The Great wall (2016 Kina)

greatwall_13En grupp legosoldater har slunkit in i Kina för att komma över krut. Expeditionen misslyckas och man tas till fånga och hamnar på den kinesiska muren. Murens syfte är inte som vi lärt oss i historieböckerna ett skydd mot mongolerna. Det är ett försvarsverk mot mot en hord av monster som attackerar Kina vart 60:e år. Oturligt nog för legoknektarna anländer de precis lagom för monstrens attack.

Det här är en film där man gör bäst i att låta hjärnan gå på halvfart. Det är full fart från start till mål och det är ett relativt förnöjsamt äventyr, vare sig mer eller mindre. Allt vad logik heter bör nog lämnas hemma innan man slinker in i biomörkret annars är nog risken stor att filmen inte funkar alls..

Jag hade inte tråkigt, men fråga mig om filmen om ett par veckor och jag har troligtvis glömt bort stora sjok av handlingen. Spännande blir det aldrig men The Great wall kan åtminstone stoltsera med en hel del snygga färger och rustningar samt en handfull maffiga scener. Vad gäller CGI:n är den väl si så där men jag har sett värre.

Hur Matt Damon hamnat i detta projektet vet jag inte. Han vill kanske göra sin nuna känd för kineserna så hans framtida filmer går bra i landet för jag anar att det nog inte var filmens manus som lockade. I övriga roller hittar man b.la Pedro Pascal som bara behövt byta ut sin rustning från Game of thrones till en kinesisk variant. Även Willhelm Dafoe dyker upp i en liten roll som behovs för att man ska kunna förklara varför kineserna snackar engelska. Övriga skådisar var för mig okända kinesiska aktörer förutom Andy Lau. Slutomdömet blir en helt ok film vare sig mer eller mindre. Lika lättsedd som lättglömd.

Regi: Yimou Zhang

Betyg: 6/10

The Martian (2015 USA/Storbr)

New+Poster+The+MartianUnder ett uppdrag på Mars överraskas astronauterna av en storm och man är nödgad att lämna planeten illa kvickt. Under stormen omkommer en av besättningsmedlemmarna och man hinner inte leta efter liket. Det är lite oturligt för astronauten Mark Watney då han inte alls är död och står nu inför till synes oöverstigliga problem. Hur ska han överleva? Hur ska han kunna berätta för NASA att han lever och hur ska han inte kunna låta bli att bli galen i väntan på den eventuella räddningen?

The Martian regisseras av Ridley Scott en regissör som verkar få kritiker att bli alldeles svettiga av upphetsning så fort han annonserar att han ska göra en film. För mig är detta en gåta för om vi bortser (vilket kan vara svårt) från Bladerunner och Alien har han egentligen gjort någon mer film som är riktigt bra? Frågar ni mig är svaret nej. Däremot har han en ganska hög lägstanivå och de flesta filmer han gjort de senaste 30 åren är åtminstone ok men inte så mycket mer, så även The martian.

Det här var en lättsam film som flöt på bra. Det var först mot slutet jag började få träsmak men det kunde jag leva med. The Martian är en film där alla inblandade är positiva hedersknyfflar. Oavsett vad man ska göra, hur stora problem man än stöter på så möter man utmaningarna med ett leende på läpparna. Även Mark är glad nästan hela tiden trots sitt ensamma liv på planeten Mars. Han håller hoppet uppe med hjälp av diskomusik (som han egentligen avskyr) och ett positivt sinnelag som skulle göra Kay Pollak grön av avund.

