Mats Strandberg: Konferensen

Strandbergs senaste bok har ungefär samma ramhandling som en valfri Friday the 13th film. Skillnaden skulle väl vara att här är de tilltänkta offren kommunala tjänstemän så bikinibrudar eller testosteronstinna killar står inte på menyn. Istället få vi bekanta oss med den artrosgrinige Torsten, Lena som gått in i väggen, Ingela som befordrats över sin kompetensnivå, Jonas som är ett litet äckel som lyckats ro ett omstritt projekt i hamn och några andra olyckliga själar. Det är just detta projekt som ska diskuteras på konferensen/kick-offen men i skogen lurar någon som tänker stoppa det hela på ett lite mer handfast vis.

När jag läser Strandbergs senaste bok undrar jag om inte författaren besökt samma ställe jag tvingas ha kick off på år efter år. Jag är nog mest som Torsten (fast utan artros) och anser att just denna företeelse är helt onödig. Varför byta till en fungerande arbetsplats till något sämre? Jag undrar även om inte jag och Strandberg haft oturen att stött på samma person som ligger bakom karaktären Jonas fast i min värld heter han censur och visade sig vara en lika falsk jävel som sin litteräre motsvarighet. Troligtvis är så inte fallet men dessa två element gjorde att Konferensen kopplade greppet på mig som läsare. Igenkänningsfaktorn var stor även om det inte skett några mord än så länge på mina kick-offs.

Boken tar lite tid på sig att komma igång men Strandberg lyckas så pass bra med att teckna personerna och deras konflikter att jag troligen skulle uppskatta boken lika mycket även utan skräckelementen.

Till en början ogillar jag större delen av sällskapet och kan knappt bärga mig tills mördaren får sätta igång men när man får lära känna deltagarna lite bättre växer min sympati såpass mycket att när de börjar trilla av pinn känns det lite i hjärttrakten.  Vanligtvis är jag en ganska saktfärdig läsare men denna bok knep jag på två sittningar då det är en bladvändare av rang. Författarens styrkor ligger i att teckna personer man verkligen bryr sig om och att han lyckas hålla intresset samt spänningen på topp.

Om man skulle råka vara förtjust i skräck och slafs (en del mord är riktigt kladdiga) rekommenderas boken starkt. Jag vill nog påstå att detta är författarens bästa till dags dato men både Färjan och Hemmet är även de läsvärda.

Mats Strandberg: Färjan

980Vi får följa ett tiotal personer under en Ålandskryssning. Det är en blandad kompott av människor: Festprissar, pensionärer, barn och personal på färjan. Allt verkar som på rutin men det finns ett par passagerare som inte hör till de vanliga partyresenärerna. De sprider en smitta som förvandlar folk till rasande och blodtörstiga vilddjur. Det gäller nu för den raskt krympande skaran av obesmittade att klara livhanken.

Någon skrev lite elakt i en krönika hur en bok ska vara utformad för att bli en bästsäljare: Den ska helst vara i tegelstensformat så att den presumtive läsaren tycker man har gjort ett rejält arbete med att läsa boken, kapitlen ska vara korta och innehålla s.k cliffhangers så att läsningen blir lätt. Strandbergs Färjan har alla dessa ingredienser och ska sanningen fram så kan korta kapitel som av och till har ansträngda cliffhangers kännas lite påklistrat men det stör inte läsningen nämnvärt.

Strandbergs främsta styrka är personbeskrivningen då författaren verkligen har ett öga för att beskriva vardagliga människor. Vare sig det är barn, slemmiga skönsångare, rekorderliga bartenderns eller nervösa pensionärer så känns de alla naturliga och Strandberg lyckas få mig att bry mig om romanens personer. Det är ganska vanligt när man har ett stort persongalleri att en och annan karaktär faller mellan stolarna och känns lite ointressant men så är inte fallet här.

Färjan är stundtals riktigt spännande och författaren tvekar inte att ta livet av folk som man tror ska klara sig, något som höjer spänningen. Däremot väljer Strandberg ibland att satsa mer på effekter än spänning och skräck vilket är synd. Ett flertal scener i boken har ett bra upplägg men slutar snabbt i blod och slafs och författaren missar där en och annan chans att höja spänningen ytterligare. Detta är dock en mindre invändning då Färjan är en läsvärd bok och en av de bättre skräckböcker jag läst på senare tid.