Goodfellas (1990 USA)

Goodfellas är den första och bästa filmen i Martin Scorseses ”rise and fall” trilogi. De övriga filmerna är Casino och The Wolf on Wall street. Alla filmerna är tre timmar långa, BOATS,  handlar om män med dubiös moral vars uppgång och fall skildras b.la med hjälp av en berättarröst som för handlingen framåt. Det finns säkert fler beröringspunkter filmerna emellan och vill man vara lite elak skulle man kunna säga att Scorsese gjort ungefär samma film tre gånger. I mitt fall spelar det inte så stor roll då alla filmerna är mycket bra.

I Goodfellas är det gangstern Henry Hill som är filmens huvudperson och berättarröst. Hill växer upp i 50-talets New York och dras in i gangstervärlden. Då han bara är halvitalienare kan han aldrig bli fullvärdig medlem av maffian men det hindrar inte Hill från att råna,misshandla och syssla med andra saker som hör gangsterlivet till. När han börjar sälja narkotika utan sin chefs vetande blir situationen allt mer besvärlig för Hill som har allt för många bollar luften.

Det finns en hel del att gilla med Goodfellas. Skådisarna är perfekta. Ray Liotta som Hill, Lorraine Bracco som hans fru och Joe Pesci i rollen som  psykopaten Tommy DeVito.  Musiken är mycket bra och Scorsese har vävt in en hel del låtar som tidsmarkörer som förstärker berättelsen. Filmens handling är väl det som möjligtvis skulle kunna diskuteras. Det är ett helt gangsterliv som kokas ned till ca 180 minuter. Det är många händelser och personer som passerar i revy och en tittare kan kanske få en känsla av att man sitter och väntar på att själva berättelsen ska starta då Hills berättarröst till en början gör att man tror det är en introduktion till själva storyn. Goodfellas består av en samling scener ur ett gangsterliv där berättarrösten fungerar som kittet mellan dessa. Scorsese använde sig av samma grepp i de andra två filmerna och för mig funkar detta mycket bra men jag kan förstå att en del kan finna detta lite avogt.

I min bok är Goodfellas i det närmaste en perfekt film vare sig mer eller mindre. Kanske är den lite känslokall och har inte så mycket hjärta men å andra sidan är det inte speciellt sympatiska personer det handlar om.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 10/10

Annonser

Tjuren från Bronx (1980 USA)

large_wWVfkkt40Jn8P0SVxFt8Dr46LPKScorseses Tjuren från Bronx brukar kallas för världens bästa boxningsfilm. Jag vet inte om jag håller med om detta men den är hur som helst en klart sevärd film. Vi får här följa boxaren Jake LaMotta (världsmästare i mellanvikt 1949 – 1951) i en rise and fall historia. Just dessa historier verkar Scorsese ha ett gott öga till och de brukar bli ganska lyckade. I Tjuren från Bronx kan man nog ställa sig frågan om det överhuvudtaget finns något rise i berättelsen då huvudpersonen är labil redan från start och kan aldrig riktigt uppskatta sin framgång. Det är en osympatiskt porträtt regissören tecknar av en man som är paranoid och talar med nävarna både i och utanför ringen. Den som får ta de värsta smällarna är han fru som boxaren ständigt misstänker är otrogen.

DeNiro gör en bra rollprestation då filmen är gjord under den del av hans karriär när han skådespelade och inte som nu då han oftast bara spelar DeNiro. Trots att det är en tragisk historia slår berättelsen över vid ett par tillfällen beroende på att de flesta iblandade är så absurt heta på gröten att de blir svåra att ta på allvar. En del scener påminner mer om Tom & Jerry än ett drama.