Nu kanske man skulle kunna tro att all denna positivism står en (mig) upp i halsen men faktiskt inte. Det var trevligt att få se en film för omväxlings skull med idel glada och trevliga människor som löser tillsynes omöjliga uppdrag med ett glatt humör. Det enda problemet var att filmen iom detta helt saknar nerv eller spänning då man vet att allt kommer ordna sig till det bästa.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 6/10

The Art of the steal (2013 Kanada/USA)

artOfTheSteal_DVDPosterSällskapet Kurt Russell + Matt Damon + Terence Stamp väcker hos mig ett visst intresse. Halvbröderna Crunch (Russell) och Nicky Calhoun (Damon) sysslar med konstbedrägerier och stölder. Parets sista kupp gick åt fanders och Crunch hamnade i fängelse mycket tack vare att Nicky tjallade. Det går några år och Crunch är en fri man som har lämnat brottets bana bakom sig men så dyker Nicky upp en dag. Han har fått nys om en tavla värd att lägga vantarna på. Problemet är att den är bakom lås och bom på ett välbevakat tullkontor och han behöver sin halvbrors hjälp. Efter viss övertalning låter Crunch udda vara jämnt och det gamla gänget samlas ihop för en sista kupp.

Ett gäng sköna skådisar som iofs har haft sin peak i branschen för några år sedan i kombination med en heistfilm torde vara svårt att misslyckas. Till en början gör filmen det den ska – förnöjer för stunden. Det är snabba klipp, scenlösningar inspirerade av Guy Richie och Tarantino, halvskruvade karaktärer och en uppsluppen stämning som dock av och till slår över och blir larvig. Inget nytt men för stunden duger det. Filmens problem blir när säcken ska knytas ihop och man ska förklara vem som lurar vem och hur saker och ting egentligen skett. The Art of the steal hamnar då i samma fälla som många filmer som ska innehålla en tvist eller två landar i. Manusförfattarna slår knut på sig själva i sin iver att vara kluriga och dukar upp en radda osannolika händelseförlopp som gör att filmens finish inte känns speciellt elegant. En bra tvist ( i en film av det här slaget som inte aspirerar på några djuplodande filosofiska grubblerier) är enkel och effektiv och ska egentligen inte behöva förklaras för tittaren som ska själv kunna räkna ut hur det hela hänger ihop.

På det hela är The Art of the steal en sådan där film man med gott samvete kan skippa men den duger om man vill ha något lättsamt att titta på.

Regi: Jonathan Sobol

Betyg: 5/10

Interstellar (2014 USA)

interstellar-photos-pictures-stillsInterstellar är den första filmen jag ser tillsammans med en annan filmspanare – en trevlig upplevelse. Jag, Sofia och hennes man träffades i Örebro för att se Nolans senaste film. Lovorden har haglat och förväntningarna har varit i topp bland folk. Personligen har jag lyckats hålla mig undan den värsta mediastormen, noterat ett och annat betyg samt hållt mina förväntningar nere å andra sidan är det inte ofta som jag blir speciellt upphetsad över saker o ting nu för tiden, det har väl med åldern att göra.

Interstellar var det ja. Musiken av Hans Zimmer är vidunderligt bra, skådisarna top-notch, fotot utsökt m.a.o buisness as usual när det gäller Nolan. Filmen handlar kortfattat om att mänskligheten sakta men säkert håller på att dö ut pga matbrist. En grupp vetenskapsmän har lokaliserat ett s.k maskhål i närheten av Saturnus och skickar den f.d piloten Cooper för att finna nya världar som mänskligheten kan kolonisera. Jag berättar inte mer än så då jag vill undvika s.k spoilers men kan åtminstone avslöja att berättelsen innehåller en stor portion kvantfysik där Nolan töjt en del på vad vetenskapen anar i dag men å andra sidan är det en film i sf-genren.

Jag har ett stort problem med Nolan och hans filmer from The dark night och framåt – de är helt enkelt för långa. Interstellar klockar in på 2:50 vilket är minst en halvtimme för långt om ni frågar mig och min röv. Jag vill dock påpeka att filmen blir aldrig tråkig det är den alldeles för välgjord för att kunna bli men berättelsen liksom pyser fram och bortsett från ett par tre scener som är en anings pulshöljande lunkar berättelsen på. Inget fel i det om filmen varit två timmar men min röv kände verkligen av gravitationen sista halvtimmen som är filmens svagaste parti.  Nolan ballar här ur i en sentimental smet som känns lite främmande för att vara just Nolan. Har regissören fikat för mycket med Spielberg och Jackson på sista tiden?  Om jag nu bortser från det smetiga i finale har jag trots allt lite svårt för Nolans upplösning. Det känns lite som att regissören målat in sig i ett hörn men löser problemet med lite kvantfysiskt mumbo-jumbo som här får tjänstgöra som filmens deus ex machina. Ok det är en sf-film men finalen är inte speciellt elegant utförd.

