Ghost stories (2017 Storbr)

Professor Goodman är en fullfjädrad skeptiker som hela sitt liv arbetat med att avslöja allsköns charlataner. Hans stora förebild i sitt arbete är Charles Cameron som försvann spårlöst för flera år sedan. Så en dag blir han kontaktad av Cameron som vill att Goodman ska studera tre fall närmare då han inte finner någon förklaring till dessa. Goodman kastar sig ivrigt över fallen han får men ju mer han undersöker dessa historier desto konstigare verkar hans omgivning bli, syner och varsel börjar visa sig håller Goodman på att bli utarbetat eller är det något annat i görningen?

Ghost stories är en en skräckantologi men med en för subgenren rejäl ramberättelse. Goodman intervjuar personer och vi får ta del av de hiskliga berättelserna de har att förtälja men samtidigt utvecklas även Goodmans egen historia. En del har irriterat sig på filmens upplösning, iofs är det en tvist man sett förut men mig störde den inte nämnvärt. Problemet med filmen är att jag skulle vilja se mer av fallen som Goodman undersöker då de är riktigt rysliga. De rör en nattvakt som av mycket förklarliga skäl har slutat sitt jobb, en yngling som under en nattlig biltur kört på någonting i skogen och en man som som upplever märkliga fenomen i sitt hus.

Berättelserna som sådana är kanske inte speciellt originella men man lyckas verkligen med miljöerna, ett övergivet sinnessjukhus, en mörk skog och en lyxvilla som är allt annat än hemtrevlig. Vart och ett av segmenten slutar lite abrupt men å andra sidan kanske det var just det som gjorde att jag för en gångs skull blev en aningens skrämd då man inte fick någon tillfredsställande upplösning eller förklaring. Det lämnades till min egen fantasi som spelar mig spratt då jag ska gå mina nattliga toabesök. Tack för den!

Jag anar att Ghost stories kanske inte är en film för alla men jag har i alla fall inte kunnat släppa denna rysliga samling av historier i första taget.

Regi:  Jeremy Dyson, Andy Nyman

Betyg: 7/10

Vad Fiffi och Sofia presenterar för ruggigheter kan ni läsa om här och här.

Annonser

The Hobbit: The Battle of the five armies (2014 USA/Nya Zeeland)

hho8ZnXDen sista och avslutade delen i Peter Jacksons trilogi om Bilbo är en fartfylld historia. Draken Smaug attackerar Sjöstad, alvkungen Tharnduil anländer med en arme då han vill ta del av Ensamma bergets skatter, folket i Sjöstad vill ha den belöning som utlovades i förra filmen och Thorin har blivit halvgalen då han drabbats av drakskattens förbannelse. Problemen slutar inte där då två orcharméer marscherar mot Ensamma berget och Gandalf har upptäckt att Sauron har fortfarande har hälsan. Puh!

Jag kan snabbt konstatera att filmen åtminstone inte är tråkig men den är absolut inte bra. En anledning kan vara att Jackson möjligtvis har tröttnat på Midgård, något man talade om på Har du inte sett den. Oavsett om Jackson tröttnat eller inte är det främsta skälet till filmens misslyckande att Peter Jackson inte är en bra regissör något jag skrivit om här. Det jag skev då gäller i högsta grad nu efter att ha sett filmen. Jackson saknar all form av fingertoppskänsla och filmen utvecklar sig till enda lång parad med lösnäsor, halvtaskig cgi samt alldeles för utdragna fighter. Det är också illa att man ansträngt sig alltför mycket att länka ihop de två trilogierna. Det görs slarvigt och känns bara ansträngt.

Visst jag somnade inte och blev inte förbannad. Jag blev nog bara mest bara lite beklämd speciellt med tanke på att det här var allt man lyckades åstadkomma trots en fasligt massa pengar. Filmen ger en känsla av att vara ett hafsverk och Jackson bör verkligen ta en paus från att regissera, en förmåga han helt har tappat. Det hade varit spännande att se om filmerna om Bilbo blivit bättre med Del Toro i regissörsstolen då han var inkopplad på projektet till en början. Å andra sidan var hans senaste film sämre än dagens film så det var kanske tur trots allt att Jackson stod för det åtminstone uthärdliga magplaskandet.

Regi: Peter Jacksson

Betyg: 4/10

The Hobbit: The Desolation of Smaug (2013 USA/N.Z)

gQCiuxGsfiXH1su6lp9n0nd0UeHDet är ingen större hemlighet att mitt intresse för Jacksons härjningar i Midgård som bäst kan beskrivas som halvljummet. Den förra filmen var jag nog för snäll när jag gjorde min bedömning. Jag gjorde ett halvtappert försök att se om filmen men fick ge upp. En parad med matglada dvärgar ackompanjerade av en skrockande trollkarl blev för mycket. En någorlunda intelligent människa hade naturligtvis struntat i fortsättningen men inte jag. Tre timmar är lång tid att sitta och glo på en bioduk omgiven av baconknaprade människor men det gick förvånansvärt bra.