Boxningsscenerna är snygga och fotot av Michael Chapman utsökt men likt många BOATS filmer dras Tjuren från Bronx med problemet att den blir lite fragmentarisk och berättar bara väl valda delar av LaMottas liv. Jag sitter t.ex och undrar över om han försonades med sin bror och lite annat smått och gott under eftertexterna. Nu vet jag att man inte kan klämma ihop en människas liv på två timmar ( Stone lyckades iofs på tre i Nixon) men känslan av att Scorsese gapar över lite för mycket är påtaglig och lämnar mig som tittare lite otillfredsställd. Trots detta är det en förbaskat snygg film som är klart sevärd.

Regi: Martn Scorsese

Betyg: 7/10

The Wolf of Wall street (USA 2013)

wolf-of-wall-street-poster2-610x903Det finns en och annan likhet mellan den tidigare näringsministern Björn Rosengren och Jordan Belfort, huvudpersonen i dagens film. Båda var förtjusta i lättklädda damer samt att lura på aktier till okunnigt folk. Då Belfort är amerikan blir naturligtvis hans excesser så mycket större än vår ministers. The Wolf of Wall street är som alla andra filmer nuförtiden  baserad på verkliga personer och händelser. I slutet av 80-talet började den unge börshandlaren Belfort tjäna ofantliga summor på att prångla värdelösa aktier till människor. I takt med framgången försvinner den moral som Belfort har och snart har han och hans medarbetare helt tappat konceptet och kontrollen över sina liv.

Det var mycket länge sedan Martin Scorsese gjorde en bra spelfilm. Jag får gå tillbaka till 1995 och filmen Casino. The Wolf of wall street påminner mycket om Scorseses tidigare filmer den redan nämnda Casino samt Goodfellas. Filmerna är långa, håller ett högt tempo, har en voice over som guidar tittaren genom berättelsen, har en människa som saknar moral i huvudrollen och alla är s.k ”rise & fall” berättelser. Filmen är mycket bra, jag gillar tempot den är mycket rolig då situationerna är så absurda att jag tvekar om de verkligen har hänt men bortsett från apan på kontoret och att man utövade kast med dvärg ska tydligen allt ha skett. DiCaprio (en skådis som jag vanligtvis är ganska nollställd inför) är otroligt bra i rollen som Belfort och, än en likhet med tidigare nämnda filmer, Jonah Hill är mycket bra i rollen som hans obalanserade kollega Donnie Azoff. I Goddfellas och Casino spelades denna karaktärstyp av Joe Pesci. Filmen blir aldrig trots sin längd på tre timmar tråkig men den hade nog mått bra av att vara en kvart-tjugo minuter kortare för om jag använt mig av klocka hade jag nog kollat på den några gånger under filmens sista timme.

Viss kritik har getts filmen. Dels för synen på kvinnorna samt att Scorsese inte ger någon moralisk pekpinne dvs han fördömer inte Belforts beteende.  Det är ingen nyhet människor förnedras dagligen av andra människor, det är bara att slå på tv:n. Belfort har möjligheten att göra detta och tar chansen. Filmen tar inte ställning för sin kvinnosyn utan visar en grupp män som har och tar möjligheten att dra fördel av sina pengar i kombination med en taskig människosyn. Man får heller inte glömma att The Wolf on Wall street  även visar människor som för rätt summa pengar villigt låter sig förnedras, en nog så intressant fråga som inte diskuteras.  Att Scorsese inte likt som så många av sina kollegor drar fram moraliska pekpinnar är skönt. Bra med en regissör som låter publiken tänka själv. Säkerligen kommer en och annan fram till att Belfort och hans anhang är sköna snubbar som man vill efterlikna men det är ingen nyhet. Gordon Gekko och Tony Montana är andra skrupelfria karaktärer som hyllats och hämtar man exempel ur verkligheten är de desto fler. Frågan är egentligen om Belfort är unik. Han gör det som kapitalismen och marknaden möjliggör nämligen att dra nytta av och utnyttja sina medmänniskor att han sedan inte håller sig till spelreglerna är en annan sak för vem gör det i finansvärlden? Jag ställer mig lite frågande inför denna kritik. The Wolf on Wall street visar verkligheten vill man att Scorsese ska försköna denna? Och som sagt jag tackar regissören att han låter mig tänka själv.