Bortser jag från filmens längd och den något svaga slutet har man en välgjord sf-film som är väl värd att se åtminstone en gång. Att det är en film som inte grep tag i mig är en annan sak men det är nog svårt att få se en mer välgjord film i år och om inte  Matthew McConaughey får en nominering som bästa manliga skådis beror det på att juryns bakdelar inte klarade av filmens längd. 

Vad Sofia tyckte om filmen kan ni läsa här.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 7/10

Andra som sett filmen

Fiffi

Jojjenito

Fripp

Filmparadiset

FLMR

Movies noir

The Nerd bird

Har du inte sett den

Mackans film

 

Elysium (2013 USA)

elysium-poster-low-resElysium är satt i en framtid där de välbesuttna isolerat sig från resten av mänskligheten på en gigantisk rymdstation som bär samma namn som filmen. Resten av mänskligheten lever på jorden i misär. När Max som lever på jorden skadas på sin arbetsplats kämpar han desperat för att ta sig till Elysium då stationen är utrustad med apparater som kan bota det mesta. Denna triviala handling sätter igång en kedja av händelser som i slutändan kan komma att bli världsomvälvande.

Förväntan var stor när Neill Blomkamp nu kom med en ny film. Blomkamp skördade stora framgångar med sin förra film District 9 som både kritiker och publik gillade. Frågan var om han skulle lyckas igen? Mnjae säger jag.

Elysium har sina stunder. Jag gillar filmens upptakt och scenerna på jorden med desperata människor som gör sitt bästa för att överleva. När filmen ökar i tempo tappar jag intresset då den utvecklas till en vanlig dussinactionfilm helt utan spänning. Allra värst är det smetiga slutet som nog bara kan överträffas av herrarna Spielberg & Jackson. Både Matt Damon och Jodie Foster återfinns i rollistan. Damon har inte så mycket att arbeta med och Foster är om ärligheten ska fram ganska usel i den här filmen. Jag får uppfattningen om att hon har tankarna på annat håll och verkar mest köra sina repliker.

Det är synd att resultatet blev urvattnat för jag anar att Elysium kunnat bli en rafflade sf-thriller. Nu blev det istället en film i mängden men det kan lätt bli så när för mycket pengar pumpas in i ett projekt – allas åsikt ska tillfredställas och det blir en enda halvdan kompromiss. Trist men sant.

Regi: Neill Blomkamp

Betyg: 5/10

Euro Trip (2004 USA)

När både Fiffi och Henke gjorde reklam för den här komedin väcktes mitt intresse så smått.

Lagom till skolavslutningen blir Scott dumpad av flickvän. Han super ned sig och gör det man absolut inte ska göra – sätter sig dyngfyll vid datorn. Han tjattar med en tysk som han lärt känna över nätet. Tysken undrar om han får komma över på besök men Scott snäser av honom. I nyktert tillstånd inser Scott att nätkompisen inte är en han utan en hon och trots att han nyss blivit dumpad blir han förälskad i tyskan. Det eventuella föhållandet måste räddas och Scott drar till Europa för att rädda/finna kärleken.

Låter det dumt? Det är bara förordet. En till handlingen otroligt korkad komedi där det flesta skämt rör den undre halvan av kroppen. Ganska uttjatat koncept MEN filmen är rolig. Jag satt och log och skrockade till några gånger och en gång skrattade jag t.om högt (något som inte sker speciellt ofta). Skådisarna gör det dom ska och klarar jobbet med äran i behåll och trots att detta verkar till det yttre vara en film som är en ursäkt för att tjejer ska få visa brösten så har den många kluriga skämt (påven, Hitler, nudistbad och holländska sexklubbar) som är mer genomarbetade än vad jag är van vid i genren.

