Stephen King: The Dead zone bok vs. film

imagesCAT33UAXDet är tidigt 70-tal och läraren Johnny Smith råkar ut för en bilolycka men överlever mirakulöst. Däremot hamnar han i koma i fem år. När han vaknar upp har mycket i världen förändrats. Nixon är inte längre president, Johnnys mor har blivit en religiös fanatiker(en karaktär som King gärna återanvänder) och hans flickvän för fem år sedan har gift sig. Problemet för Johnny är att det som skedde för fem år sedan känns som gårdagen för honom. Han måste arbeta med sin förtvinade kropp och kämpa mot en depression.

Som en ovälkommen ”bonus” av olyckan har även Johnny fått en förmåga: När han tar i människor eller föremål kan han se vad som skett eller vad som ska hända. Han kan inte styra sin förmåga utan den slår på när han minst anar det. Depressionen och hans nyvunna förmåga som får stor medial uppmärksamhet gör att Johnny isolerar sig. Oturligt nog korsas hans väg av en politiker på uppgång, Greg Stillson, och Johnny ställs inför ett svårt val.

The Dead zone hör kanske inte till Kings toppböcker men den ligger stabilt i mittfåran av författarens stora produktion. King lyckas som oftast med att teckna gripande porträtt av människor som hamnar i en situation de har svårt att hantera. Författaren fångar Johnnys problematik väl både den mentala, psykologiska och fysiska. Just känslan av att fem år har stulits av ditt liv och svårigheten att starta om ett liv som bokstavligen varit pausat i ett halvt decennium är nog bokens hemskaste tanke och jag lider med huvudpersonen och hans öde. Den vidrige Stillson är en annan karaktär som King låter skymta förbi av och till under berättelsens gång. Vi lär känna Stillson men inte för väl och han är lite av en gåta under berättelsens gång. Att han är ett obalanserat praktsvin råder det ingen större tvekan om men han är lite konturlös.

Boken är förhållandevis kort för att vara en King (ca 400 s) ändå kan jag tycka att författaren tar lite för god tid på sig innan saker och ting börjar röra på sig men att komma snabbt till saken har nog aldrig varit Kings starka sida. Ibland funkar det greppet och ibland inte. Här är problematiken att man anar ganska snart att Stillson och Johnnys vägar kommer att korsas men som läsare får man vänta 2/3 in i boken innan detta möte sker. Jag känner av och till att jag sitter och väntar på att historien ska börja när den egentligen redan gjort det. Som sagt läsvärd men inte en av Kings bästa böcker.

Dead-zone-copie-4Filmatiseringen av The Dead zone kom 1983 fyra år efter boken. Cronenberg regisserade. Christopher Walken spelar Smith med Martin Sheen i rollen som Stillson. Som så oftast är blir filmen sämre när man läst boken innan men jag ville minnas att filmen var helt ok, ja tom bra. Tyvärr så visade sig minnet svika mig. Det är inte direkt något större fel på filmen den ger bara ett håglöst och billigt intryck. Walken känns inte rätt i rollen som Johnny men jag tror att han åtminstone var ett bättre val än Bill Murray som var Kings önskan. Det hade känts lite bättre med en skådis som har ett mer alldagligt utseende i rollen som Smith, Walken är helt enkelt för intensiv för rollen. Sheen är däremot helt rätt i rollen som Stillson. Hetsig och gåpåig som få. Problemet med Dead zone är att är den för hetsig i sitt berättande alltså precis tvärtom mot Kings bok filmen hinner knappt börja innan den är slut. Karaktärerna får aldrig en riktig chans att sätta sig hos mig som tittare och Cronenberg hastar raskt mot slutet. Jag anar att det här en film som regissören inte ville göra då den känns oinspirerad för att komma från Cronenberg som brukar göra bättre ifrån i skräcksammanhang.

Filmmusiken av Michael Kamen är en plåga för mina arma öron. Jag blir irriterad av pianoklinkandet och minns att Kamen hjälpte till att göra License to kill till den sämsta Bondfilmen med än ett undermåligt soundtrack . Det finns däremot många bra skådisar med i filmen: Tom Skerritt, Herbert Lom och Anthony Zerbe. Se filmen först och läs sedan boken då får man nog ut det bästa av två världar.

Regi: David Cronenberg

Betyg: 4/10

The Amazing Spiderman (2012 USA)

Tanken var att jag och Marcus skulle kört en combo på denna film men jag hinner inte se filmen till veckan som det var tänkt så Marcus får köra på. Kanhända att jag återkommer efter jag sett filmen när nu det blir. Filmitch.

I dessa reboot-tider har turen då kommit till Spindelmannen. Många kan tycka att det är lite väl tidigt att ta sig an en nytolkning av nätsvingarens öden och äventyr då det känns som i förrgår Sam Raimis filmtrilogi avslutades. Frågan för dagen blir således huruvida Marc Webbs Spindelman tillräckligt annorlunda för att det ska vara värt att punga upp dryga hundralappen för ett biobesök. Personligen svarar jag ja på den frågan.

Historien i The Amazing Spiderman är (precis som i Raimis version) historien om hur Peter Parker blir biten av en genmanipulerad spindel och övertar spindelns förmågor. Det handlar också om hur Peter Parker lär sig att ta sitt moraliska ansvar och använda sina nuvunna talanger till allmänhetens gagn. Så visst det är det samma, skillnaden är hur man berättar. Först och främst har man fört in en plot som kretsar kring vad Peter Parkers föräldrar egentligen sysslade med och varför Peter bor med sin farbror och faster. Denna plot kopplar ihop hela händelseförloppet på ett sätt som gör att man känner att ingenting händer av en slump, vilket i sin tur skänker en lätt ödesdiger  ton till filmen. För det andra känns karaktärerna mycket mer mångfacetterade än i Raimis filmer. Man låter oss förstå varför karaktärer gör de val de gör och man kan hela tiden se psykologin bakom deras beteende. Ett jätteplus är hur man valt att verkligen separera Peter Parkers sinnestämning från Spidermans. Peter Parker (utomordentligt välspelad av Andrew Garfield) är så djupt bekymrad och frustrerad att det ibland är smärtsamt att se. När han får på sig dräkten blir han som en annan person. Spiderman framställs precis som så kaxig och vitsig som jag kommer ihåg honom från serietidningarna. Det är som om masken ger Peter Parker en möjlighet att vara slippa vara den utstötta, skygga person han är i vardagen.

Skurken i filmen Lizardman, hör väl inte till en av mina favvoskurkar men han funkar bra i sammanhanget även om han är lite flåsig. Slagsmålsscenerna är tack och lov varken i slowmotion eller sönderklippta i tiondelssekundfragment. Det går hiskligt snabbt men är ändå tydligt. Det bjuds även på en del hisnande nätsvingar-scener bland skyskraporna vilka torde vara det enda i filmen som motiverar 3D-glasögon.

Sammanfattningsvis kan man säga att The Amazing Spiderman är en bra mycket mörkare film än föregående versioner (exempelvis den här  http://youtu.be/JUcktiQxC9Q) , utan att för den skull vara humorlös. Flera gånger under filmen skrattar jag högt, bland annat i den scen där Spidermans upphovsmakare Stan Lee gör sin obligatoriska cameo.

Kort och gott en välgjord och stabil film.

Betyg 8/10

Jut det! Glöm inte extrascenen i eftertexterna.