Jag erkänner att jag skrattade mycket under filmens gång för det är många scener som är roliga i sin absurditet. Ska jag skämmas för detta? Jag vet inte för egentligen är The Wolf on wall street en djupt tragisk historia men jag väljer att skratta åt eländet som skildras istället för att gråta. Det är lättare.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 9/10

Filmspanarna såg den här filmen förra helgen vad de tyckte?

Fripp

Fredrik on Film

Har du inte sett den

The Velvet Café

Fiffi

Living in the material world (2011 USA)

Scorses dokumentär om den (åtminstone om man jämför med John och Paul) okände Beatlen George Harrison klockar in på nästan tre och en halv timme. Mastigt så det förslår men då täcker Scorsese hela Harrisons liv från ungdomen till hans död i cancer 2001.

Jag ska erkänna att även om jag är omåttligt förtjust i The Beatles så känner jag till mycket lite om deras liv och musik efter att grupen splittrades 1970. Live and let die, Imagine samt The Traveling Willburys sedan tar det stopp. Varför det blivit så vet jag inte riktigt men en anledning kan vara att jag vet att ingen av Beatlarna skulle kunna nå upp till de höjder som när de var en grupp. Jag kanske helt enkelt är rädd att bli besviken. Min relativa okunskap om Harrison och hans musik gör att dokumentären blir än mer intressant mao inte så mycket gammal skåpmat. Min fru började titta på dokumentären som sändes på SVT 2 i lördags och hojtade på mig att jag skulle titta. Jag tänkte kolla en liten stund och upptäckte plötsligt att klockan var närmare 23:30 och tre timmar hade passerat i ett nafs.

Scorsese fick tillgång till Harrisons privata arkiv och har sammanställt en intressant dokumentär och lyckas med att fånga andan av sextio och sjuttiotalet.Om man ska kritisera något skulle det kanske vara att det är en unison hyllningskör till Harrison men då det är så många olika personer som får komma till tals under filmen blir det aldrig tjatigt. Hela tiden växlar rösterna och intrycken av hur Harrison var som person. Roligast i dokumentären är Harrisons alla privata bilder och filmer som varvas med nyhetsinslag och tv-program. Det är bara att konstatera: Om man hörde till the jet-set under slutet av 60 och början av 70 talet skulle man se ut som en lodis. Mot slutet av dokumentären mattas materialflödet en aning, säkerligen därför att Harrison kanske inte var lika produktiv de sista decennierna och dokumentären tar upp mycket om musikerns vurm för österländsk religion och filosofi. Nödvändigt då det upptog en stor del av hans liv men kanske inte så upphetsande. Men på det stora hela var det en mycket bra dokumentär och jag tittade inte på klockan en enda gång.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 8/10

Finns att se på SVT play tom fredag.

Hugo (2011 USA)

Scorseses senaste film Hugo fick 11 nomineringar den senaste oscarsgalan 2012. Om ni frågar mig anser jag att den definitivt inte var värd nomineringarna för bästa film eller regissör.

Hugo är kort och gott en sockersöt rövslickarfilm som Scorsese gjort enkom för att få än en oscar. Nog för att Scorsese varit värd en oscar i dessa kategorier, t.ex Raging Bull eller Goodfellas men han har numera passerat sitt bäst före datum (senaste riktigt bra filmen karln gjorde var Casino, 1995). Att Scorese till slut fick pris för regi och film med sömnpillret The Departed skyller jag på ett kollektivt anfall av masspsykos hos oscarsjuryn.

Hugo handlar om en föräldralös pojke, Hugo, som bor på en tågstation i Paris. Han arbetar med att vrida upp stationens alla klockor. På sin fritid arbetar han med att reparera en robot. I jakt på delar till roboten kommer Hugo i kontakt med en bister leksakshandlare och dennes brosdotter Isabelle. Det visar sig att leksakshandlaren och roboten har ett gemensamt förflutet som har med den tidiga filmens historia. Hugo och Isabelle försöker lösa mysteriet.