Filmen tar vid där den förra slutade dvs man fortsätter att traska mot Ensliga berget där kungasonen Thorin ska kräva sin äganderätt. I skogen Mörkmården stöter man på stora spindlar och ogästvänliga alver. Men efter många öden och äventyr når man slutligen berget som eventuellt innehåller draken Smaug. För att fylla ut speltiden har Jackson skickat ut Gandalf på ett uppdrag som jag har en och annan invändning mot. Dessa väntar jag med tills trilogin är avslutad.

The Desolation of Smaug är en i alla avseenden bättre film än sin föregångare. Det är mer fart och fläkt och miljöerna är varierar mer. Det händer kanske inte så värst mycket av vikt för själva berättelsen och av och till känns det som att många av scenerna är utfyllnad för att få ihop till en spelfilm på tre timmar. Tiden gick dock snabbt och finalen med drakjakten i Ensliga berget var underhållande så jag skulle nog kalla The Desolation of Smaug för ett steg i rätt riktning.

Det finns dock några problem med filmen. Där The Fellowship of the ring upplevdes som verklig då jag ”kom in” i Midgårds värd känns det här plastigt och kullissartat. Många av actionscenerna påminner om något tv-spel och jag dras inte riktigt med i filmen. Jag har svårt att ta händelserna på allvar när det blir Matrixliknande fighter och karaktärerna, dvärg som alv, trotsar fysikens lagar. Till sist går det inte att komma ifrån att Jackson är en dålig regissör, han har noll koll på person regi och dialogen är minst sagt yxig. Det märks att Jackson fått till en del repliker som han gillar och låter sedan dessa repliker styra hela scenen. Det går bra en gång men det sker allt för ofta. Trots mina invändningar duger filmen gott för tre timmars underhållning men det finns bättre filmer att se.

Regi: Peter Jackson

Betyg: 6/10

The Hobbit: An Unexpected journey (2012 USA/Nya Zeeland)

The_Hobbit_An_Unexpected_Journey_poster_Hobbits_749x1109Mina förväntningar på Jacksons senaste triologi var sisådär, de sjönk avsevärt efter att man annonserat att två filmer skulle bli tre. Då regissören Jackson har en ohälsosam dragning mot det pekorala var jag rädd att han nu skulle ges tillfälle att fylla filmerna om Bilbo och hans äventyr med såsiga dialoger och blöta blickar. När eftertexterna rullar kan jag pusta ut för än så länge har Jackson hållit sig i skinnet men filmen dras med lite andra problem.

The Hobbit är en prequel till filmerna om Härskartriologin. Här berättas den historia som nämns kort i Sagan om ringen. I sin ungdom kontaktas Bilbo av Galdalf och tretton dvärgar då de behöver en tjuv till ett farligt uppdrag. Dvärgarna ska försöka återerövra sitt hem från draken Smaug. Bilbo följer motvilligt med på äventyret som innehåller fler faror än en drake. Dvärgarnas ledare Balin jagas av en hämndlysten orch och i den gigantiska skogen Mörkmården har en ond kraft vaknat.

Filmens främsta problem är dess tempo. Den första timmen händer det i stort sett ingenting. Vi introduceras till karaktärerna som trots den långa introduktionen känns anonyma och karaktärslösa filmen igenom. När filmen väl sedan sätter fart blir det för mycket av det goda. Allt händer i ett svep och jag blir lite uttråkad av allt fightande med fula fantasivarelser gång efter annan. Berättelsen griper inte tag i mig. Troligtvis beror det på att jag helt enkelt inte bryr mig så värst mycket om dvärgarna. Det hjälper inte att Jackson har utrustat dvärgarna med olika mössor och lösnäsor de är och förblir anonyma filmen ut. Om någon i sällskapet hade strukit med under filmens gång hade jag troligtvis inte brytt mig utan snarare pustat ut då det varit färre dvärgar att hålla reda på.

Det som är bra med filmen är Martin Freeman som spelar Bilbo det gör han mycket bra. Till vis mån gillar jag även hur Jackson försökt att länka samman de två filmtriologierna. Han har använt sig av Tolkiens övriga fragment och böcker för att fylla ut berättelsen något som ger det förhållandevis enkla äventyret mer tyngd. The Hobbit pendlar mellan en ”hå hå ja ja” känsla samt en viss underhållning. Känslan av att filmen ändå känns lite onödig och att en viss del av magin som delvis präglade de tidigare filmerna inte vill infinna sig är dock påtaglig – trots alla lösnäsor.

Regi: Peter Jackson

Betyg: 6/10