Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn (2020 USA)

Margot Robbie är en bra skådis. Harley Quinn är en underhållande figur men inte så underhållande att hon kan bära upp en hel film på egen hand. Redan efter en sisådär tjugo minuter är jag rejält trött på både Margot Robbie, hennes rollfigur Harley Quinn och filmen. Jag blir faktiskt så irriterad att jag börjar heja på rullens skurk Black Mask som i sin tur spelas av Ewan McGregor som verkligen inte har en av sina bästa dagar i skådespelarskrået.

Handlingen består av att alla jagar en diamant som innehåller värdefull information om ett hemligt bankonto och denna jakt förenar ett gäng tjejer som alla (utom en) är bra på att slåss. Följaktligen är filmen fullproppad med coola fighter som alltför ofta utspelar sig i slowmotion (vad är detta med DC och förkärleken till slowmotion är det inskrivet att en viss procent av DC-filmerna måste innehålla slowmotionscener?). Även om fighterna är snygga tröttnar jag även här snabbt. Kort och gott en jobbig film med jobbiga karaktärer jag inte bryr mig ett dyft om.

Regi: Cathy Yan

Betyg: 2/10

The Thing (2011 USA)

Då har vi nått vägs ände med The Thing-temat som figurerat på bloggen den senaste veckan. 2011 års version av Campbells novell är en s.k prequel. Filmen rör händelserna på den norska basen som besöktes som hastigast av amerikanerna  i The Thing 1982.

Paleontologen Kate får ett hemlighetsfullt erbjudande av vetenskapsmannen Sandor Halvorson att åka till Antarktis för att undersöka något som norrmännen har hittat. Nyfiken över vad det kan vara tackar Kate ja till erbjudandet och reser söderut. Det norrmännen har hittat är ett tefat samt dess passagerare. Den nedfrysta utomjordingen fraktas till den norska basen där Halorsen vill att en motvillig Kate, som har en något försiktigare approach till utomjordingen, ska ta prover av varelsen. Vad som sedan händer torde vara ganska bekant vid det här laget.

Jag får erkänna att jag till en början var skeptiskt. En nyispelning på Carpenters mästerverk och till på köpet en prequel? Det kändes skönt att min skepism kom på skam för det här är bra t.om riktigt bra.  Filmmakarna har verkligen gjort sin hemläxa och har troligtvis kollat igenom Carpeters film ett otaliga gånger för man har sett till att det mesta stämmer med 1982 års version. Döingar, yxor i dörrar är alla utplacerade på rätta platserna. Man skulle med lätthet kunna se 2011 års film först för att sedan backa  trettio år för att kolla in fortsättningen utan att det stör. På skäggfronten kan man vara nöjd då norrmännen verkligen satsat på ansiktsbehåring det är nästan så att Macreadys (Russells) skägg skulle komma i skymundan i detta detta sällskap. Trots att The Thing 2011 är en prequel och man har en ganska bra aning hur handlingen kommer att utveckla sig lyckas filmen med bedriften att vara spännande.

Om man jämför utomjordlingen med 1982 års version så är det mer CGI, blod och slafs på den norska forskningsstationen. Varelsen är mer aggressiv och oförsiktig vilket kan förklaras med att man vill ge biopubliken mer fart och fläkt men å andra sidan är detta varelsens första kontakt med människor och den har inte lärt sig sin motståndare än. I Carpenters film är varelsen aningens mer förslagen. Halvorson finner sin motsvarighet hos Dr. Carrington i 1952 års version då de får symbolisera den aningslösa och oförsiktige forskaren, men för sextio år sedan drevs Carrington av kunskap, Halvorson ger ett mer äregirigt intryck.

Det kanske tar trettio år till nästa inspelning av The Thing för vare sig den här eller Carpenters film har gjort någon större succe på biodukarna. Vilket är synd då båda filmerna är mycket bra.

Regi: Matthijs van Heijningen Jr.

Betyg: 8/10