Hugo är en tekniskt fulländat film. Klippning, scenografi, kameraåkningar och ljussättning är oklanderliga. Paris får ett magiskt skimmer och känns i Scorseses händer som en förtrollad sagostad. Kvar blir story och regi och det är sorgligt nog inte mycket att hurra för. Mysteriet med leksakshandlaren och roboten är ganska intressant men ju längre filmen fortskrider desto mer uppenbart blir det för mig som tittare att Scorsese gjort denna film med siktet inställt på en oscar. I och för sig är det inte fel att ha höga ambitioner men det känns som att regissörens själ inte är med i projektet, istället redigeras berättelsen ängsligt så att den inte ska stöta någon och kvar blir en intetsägande och själlös historia där regissören hoppas kunna tilltala alla biobesökare och främst oscarsjuryn. Ett exempel (som f.ö Marcus påpekade) är att den egentligliga skurken i filmen, om man ska vara korrekt historiskt, är Thomas Edison. Edison har dock trollats bort från Hugo för hur kan man få en oscar där man utmålar en amerikansk nationalikon som den tjuv han av och till var?

Barnskådisar är ett aber, ofta är de ouhärdliga men undantag finns b.la Chloë Grace Moretz som här spelar brorsdottern Isabelle. Tyvärr ger hon intrycket av att vara mer eller mindre förståndshandikappad i Scoseses regi. Filmen igenom går hon med öppen mun och stirrande ögon, uppenbarligen är det Scorsese vision om hur barn är och beter sig. Asa Butterfield som spelar pojken utstrålar noll i karisma och gör vare sig till eller ifrån, han är åtminstone inte irriterande. Ben Kingsley och Sacha Baron Cohen deltar också i dramat men de går på rutin och är inte speciellt uppseendeväckande. Filmen får ett högt betyg trots mina invändningar men det beror bara på dess tekniska fulländning.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 4/10

ALIM: Taxi driver (1976 USA)

Det finns en risk med att se om gamla godingar nämligen att de inte längre är speciellt goda. När jag såg om Taxi driver härom veckan kände jag mig både lite besviken och förvånad. Vad var det som gjorde att jag gillade den här filmen mycket en gång i tiden? Troligtvis var det att storyn var orginell, nu för tiden är filmens tema vardagsmat, De Niro kändes fräsch när jag såg filmen för första gången, numera går han på halvfart och verkar hoppa på lite vad som helst bara det ger lite klirr i kassan. Det kan vara tankar och känslor som dessa som gör att filmens magi inte riktigt längre består. I Taxi driver har tiden stått stilla men här i veckan satt De Niro i TV med konstig frilla och var ett bevis att allt åldras inte med värdighet, vare sig det är filmer eller personer.

Keitel & De Niro

Trots denna lätt negativa inledning vill jag dock påpeka att Taxi driver är en intressant och definitivt sevärd film. Taxi driver hade däremot kunnat bli en ganska medioker historia då Brian de Palma var först inkopplad som regissör men han byttes turligt nog ut mot Martin Scorsese. Innan Scorsese kom ombord som regissör så var både  Dustin Hoffman och Jeff Bridges påtänkta att spela Travis Bickle. I.o.m Scorsese blev det De Niro som spelade huvudrollen. I rollen som Betsy, Bickles kärleksintresse, ville Scorsese ha en Cybill Sheperd typ. Sheperds agent hörde talas om detta och frågade om inte Scorsese var intresserad av att ha med den riktiga Sheperd i rollen som Betsy. Karaktären Iris, en 12 årig prostituerad,  spelas av Jody Foster. Till den rollen verkar varenda skådis jämngammal med Foster ha sökt eller vad sägs om:  Ellen Barkin, Kim Basinger, Geena Davis, Michelle Pfeiffer, Brooke Shields och Debra Winger för att bara nämna några få.

