Shakespeare söndag: Julius Caesar (1953 USA)

ckWZX2DLXOQQF4bjbGJ0ggYJG1uShakespeares tragedi Julius Caesar har filmatiserats en handfull gånger och det är nog denna version som är den mest kända. Kanske främst beroende på att filmen har en halvt om halvt legendariskt trio i huvudrollerna: James Mason i rollen som Brutus,  Cassius spelas av John Gielgud och slutligen Marlon Brando som Marcus Antonius. Caesar spelar av Louis Calhern en skådis vars namn var helt okänt för mig men enligt IMBD har han gjord en hel del kända filmer. Om man kan sin antika historia innehåller filmens handling inga större överraskningar. Shakespeare har ändrat i några detaljer för att få bättre flyt på storyn men i övrigt håller den sig relativt väl till vad som skedde kring mordet på Caesar.

Dramat huvudperson får nog sägas vara Brutus som övertalas av Cassius att delta i mordet på Caeser. Anledningen till komplotten är att man anser att Caesar blivit för mäktig och det är bara en tidsfråga innan han utnämns till kung. Efter stor vånda och tvivel accepterar Brutus sitt öde och deltar i mordet. Attentatet går som smort men efter mordet lyckas Marcus Antonius vända folkopinionen mot mördarna som tvingas fly och de inblandades öde avgörs i slaget vid Filippi

Ja hur var nu filmen? Det är minst sagt en blandad kompott. Då jag vet precis hur det ska gå blir det lite tradigt att höra på Brutus monologer då jag s.a.s sitter med facit i hand. Turligt nog spelas Brutus av Mason som enligt mig är filmens stjärna. Masons minspel under själva mordet är skådespeleri av hög klass och han gestaltar sin Brutus med en skörhet som gör att åtminstone jag finner en viss sympati för honom. Nu var inte Mason speciellt glad då han fann att Brando skulle vara med i filmen. Han insåg att Brando troligen skulle stjäla uppmärksamheten vilket han också gjorde. När jag tidigare hört om filmen är det just Brandos insats som uppmärksammats lite orättvist mot Mason kan jag tycka. Brando har förärats med filmens höjdpunkt ”Friends, Romans, countrymen, lend me your ears” som är Shakespeare i högform men i övrigt tyckte jag nog att Brando mest såg väldigt svettig ut. Det kanske inte fanns anti-shine på den tiden? Gielguds skådespeleri är ganska stelt i han går mest runt och ser ut som att han har fått något uppkört i röven. Rekvisitan är fin men förutom Brandos tal till massorna och Masons insats vet jag inte om filmen var så värst engagerande. Hoppas Sofia hittade något roligare.

Regi; Joseph L. Mankiewicz

Sofias val för dagen finner ni här.

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

The Island of Dr Moreau (1996 USA)

a95994m4i8qThe Island of Dr Moreau är baserad på boken med samma namn av författaren H.G Wells. Edward Douglas har störtat med sitt plan i havet men räddas i sista stund av ett skepp. Fartyget är på väg mot en avlägsen ö med förnödenheter där man också dumpar av Edward. På ön har den forne nobelpristagaren Moreau (Brando) isolerat sig för att i lugn och ro från omvärldens blickar experimentera med att framställa hybrider mellan människor och djur. Moreau driver ett terrorvälde över öns människodjur tillsammans med sin assistent Montgomery (Kilmer). Edward hade inte kunnat anlända vid ett sämre tillfälle. Moreau och Montgomery är psykiskt instabila samtidigt som upproret jäser bland öns hybrider.

Egentligen är det inget större fel på filmen. Den har en obehaglig atmosfär, storyn är intressant och filmen skulle nog kunna vara både skräckinjagande och spännande. Vidare har man en en ganska stark ensemble: Marlon Brando, Val Kilmer, David Thewlis och Fairuza Balk. Men någonstans går det fruktansvärt fel i arbetet med filmen. Starten var inte den bästa då filmbolaget kickade regissören Richard Stanley och stoppade in John Frankenheimer. 

Island of Dr. Moreau (1996) Marlon Brando

Den främsta anledningen till filmens sammanbrott får nog trion Kilmer, Brando och regissören Frankenheimer lastas för. Kilmer hade tydligen ett mindre sammanbrott då hans fru passade på att begära skilsmässa när filminspelningen startade i Australien. Man kan konstatera att skådespelarens mentala tillstånd lyser igenom i tolkningen av sin karaktär. Kilmer är kort och gott bara konstig. Än konstigare är Brando. Så fort karln är i bild blir det komedi och jag är övertygad om att hans hans tolkning av Moreau tjänat som inspiration till Dr Evil i Austin Powers filmerna (Brando har även en alldeles egen Mini-Me i filmen). Vill man se Brando med en plåthink på skallen är dagens film ett måste. Frankenheimer får ta en del av skulden då han uppenbarligen inte var rätt man att hålla dessa skådisar i schack samt att han tydligen skrev om stora delar av manuset.