Inget mästerverk och jag kommer nog glömt filmen om ett tag men vill man skratta, ha en trevlig stund och är inte allt för pryd passar Euro Trip utmärkt. Ja det höll jag på att glömma: Matt Damon gör ett oförglömligt inhopp i en yttepytte liten roll så jag lär nog inte glömma bort filmen trots allt.

Regi: Jeff Schaffer

Betyg: 6/10

Contagion (2011 USA)

Soderberghs senaste film rivstartar på en gång. Beth kommer hem till sin familj efter en affärsresa i Kina och känner sig lite halvkrasslig, plötsligt rasar hon ihop på köksgovet i kramper och hennes man är heltt villrådig något som också läkarna är. Över hela världen sker liknande episoder och snart inser myndigheterna att de står inför en pandemi som de inte har något botemedel till och civilisationen börjar mycket snabbt att krackelera när allt fler insjuknar.

Conatgion får vi följa ett antal personer; forskare, en illasinnad bloggare (finns det sådana?), en familjefar m.fl, ett filmiskt grepp jag brukar uppskatta. Soderbergh har lyckats med att få en hel kader med kända skådespelare att delta i filmen; Gwyneth Paltrow, Matt Damon, Kate Winslet och Jude Law bara för att nämna några få i ensambeln. Ett smart tilltag då man inte vet vem som kommer att dö eller inte. I vanliga fall vet man ganska snabbt vilka som ska stryka med då det oftast är de med mindre summor på  lönecheckarna som får möta sin skapare.

Första halvan av filmen är spännande och regissören lyckas väl med att visa hur snabbt en smitta kan sprida sig i dagens kommunikationstäta samhälle. I det lilla formatet lyckas även Soderbergh väl med att förmedla familjefaderns panik när hans familj börjar dö som flugor. Jag är verkligen inte någon expert men filmen verkar hålla sig ganska nära verkligheten. Kanske för mycket för filmen stendör den sista tredjedelen och blir om än välgjord och välspelad otroligt tråkig. Det är som att all nerv och spänning förvinner i berättelsen. Soderbergh dödar sin story därmed känns det som att filmen inte har mer att berätta trots att det är bra stund kvar till eftertexterna.Det var länge sedan jag satt väntade på eftertextera men då satt jag kvar enkom för att lyssna på musiken för Contagion har ett mycket bra soundtrack.

Slutomdömet blir intressant men lite småtrist.

Regi: Stephen Soderbergh

betyg: 5/10

The Adjustment Bureau ( 2011 USA )

Kombinationen av vackert väder, extra jobb, sociala tillställningar och tv-serien Game of thrones har varit förödande för mitt bloggande. Jag tar nya krafttag och ser vart det bär hän.

Frågan om vi som människor har någon fri vilja är central i filmen The Adjustment bureau som baseras på en novell av Philp K Dick som verkar vara lite av filmvärldens  favorit i SF-genren då berättelser som : A Scanner darkly, Total recall och Bladerunner m.fl blivit till filmer. David Norris har ambitionen att bli landets yngste senator upptäcker av en slump att våra liv styrs av en hemlig organisation. Organisationen har planer för ett antal människor och styr deras liv och handlingar på olika sätt t.ex ser man till att människor träffas, eller inte, av en ”slump”. Problemet för David är tudelat, han får aldrig berätta för någon om organisationen, då kommer han att bli ”raderad” och kvinnan som han är kär i måste han sluta träffa för hon passar inte in i den livsplan som organisationen gjort upp för David.

