Mark Milliar. Millar ligger även bakom serierna Kick-Ass och Wanted vilket märks när man ser den här filmen. Det är våldsamt, uppsluppet, fullt med one-liners och krystade skämt som dock oftast funkar på den vita duken. Filmen kan nog bäst beskrivas som en Kick-Ass i tweed med en rejäl dry martini (shaken not stirred).

Det här var som att dra tillbaka klockan trettio år och se en Bondfilm med Roger Moore fast med bättre effekter och skådespelare och en något mindre kåt agent i huvudrollen. Kingsman är inte en stor film men väl en underhållande film. Vill man slå hål på ett par timmar i vintermörkret passar den ypperligt. Filmen blir aldrig spännande men å andra sidan aldrig tråkig. Jag skrockade till en par gånger i biomörkret men erkänner att jag fick söka i dunklet ett par gånger efter skämkudden (speciellt i filmens final) men som sagt på det hela fin förströelse om man gillar 007 på speed. En del hävdar att det är en parodi på Bondfilmerna men jag tyckte nog att filmen i sig självt var en upphottad Bondkopia med massa gagets (skottsäkra paraplyer, giftpennor och annat som hör till en agents vardagsarsenal) och henchmen med fysiska defekter. I filmens final blir det lite väl mycket skjutande för min smak men filmen följer här Bondfilmer som The Spy who loved me och Moonraker i spåren. Ett extra plus för alla härliga brittiska skådisar i små och stora roller enda minuset i rollbesättningen är väl Samuel .L. Jackson som var tröttsam.

Regi Matthew Vaughn

Betyg: 7/10

Blood (2012 Storbr)

När en flicka hittas brutalt mördad i den lilla kuststaden faller polisens misstankar på den tidigare dömde blottaren Jason Buleigh. Han bor hos sin mor och ger ett förvirrat och skyldigt intryck. Bröderna Joe och Lenny Fairburn är övertygade om att de fångat rätt man speciellt den äldre brodern Joe som vill visa sig på styva linan inför sin pappa som tidigare varit polis och är en legend inom kåren. Det stora problemet är att man inte har några bevis men Joe är fast besluten att ta den skyldige och går över gränsen i jakten på den skyldige.

Blood har en nätt speltid på nittio minuter men jag känner att jag skulle vilja veta mer om personerna när eftertexterna rullar. Filmens styrka ligger inte i mordmysteriet utan mer i interaktionen och relationerna mellan dramats karaktärer. Konflikter ligger och bubblar under ytan redan vid filmens start och det blir allt värre ju mer pressade huvudpersonerna blir. Den något bleke (både i utseende och som skådis) Paul Bettany passar bra i rollen som den streberaktige storbrodern Joe. Då det behövs en äldre man i rollen som brödernas far har man slentiranmässigt kastad in degklumpen Brian Cox (behövs det en äldre man med pondus i en film verkar man ringa Cox) men jag gillar honom trots den något oformliga uppenbarelsen. Roligast att återse är Mark Strong som spelar den eftertänksamme polisen Seymour, en något udda fågel på polisstationen.

Filmen är inte spännande men det är ett kriminaldrama där man bryr sig om de inblandade. Det är en sorglig historia där olyckliga omständigheter leder i olika grad till bedrövelse och olycka för samtliga inblandade. En liten härlig feelbadfilm med bra skådisar och gråa engelska miljöer som nog passar de flesta.

Regi: Nick Murphy

Betyg: 7/10

Welcome to the Punch (2013 Storbr)

Inget nytt under solen i filmen Welcome to the Punch men det behöver å andra sidan inte betyda att det är negativt. Filmen börjar med ett rån som polisen Max Lewinsky försöker stoppa men han blir skjuten i benet av gängets ledare Jacob Sternwood och rånarna flyr med bytet. Tre år senare återkommer rånargängets ledare från sin landsflykt då hans son skadats allvarligt och polisen Max ser nu sin chans att få sätta dit Jacob.

Det första tio minuterna av filmen är otroligt snygga och mina tankar vandrar till Michael Manns film Collateral med tomma kontorsbyggnader i glas och öde gator. Efter den inledningen kastas man sedan till sunk London med skitiga bakgator och annat som hör ”good old England” till. Filmen har som sagt inget omvälvande manus men det är lite skottlossning och dubbelspel samt en och annan logiskt kullerbytta som brukligt ärmen filmen fyller sin funktion, underhållning. Welcome to the punch blir aldrig tråkig ett välbalanserat tempo och lagom speltid gör att filmen håller mitt intresse tiden ut. En bidragande orsak kan vara att man hittat en trio bra skådisar i huvudrollerna. James McAvoy spelar polisen (kanske lite malplacerad i rollen som tuff polis) och den alltid suveräne som Mark Strong ledaren för rånarna. Jag satt länge och kliade mig på flinten över vem det var som spelade Max chef tills ett ljus gick upp för mig då jag kände igen David Morrissey – den vidrige The Governor i tv-serien The Walking dead. Tre bra skådisar och en helt ok story med ett väl avvägt tempo räcker ganska långt för en stunds förströelse.