13

The Island of Dr Moreau är ett perfekt exempel på hur något som ser bra ut på pappret går åt fanders när det ska realiseras En anledning är att djurmänniskorna många gånger blir komiska istället för skräckinjagande. De kanske skulle ha varit mer människor och mindre djur eller tvärtom nu kan jag inte riktigt ta de på allvar med ett och annat undantag. Frankenheimer har glömt bort att det är ”less is moore” som gäller. Helt oäven är inte filmen då jag får mig en hel del goda skratt under färden.

Härom månaden kom det en dokumentär om filminspelningen troligtvis en mycket intressant film som absolut ska ses så fort tillfälle ges.

Regi: John Frankenheimer

Betyg: 4/10

ALIM:The Godfather (1972 USA)

Det är inte ofta det händer men av och till har jag turen att se en film som i mina ögon är felfri. The Godfather är en sådan film. Berättelsen utspelar sig mellan åren 1945 -1955 och handlar om maffiafamiljen Corleones kamp om makten i New York. Filmen startar med ett bröllop då Don Vito Corleones enda dotter Connie gifter sig. En och annan kan finna detta vara en tråkig start på en film med en bröllopsscen som aldrig verkar ta slut men regissören Coppola presenterar lätt och ledigt inom ramen av bröllopet en stor del av filmens rika persongalleri och de olika förhållanden man har till varandra. Kort efter bröllopet vill en knarkhandlare, Solozzo, att familjen Corlene ska ge sitt stöd för att etablera droghandeln i staden. Då Vito vägrar blir detta starten på en uppgörelse både inom och utom familjen.

Marlon Brando som Vito Corleone

Egentligen ville inte Coppola göra den här filmen då han ansåg att den glorifierade maffian, men han var i ekonomiskt trångmål efter att ha producerat Georges Lucas fiasko THX 1138 så han kände sig illa tvungen. Däremot var inte Coppola filmbolagets första var som regissör till filmen. Både Sergio Leone och Peter Bogdanovich var tillfrågade att filmen men tackade nej av olika anledningar. Åtminstone Leone har i efterhand sagt att han ångrade att han tackade nej till erbjudandet. Filmbolaget Paramount hade först tänkt sig en lågbudgetfilm som utspelades på 70 talet. Coppola förkastade den iden och fick sin vilja igenom. När man läser om filmen verkar det som att Coppola trilskades mycket med filmbolaget. Ständiga hot om att hoppa av gjorde att han många gånger fick som han ville. Kanske inte så roligt för filmbolaget men tur för oss tittare då The Godfather är i det närmaste en perfekt film.

James Caan spelar äldste sonen, Sonny, i familjen Corleone.

Det blev en stor strid mellan Parmount och Coppola när rollerna skulle besättas. Filmbolaget ville ha vem som helst bara det inte var Marlon Brando i rollen Vito Corleone. Anledningen var att Brando vid den här tiden var känd som en ”besvärlig” skådespelare, det var även ett tag sedan han medverkat i en framgångsrik film. Det verkar som att halva Hollywood varit påtänkt i olika roller när man läser om vilka skådespelare som tillfrågats.  Ernest Borgnine  i rollen som Vito, Robert Redford som Michael, Paul Newman som Tom Hagen, Sylvester Stallone som Carlo Rizzi och Mia Farrow som Key bara för att nämna några få. Det största grälet mellan Coppola och Paramount rörde Pacino i rollen som Michael. Filmbolaget ville ha James Caan i rollen men efter att hotat med att hoppa av fick Coppola sin vilja igenom.

John Cazale som den lite mesige mellanbrodern Fredo

Filmen finns i olika versioner. De  man vanligtvis stöter på är bio och tv-versionerna. I den sistnämnda har man lagt till en del bortklippta scener samt mildrat det värsta våldet, Den största förändringen är att man klippt ihop de två första filmerna om familjen Corleone och visar händelserna i kronologisk ordning. Personligen föredrar jag bioversionerna. Speciellt andra filmen (som vi kommer att komma till så småningom) vinner mycket på kontrasterna mellan nutid och det förflutna.

Pacino är brilljant som Michael Corleone

Coppola verkar vara en aning missnöjd med sin film för han beklagar sig av och till på filmens kommentatorspår över vissa nödlösningar man tvingades att göra. Jag märker inte av några nödlösningar och då jag verkligen gillar filmen känns det lite märkligt att höra regissören beklaga sig. Har man inte sett filmen är mitt tips att man gör det bums för den är otroligt bra. Berättelsen som räcker i tre timmar skrider fram men blir aldrig tråkig. Jag engageras av historien där man ständigt känner en osäkerhet över var folk har sina lojaliteter något som höjer både spänning och stämning. Då Coppola inte tagit den enkla vägen och skildrat ett ändlöst skjutande utan satsat på att ge filmens karaktärer riktiga personligheter gör det att jag bryr mig om deras olika öden. The Godfather innehåller även en av de intressantare karaktärsutvecklingarna jag kan erinra mig då yngste sonen Michael spelad av Al Pacino går från timid och ganska trevlig person till en kallhamrtad och högst osympatisk mafioso. Pacino har aldrig varit bättre, möjligtvis i The Godfather II.Filmen nominerades och vann ett gäng Oscars. Bla fick Brando för bästa skådespelare och ställde till med skandal.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10