Fem år senare fick Taxi driver ett otrevligt efterspel då John Hinckley, Jr ”inspirerad” av filmen sköt Ronald Reagan. Hinckley var besatt av Foster och sökte hennes uppmärksamhet.

Taxi driver handlar om vietnamveteran Travis Bickle som inte kan sova på nätterna. För att fördriva tiden kör han taxi och under sina resor i staden växer hans hat mot samhället och speciellt då de kriminella elementen som knarklangare, horor, hallickar m.m. Efter att Travis har blivit nobbad av en tjej, Betsy, bestämmer han sig för att rensa upp i skiten och han väljer att börja med att ”rädda” Iris, en 12 årig protistuerad.

För att undvika att filmen skulle få en x-stämpel var Scorsese tvungen att ändra färgen på blodet i slutscenerna.

Jag har blivit äldre och kanske klokare och Bickle som tidigare (när man var en korkad tonåring) var cool ser jag nu som den han verkligen är: En stolle som skulle behöva vård på valfri psykiatrisk avdelning. Detta gör att jag alinierar mig mot filmens huvudperson, han är bara konstig och besvärande. Travis är en ganska trist galning och filmen utveclas till en intressant men lite småtråkig inblick i en störd människas sinne. Manusförfattaren Paul Schrader hade baserat delar av Travis tankar på Arthur Bremers dagböcker. Bremer är troligtvis okänd för den stora allmänheten men 1972 sköt han politikern George Wallace som siktade på presidentposten. Då De Niro i stort sett är med i varenda scen utvecklas filmen till en enda lång monolog av en galning (för tro inte att De Niro är tyst om han är ensam i bild, pratar han inte med sig själv så bjuder Taxi driver på massiva voice-overs av, just det, De Niro) något som kan vara underhållande men inte i två timmar. Taxi driver är kort och gott lite småseg.

De Niros ”Are you talking to me?” monolog torde vara ganska välkänd. Monologen är improviserad men uppgifterna om inspirationen till den varierar: Allt från Bruce Springsteen till ståupp komiker nämns.

Det finns många bra saker med filmen. Skådisarna är mycket bra och De Niro går helhjärtat in i rollen som Bickle. Bla tränade han upp sig, körde taxi i NYC och lyssnade på Bremers dagböcker i timmar. Då detta är en film som gjordes innan De Niro började spela De Niro så är han mycket övertygande i sitt porträtt av Travis Bickle. Sheperd och Foster är även de bra men deras insats skuggas av De Niro som drar åt sig all min uppmärksamhet. Harvey Keitel dyker upp i en liten men viktig roll som hallick. Till en början skulle alla filmens skurkar spelas av färgade skådespelare men Scorsese som kände att berättelsen riskerade slå an en rasistisk ton bytte ut karaktärerna mot vita skådespelare.

Där Taxi driver lyckas allra bäst är i kameraarbetet och miljöerna som tillsammans med Bernard Herrmanns fantastiska soundtrack skapar ett nästan drömlikt NYC fjärran från skyskrapor, gltter och glamor. Det är när Travis kör sin taxi på regnvåta skitiga gator som Taxi driver är som bäst.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Shutter island (2010 USA)

Det tog ett bra tag innan jag såg filmen Shutter island. En anledning var att jag hade läst boken (Patient 67 sv.) av David Lehane och kände att det räckte. Häromkvällen fick jag dock ett visst sug efter att se Scorseses film.

Shutter island är en isolerad ö som hyser ett mentalsjukhus där de mest svårbehandlade patienterna spärras in. Då en av mentalpatienterna försvinner spårlöst skickar man efter två poliser som ska utreda fallet.  Ju mer de två poliserna nystar i försvinnandet desto mer märklig ter sig hela historien. Patienten har verkligen gått upp i rök och sjukhusets ledning verkar dölja något.