Den här berättelsen har faktiskt filmats tidigare men då som ett avsnitt i den fantastiska tv-serien The Twiligt zone. Utan att ha läst Dicks novell tror jag att tv-avsnittet låg närmare orginalet än långfilmen om nu någon undrar. Det jag gillar med filmen är just iden att våra öden styrs av en hemlig organisation och där lyckas filmmakarna att få mig att fundera och filosofera en aning. Matt Damon och Emily Blunt är bra skådisar och jag tackar inte nej till att se dessa två agera. Det stora problemet med filmen är att huvudpersonernas personkemi är lika med noll. De verkar inte ett dugg kära och då faller en ganska stor bit av filmens koncept då David trotsar organisationen då han inte vill släppa kvinnan han älskar. Trots detta tycker jag filmen är en helt ok thriller med en handling som får en att tänka till lite. Nästa gång  jag letar efter mina bilnycklar kan det bero på att ”The adjustment bureau”  har en plan och vill att jag ska komma försent till jobbet av någon outgrundlig anledning.  Henke var aningen mer kritiskt i sitt tyckande.

Regi:George Nolfi

Betyg: 6/10

Rounders ( 1998 USA )

Matt Damon spelar Mike, en välartad juridikstuderande yngling som har en ordentlig flickvän, fin lägenhet och alla gillar honom. Man kan med lätthet säga att livet leker för Mike.  Han har egentligen bara en last:  poker. När filmen börjar satsar han alla sina pengar på ett bräde i ett parti mot korthajen KGB som är en lite lagom farlig figur då han har kontakter med den ryska maffian. John Malkovitch, som spelar KGB, når i Rounders nya höjder i konsten att spela över. I ful röd träningsoverall och en bisarr engelska med rysk brytning, som får mig att sitta och gapskratta, spelar han skjortan ( kortspelandet talar jag om nu ) av Mike. Mike lovar sin flickvän att aldrig spela poker igen och det löftet håller han tills hans vän Worm ( Edward Norton ) släpps ut ur fängelset. Worm torde vara en av de sämsta vänner någon kan ha. På något sätt lyckas Worm dra in Mike i kortspelandet, få Mike att torpedera sin blivande juristkarriär, få flickvännen att dumpa honom samt att ordna en nätt skuld på 15 000 $ till KGB. För att reda upp situationen tvingas Mike till en rematch i poker mot KGB  som f.ö fortfarande bär samma fula röda träningsoverall, han kanske har köpt på sig ett helt lager.

Även om jag gillar s.k spelfilmer och kan finna kortpartier mycket spännande t.ex 21, Casino Royale och, ja,  t.om Maverick har jag ett par problem med filmen och de heter Mike och Worm. Worm är helt enkelt en äcklig liten ryggradslös figur som utnyttjar sin vän Mike. Då Worm fuskar i poker blir  inte matcherna speciellt spännande. Vanligtvis sitter man och hejar på huvudpersonen men här vill jag att Worm ska  avslöjas och få stryk. Mike är å andra sidan helt enkelt korkad som låter sig utnyttjas av Worm gång på gång vilket gör att jag bara blir irriterad på honom. Det får vara någon form av måtta med vänskapslojalitet.

Till filmens fördel hör en ganska stark skådespelarensamble; Martin Landau, Famke Jenssen, Matt Damon, John Turturro och Edward Norton. Att de kanske inte gör sina mest minnesvärda rollprestationer i karriären är väl en annan femma men låt gå. Filmen blir heller aldrig riktigt tråkig och två timmar går ganska snabbt. Trots en del klyschor så pausar jag faktiskt för att hämta kaffe och det räcker för godkänt.

Inlägget har skrivits på uppdrag av Pokerlistings.

Regi: John Dahl

Betyg: 5/10

True Grit ( 2010 USA )

I bröderna Coens senaste film får vi följa den brådmogna flickan Mattie Ross ( Hailee Steinfeld ) i jakten på sin fars mördare. När hennes far mördas av en av sina anställda hyrMattie en US Marshall ( Jeff Bridges ) för att söka rätt på mördaren. Med på människojakten följer även en Texas Ranger ( Matt Damon ). De vuxna männen käbblar med varandra och de visar sig att den mest vuxna i sällskapet är den fjortonåriga tjejen.