Regi: Eran Creevy

Betyg: 6/10

The Way back (2010 USA)

Än en gång satt jag, Lunkan och Mats och tjafsade vilken film vi skulle se. När Lunkan kilade in på toaletten klämde jag och Mats in den här filmen i dvd-spelaren så var kvällens filmval fixat.

Polacken Janusz arresteras och skickas till ett arbetsläger mitt i Sibirien. Tanken är att lägrets isolering från civilisationen ska avskräcka från flykt. Då Janusz är van att vistas ute i det fria börjar han redan från första dagen att planera sin flykt. Under en snöstorm tar Janusz och några medfångar chansen och flyr. Resten av filmen handlar om deras bokstavligen långa väg tillbaka till friheten genom skogar, över berg och den obligatoriska (när det rör sig om filmer av detta slag) vandringen genom öknen.

The Way back är en s.k BOATS men nu har man för säkerhets skull lagt till att filmen är inspirerad av verkliga händelser – något som kan vara klokt då berättelsens sanningshalt har ifrågasatts. Den största förtjänsten med filmen är skådisarna: Ed Harris som butter amerikan, Colin Farrell spelar den ryske gangstern Valka och Jim Sturgess är dramats huvudperson polacken Januzs. Även Saoirse Ronan, Gustaf Skarsgård och Mark Strong är med på ett hörn så filmen är stjärnspäckad så det förslår. Tyvärr är filmen The Way back inte lika upphetsade som dess rollista, ja filmen är förvånansvärt odramatisk och det är nog de duktiga skådisarna och de karaktärer de spelar som räddar historien från att bli tråkig. De pustar, svettas, fryser och går för att nå friheten, naturligtvis är det  strapatsfyllt men berättelsen hettar aldrig till, inte ens öknen. The Way back blir en relativt stillsam stund framför rutan som övertygar mig att naturen är bäst på tv för speciellt bekväm att vistas i är den aldrig.

Regi: Peter Weir

Betyg: 6/10

Tinker tailor soldier spy (2011 Storbr)

Detta är troligtvis en av de mest brungråa filmer jag sett, tapeter är bruna, kläder är gråblå, möbler är bruna ja allt är brunt, grått och lite smutsgult förutom den orange fondväggen i mötesrummet på The Circus där toppmännen inom det brittiska kontraspionaget sammanträder. Egentligen är det inte så konstigt att allt går i brunt då filmens regissör Tomas Alfredsons tidigare gjort Fyra nyanser i brunt, Tinker tailor soldier spy (TTSS) kanske är Alfredssons femte nyans. Om filmen går i brunt så är de flesta av de medelålders karaktärerna gråa. Gråast av de alla är filmens huvudperson George Smiley. I det här fallet är det en fördel då han är spion. Ett yrke där det är en fördel om man är anonym.  Det som ser TTSS och väntar sig biljakter, förföriska kvinnor skratt och martinis lär bli grymt besviken för detta är en på ytan mycket stillsam film och troligtvis den bästa filmen so far från 2011.

Man har ganska starka indikationer på att ryssarna lyckats placerat en dubbelagent, en s.k mullvad, inom det brittiska spionaget. George Smiley har fått kicken men tas nu in av den brittiska regeringen för att försöka avslöja mullvaden. Smiley får den oangenäma uppgiften att spionera på sina f.d kollegor. Ju mer han nystar desto större växer sig härvan av intriger och hemligheter och det gäller för Smiley att sovra vad som är villospår och vad som är fakta.

Jag hade ganska låga förväntningar på filmen då den blivit tokhyllad av en samlad kritikerkår som har en tendens att gå i spinn så fort en svensk är inblandad i produktionen av en film som spelas in utanför norden. Undantaget till denna regel är om personen ifråga lystrar till förnamnet Dolph. Jag kan nog säga att jag var än mer skeptiskt då jag fann Alfredssons förra film trist.  Även den tokhyllad av en samlad kritikerkår. Men redan i första scenen fastnar jag då en tunnhårig Marc Strong dyker upp tillsammans med en skrynklig John Hurt och ju längre historien trippar fram (för det här är en film som tar tid på sig åtminstone vid en första anblick) desto mer uppslukad blev jag. När La mer spelas i de suveräna slutscenerna satt jag som förtrollad och insåg att jag fått sett en fullpoängare.

