We own the night (2007 USA)

Det här kriminaldramat hade helt gått under radarn för mig trots bra skådisar som Robert Duvall, Eva Mendes, Mark Wahlberg och Joaquin Phoenix. Filmen utspelar sig i New York under slutet av 80-talet där Bobby Green (Phoenix) är en framgångsrik föreståndare för en nattklubb. Chefen är ryss med skumma släktingar och när Bobbys bror och far som båda är poliser får i uppdrag att rensa upp i knarkträsket hamnar de två bröderna i kollisionskurs med varandra.

Till synes en klassisk historia som man sett många gånger förut men som jag tidigare sagt och säkerligen kommer säga igen ”en bra historia tåls att ses flera gånger”. Filmen funkar bra till viss mån och berättelsen tog ett par vändningar jag inte riktigt var beredd på, tilläggas bör att dessa vändningar var på både gott och ont.

Skådisarna är som sagt bra, Phoenix är mer nedtonad i sin roll som Bobby än jag väntat mig, han brukar ta roller som vanligtvis är lite mer expressiva. De övriga sköter sig fint och gör det de ska i sina roller. Man skulle kunna säga att filmen är i tre akter och trist nog brister det i den sista där filmen tar till en och annan i mina ögon onödig klyscha som gör att betyget faller. Kanske var det producenterna som klev in och körde över regissören Gray då man ville ha ett mer Hollywoodaktigt slut? Fram tills dess var filmen ett bra kriminaldrama värt en titt om man är på humör.

Regi: James Gray

Betyg: 5/10

Spenser confidential (2020 USA)

Efter att ha pucklat på sitt befäl hamnar polisen Spenser i fängelse. När han släpps ut ur fängelse är planen att ta ett lastbilskörkort och flytta till Arizona. Nu blir det inte riktigt så. Befälet Spenser gav stryk mördas och en poliskollega beskylls för mordet. Spenser kan inte låta bli att lägga näsan i blöt och inser snabbt att brottet har kopplingar till hans forna kollegor inom Bostonpolisen.

Steffo på Snacka om film lyckades med att sälja in filmen hos mig och den är precis det han lovade nämligen en lättsam bagatell och inte så mycket mer. En perfekt film att se när man stryker skjortor eller vill koppla av framför tv-apparaten. Filmens starkaste kort är skådisarna som har ett skönt samspel och det är alltid trevligt att se den gamle skådisräven Alan Arkin i rutan.

Klart att filmen har ett par plumpar i protokollet men de förstör inte filmen som kanske känns mer som ett påkostat tv-avsnitt än en långfilm men vad gör det? Jag tackar i alla fall inte nej till en uppföljare.

Regi: Peter Berg

Betyg: 6/10

Transformers: Age of extinction (2014 USA)

TRANSFORMERS-4-posterMan kan ha en och annan åsikt om den senaste men troligen inte sista filmen om de utomjordiska robotarna. T.ex att det var länge sedan jag såg en såpass dyr produktion som hade ett så slarvigt skrivet manus. Filmen är så full av hål och logiska kullerbyttor att jag snart gav upp att försöka förstå handlingen då jag insåg att jag troligen inte skulle få några svar. När man ser Transformers: Age of extinction gör man bäst i att acceptera att saker och ting bara sker. Filmens mål är att visa robotar som slåss allt annat verkar vara utfyllnad som filmens producenter inte brytt sig speciellt mycket om.

Med tanke på att allt krut lagts på robotfighter och krossande av byggnader är det förvånande att dessa scener är så dåligt regisserade och koreograferade Det är rörigt, ospännande och trots att man raserar halva Hongkong inte speciellt maffigt. Regissören Bay har ingen som helst känsla för dramatik utan verkar nöja sig med att visa upp robotar som slåss. Om jag skulle summera mina tankar om filmen blir domen: En alldeles för lång rulle (nästan tre !!! timmar) med en nästintill obegriplig handling. Kanske frättes den del av min hjärna där det sunda förnuftet sitter bort under titten för jag tycker trots allt att filmen nästan är ok. Varför vet jag inte det är bara en känsla och om Bay kan göra en film för flera miljoner och strunta i handlingen kan jag nog komma undan med ett blogginlägg utan att riktigt kunna förklara varför jag tycker som jag tycker.

Regi: Michael Bay

Betyg: 4/10

The Fighter ( 2010 USA )

Micky Ward ( Mark Wahlberg) har det inte så lätt. Han försöker bli en framgångrik boxare men är egentligen alldeles för gammal. Hans bror ( Christan Bale ) som sköter Mickys träning försvinner av och till för knarka, Mickys mamma ( Melissa Leo ) är hans manager och en riktig satkärring. Hennes ord är lag och hon har en hel hop av döttrar/släktingar ( jag fick aldrig släktförhållandena klart för mig ) som lyder hennes minsta vink. När brodern åker i fängelse tröttnar Micky på sin familj, skaffar sig en ny tränare och mananger samt flickvän. Han börjar vinna sina matcher och har en chans på titeln men det känns inte riktigt bra,  han behöver sin familj.

Ja herregud vilken soppa och detta är oscarsnominerat. Troligtvis hade jag varit aningen mer förlåtande om den inte hade varit just detta, oscarsniominerad. Filmen är en dussinhistoria som i och för sig har en del bra skådisar men som bästa film borde man nog kunnat skrapa fram ett bättre alternativ än The Fighter. Den banala historien har berättats förut och kommer att berättas igen och igen. The Fighter är vare sig skickligt eller spännande gjord, den förlitar sig helt på att skådespelarna ska fixa jobbet. Problemet är bara att jag har svårt att finna sympati för någon. Familjen är en hop personer som bara är otrevliga och asjobbiga. Micky irriterar jag mig på då han är trettio år och har än inte bett familjen att dra åt helvete. Det som är än mer irriterarnde är att Micky vill försonas med familjen efter han lyckats bli av med patrasket. Hade jag kunnat finna sympati för någon i filmen kanske man hade kunnat svälja berättelsen men icke.