Som bok fungerade Shutter island utmärkt men filmatiserad känner jag att storyn och speciellt upplösningen är både korkad och osannolik. Ett annat problem jag hade med Shutter island är att Scorese tar i så han nästan spricker för att skapa en ruggig stämning. Ödesdiger musik dånar ur tv-appraten, knepiga kameravinklar, skuggor, Scorsese vill verkligen visa oss tittare att här ligger det en hel kennel begraven. Skådisarna Max von Sydow, Ben Kingsley, Mark Ruffalo och Leonardo de Caprio brukar göra bra insatser men inte i den här filmen. Skådespeleriet funkar inte alls, repliker och agerande känns stelt och opersonligt. Ska jag vara ärlig så funkar inte filmen alls för mig, den känns överdriven och på ibland gränsen till parodisk. Mycket av det jag tagit upp kan jag både ana och förstå varför Scorsese väljer att göra och han gör nog så gott han kan med den historia som han beslutat sig för att filma. Jag skulle nog vilja påstå att han tagit sig vatten över huvudet. Det som fungerar i en bok blir kanske inte lika bra på vita duken. Jag kan tänka mig att man möjligtvis uppskattar filmen bättre om man inte läst boken.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 3/10

Casino ( 1995 USA )

Casino är en ganska märklig film. Den känns som ett mellanting av en gangsterdokumentär och ett relationsdrama men regissören Scorcese lyckas länka samman dessa bitar bra. Vi får följa maffians infiltration av Las Vegas under tidigt sjuttiotal genom ögonen( eller rösten skulle nog vara mer rättvist att säga då  filmen troligtvis består av mer berättarröst än dialog ) av Sam Rothstein ( De Niro ). Han driver casinot ”Tangiers” och Nicky Santoro ( Pesci ) är hans medhjälpare. Rothstein har handplockats av maffian då han är en man som kan spelandets konst; vadhållning, black jack, roulette,you name it. Rothsteinvet precis hur man fuskar eller förbättrar oddsen. Då Las Vegas åtminstone i maffians ögon är lite av ett laglöst land beslutar sig Rothsteins kompis Santoro att hänga på. Sam vill hålla en låg profil, ett begrepp som Nicky är helt obekant med. När sedan Sam blir kär i och gifter sig med småfifflaren Ginger börjar vägen mot sammanbrottet.

Casino är löst baserad på verkliga händelser, både Rothstein och Santoro verkade i Las Vegas men under namnen Rosenthal och Spilotro. Man har ändrat en hel del i historien men i stora drag håller sig berättelsen ganska väl till verkligheten. Filmen är även det  andra samarbetet mellan författaren  Nicholas Pileggi och Martin Scorcese. Deras första samarbete var Goodfellas, i mitt tycke en av nittiotalets bästa filmer.

Casino når inte riktigt upp i samma höjder som Goodfellas men den ligger inte långt ifrån. De Niro spelar Rothstein med bravur, de scener där hans sjukliga kontrollbehov kommer i dagen är extra underhållande t.ex när han kräver att kocken på Tangiers ska ha exakt samma antal blåbär i restaurangens muffins. Pesci repriserar sin roll från Goodfellas och jag kan känna att det vore intressant om Scorsese hade varit lite modigare och castat två andra skådisar i huvudrollerna. Nu blir filmen lite väl lik Goddfellas i både form och innehåll. Sharon Stone är briljant i rollen som Rothsteins fru Ginger. Hon fick en välförtjänt Oscarsnominering för sin prestation.  Filmens svaghet är att det blir lite för mycket äktenskapsproblem och lite för många vändor med att paret skiljs åt och återförenas. Jag håller hellre till i casinot bland de enarmade banditerna, rouletten och tärningarna.

Jag har sett Casino ett antal gånger men detta var första gången jag tänkte på vad snygg filmen är i färgsättning och foto. Jag myser bland de klarröda mattorna och de gröna spelborden. Scorsese jobbar en del med motljus i filmen vilket ger berättelsen lite av ett sagoskimmer och Casino är kanske lite av en saga om uppgång och fall.

Regi; Martin Scorsese

Betyg: 9/10