TTSS har ett manus som är mycket bra. Mycket förklaras i bild men inte i dialog så man måste även vara uppmärksam på vad som sker. En rekommendation är att se till att man inte behöver gå på toaletten under filmen för risken är att man tappat mycket av handlingen när man kommer tillbaka är stor. Ett alternativet till toabesök kan vara en Fantaflaska. Det jag gillade var att tolkningen om vad som sker många gånger lämnas över till tittaren. Alfredsson litar på att tittaren inte är helt hjärndöd. Karaktärerna är trots sin trista och gråa framtoning mycket intressanta då de gör sitt bästa för att dölja sina känslor och avsikter. Det är något som väcker mitt intresse och blir nyfiken på filmens karaktärer som individer.  Att nämna alla skådespelare som är med vid namn är onödigt, det räcker med att konstatera att Alfredsson fått ihop ett gäng fantastiska skådisar i både små och stora roller.

Än så länge är TTSS definitivt den bästa film jag sett från förra året, snygg i sin gråhet, utmanade för sinnet och ett mycket gott hantverk. .

Regi: Tomas Alfredsson

Betyg: 10/10

Comborecension:The Green Lantern (2011 USA)

Ja då var det dags att gå på bio igen med herr Filmitch. Den här gången blev det superhjältefilmen Green Lantern, en serietidning jag inte är särskilt bekant med förutom hans förekomst i den gamla serietidningen Gigant som gavs ut i Sverige på 80-talet. Filmens handling i korthet: Universum är indelat i ett stort antal sektorer som beskyddas av en slags intergalaktisk poliskår kallade Green Lanterns. De är utrustade med ringar som ger dem förmågan att framkalla det de kan göra sig en bild av i hjärnan, exempelvis svärd, kulsprutor, bilbanor (jo jag lovar det är sant) o.s.v. Efter att ha sårats dödligt av en förlupen rymdskurk kraschlandar en av dessa gröna poliser på jorden. Innan han dör så utser hans ring en efterträdare som råkar bli den dumdristige piloten Hal. Ska han våga axla ansvaret?

Serieförlaget Marvel  ( X-men, Iron man. Thor, Spiderman m.fl ) har på senare år varit ganska framgångsrika och lyckats revativt väl med sina adaptioner. DC  (Batman, Superman, Green lantern, The Flash ) har däremot har mest stått och stampat om man bortser från Nolans Batmanfilmer. När jag hörde att de skulle göra film om Green Lantern åkte mina förväntningar upp i topp. ”Man kan bara inte misslyckas” tänkte jag. Hå Hå Hå vad jag bedrog mig. Istället för att kontakta Geoff Johns som skrivit serien i en fem-sex år tog man in ett par tre manusförattare som skiter ut en halvdan och ganska ljummen historia. Jag får i sammanhanget ta och erkänna att det kanske inte alltid är det bästa att vara en serienörd när man ser filmer i den här genren då man riskerar att hamna i samma sits som de biobesökare som går och ser filmatiseringen av sin favoritbok. Man sitter och tänker: Vad har de gjort?

Detta är en ganska standardsuperhjältefilm. Lite action, lite kärlek, lite häftiga effekter och lite moralkakor. Jag hade inledningsvis ganska höga förväntningar på filmen då den tecknade serien haussats av herr  Filmitch  och vad jag förstår så är serietidningen bra mycket tyngre än vad filmen är. Man tycks ha tagit fasta på att nå den breda publiken och därmed fått ett ganska urvattnat resultat. Problemet ligger säkerligen på manusnivå för det är egentligen inget fel på varken skådisar eller tekniska aspekter.  Stämningen är lite som i Thor från tidigare i år, lite hejsan hoppsan så där, men det känns, till skillnad från i Thor, lite som om man inte riktigt har haft hjärtat med i produktionen. Ungefär som om man gjort filmen för att den ska göras inte för att man egentligen vill. Jag hade inte tråkigt men jag blev heller inte berörd på något sätt och fick återigen lämna  biografen med ett stort jaha i huvudet.

Det ord som passade min sinnesstämning efter att ha sett filmen är beklämd. Det kunde ha blivit så himla bra. Det kunde ha blivit en alldeles fantastisk film full med action, spänning och humor. De har skådespelarna (Blake Lively, Mark Strong, Peter Sarsgard och Ryan Reynolds)  de har pengarna ( 200 milj $ ), de har regissören Martin Campell. Allt ser rätt ut på åtminstone på pappret men likt en bakfull passagerare på en finlandsfärja skippar man hela smörgåsbordet och går direkt på den kokta potatisen. Ridå. Läs serietidningen istället. Börja med Secret Orgins.

Betyg 4/10

Filmitch: 2/10 årets besvikelse.