Regi: David O. Russell

Betyg: 3/10

Tre kortisar

Toy story 3

I den tredje och sista (?) delen av Toy Story hamnar leksakerna på ett daghem som först verkar vara ett riktigt paradis. Det visar sig snabbt att paradiset har vissa minst sagt mörka sidor och leksakerna måste försöka fly. Toy Story är en mycket bra triologi som jag hoppas nu är över så att konceptet inte körs i botten av penninghungriga filmdirrar. Personligen tycker jag att alla filmerna håller ungefär lika hög klass och har svårt att hitta en favorit bland de tre. Gillar man tidigare filmer i serien blir man inte besviken. Sofia (Bilderord) du har helt rätt i att Jessie the Yodeling Cowgirl inte har en lika jobbig röst på orginalspråket hon var faktiskt riktigt uthärdlig.

Betyg: 8/10

 

The other guys

 Handlingen spelar inte så stor roll i en film av detta slag, den är mest en ursäkt för att få möjligheten att leverera ett antal skämt av varierande kvalite´. Ferrell och Wahlberg lyckas bärga projektet i hamn och jag finner att filmen är ganska rolig men visst är det många korkade skämt, ganska många hör till området ”så dåligt att det blir bra”. Bra komedier blir man inte direkt bortskämd med och den här hör inte till det facket men den duger.

Betyg: 6/10

 

 

Buried

Filmen som utspelar sig i en kista där en kidnappad lastbilschaffis ligger har hyllats bland kriktikerna. Kanske hade jag för stora förväntningar på filmen men den blev faktiskt ganska trist i längden. Det flåsades, talades i mobil med halvtaskig mottagning, flåsades lite till och där någonstans nickade jag till mitt i filmen och tänkte när jag vaknade: Ännu en film som hade varit fantastisk som 50 min kortfilm.

Betyg: 5/10

Date Night ( 2010 USA )

Phil och Claire lever i ett ganska inrutat äktenskap där var vecka är den andra lik. En kväll gör Phil misstaget att försöka bryta det invanda mönstret och paret åker till NYC för att gå på restaurang. Lagom till efterrätten börjar eländet då paret förväxlas med ett annat par som maffian har ett ohälsosamt intresse av. Varför de är jagade har Phil och Claire ingen aning om, det de vet är att de måste fly för livet.

Filmens första halva är ganska rolig mycket tack vare Steve Carell som spelar Phil  men som så många komedier tappar den dock farten då man på äkta amerikanskt vis måste stoppa in lite påklistrat allvar och kärnfamiljspropaganda. Mark Wahlberg dyker upp i en smårolig biroll och det precis vad filmen är, smårolig och inte så mycket mer.

Regi: Shawn Levy

Skådespelare: Steve Carell, Tina Fey

Betyg: 5/10

Shooter (2007 usa)

Prickskytten Bob har svårt att tacka nej när hans expertis behövs för att hindra ett eventuellt attentat på USA:s president. När attentatet sker är det plötsligt Bob som blir anklagad för dådet. Nu måste han fly för sitt liv samtidigt som han måste lista ut vem som ligger bakom komplotten.

Första halvan av Shooter är riktigt bra och påminner stundtals om tv-serien 24 (en favorit) och Jagad. Tyvärr tappar filmen lite fart och spänning under andra halvan. Shooter duger dock gott för en stunds förströelse.

Regi: Antoine Fuqua

Skådespelare: Mark Wahlberg, Danny Glover

Betyg: 5/10

Boogie nights (1997 usa)

Under porrfilmens guldålder (?) får vi följa ett antal personers öden och äventyr. I centrum för historien är den minst sagt välutrustade stjärnan Dirk Diggler (löst baserad på John Holmes).

Filmer av Paul Thomas Andersson (Magnolia, There will be blood) är alltid intressanta och brukar ha bra manus så även fallet med Boogie Nights. Den som som väntar sig mycket naket och porr kommer snabbt att bli besviken istället är den den ganska ömsint och lätt tragisk film om udda människor som finner någon form av gemenskap i en ovanlig bransch. Det är många bra skådespelare med i filmen: Julianne Moore, Mark Wahlberg, Don Cheadle m.fl t.om Burt Reynolds är riktigt bra i rollen som regissören Jack Horner, Anderson verkar ha dammsugit upp halva  Hollywood när han rollbesatte filmen. Väl värd att se och som bonus får man coola kläder och frisyrer åtminstone i början innan handlingen går över till 80-tal med axelvaddar och annat otyg.

Regi: Paul Thomas Andersson

Skåpdespelare: William H Macy, Heather Graham

Betyg: 9/10

Max Payne (2008 usa)

Polisen Max Payne har i tre års tid letat efter sin frus mördare. På något( för mig dunkelt) sätt får han upp spåret och det blir massa skottlossning, bekymrade miner, lättklädda damer och annat som hör genren till.

Jag orkar faktiskt inte skriva så mycket mer om detta elände. Snygga miljöer, styltig dialog, onödigt krångligt manus för att berätta en ganska enkel historia. En riktigt trist och tråkig film baserad på en dataspel med samma namn.

Regi: John Moore

Skådespelare: Beau Bridges, Marc Wahlberg

Betyg: 1/10