En Coenfilm är för mig alltid en liten högtidsstund. Vare sig filmerna är bra ( Fargo, Arizona Jr. ) eller dåliga ( A serious man ) är det alltid en upplevelse. Oftast har bröderna med intressanta personer, foto och bildkompositioner är av hög kvalite och filmerna sitter kvar i sinnet en lång tid efteråt. Tyvärr hör nu inte True Grit till en av mina favoriter i Coens repetoar. Egentligen är det en film som jag borde gilla, bra skådisar, västern och en hämndhistoria. Jag har gått och funderat på vad det var som inte klaffade mellan mig och Coen den här gången. Troligvis är anledningen att det märks  att skådespelarna spelar sina karaktärer.  Dvs Jeff Bridges spelar en US Marshall men när  jag ser filmen känns det som att  Bridges är utklädd till en Marshall och när jag uppfattar en film på detta sätt faller mitt engagemang som en gråsten i vatten. Den här känslan sprider sig även till de andra skådisarna och illusionen av ett äventyr spricker. Det slutar med att jag får känslan av att sitta och titta på en filminspelning, vilket jag i och för sig gör, men film bygger på illusionen av att det för stunden är verkligt, åtminstone för mig. Jag hade verkligen velat gilla den här filmen men tyvärr.

Filmmedia och Fiffi gillar filmen så kolla in deras recensioner.

Regi: Bröderna Coen

Betyg: 5/10

The Green zone ( 2010 usa )

Kort efter att Bagdad erövrats kommer en soldat (Matt Damon) under ett rutinuppdrag en irakisk general på spåren. Olika fraktioner inom den amerikanska regeringen är intresserade av generalen men av helt olika skäl. Nu gäller det för soldaten att hitta generalen i ett kaotiskt Bagdad men det är många som vill se generalen död både irakier och amerikaner.

En för ovanlighetens skull ganska bra film om irakkriget kanske tack vare bra skådespelare och regissör. Regissören tar väl vara på miljöerna. Greg Kinnear är bra som slem ryggradslös tjänsteman och filmen ger en någolunda balanserad syn på konflikten. Det som sänker filmen lite är informationen som den irakiske generalen har. Bortsett från korkade amerikaner , engelsmän, danskar och en del redaktörer på större svenska tidningar så  begrep de flesta att Irak inte hade några massförstörelsevapen. Det känns som att ta i lite väl mycket genom att bomba hela kvarter  i Bagdad för att dölja en hemlighet som alla redan vet om.

Regi: Paul Greengrass

Skådespelare: Matt Damon, Greg Kinnear

Betyg: 6/10

Invictus (2009 usa)

Nelson Mandela har valts till president i Sydafrika. Landet han ska styra är splittrat efter apartheidregimen och det behövs något som nationen kan enas kring. Mandela sätter som mål att Sydafrika ska vinna VM i rugby som hålls 1995. Rugbylaget är inte direkt i toppform men med Mandelas stöd, i form av en oändlig ström av visdomsord,  och en entusiatisk lagkapten ter sig inte uppgiften omöjlig.

Jag brukar gilla sportfilmer samt regissörens Eastwoods filmer så kombinationen har alla förutsättningar att lyckas. Eastwood brukar göra ganska stabila filmer, inga större överaskningar, lugnt tempo, bra skådespelare och aldrig tråkigt.  Freeman ( Amerikas svar på Erland Josefsson) är skrämmande lik Mandela, Damon sköter sig bra i rollen som kapten för rugbylaget och berättelsen lunkar på i maklig takt. Efter ett tag börjar jag dock tröttna på Mandela som här framställs som en vandrande visdomsordsmaskin, karln kan inte öppna käften utan att det kommer någon dikt, citat eller visdom. Till slut blir jag ganska irriterad på hur han framställs, kanske är han så i verkliga livet inte vet jag men det blir tröttsamt i längden. Orkar man bortse från ovanstående är filmen helt ok även om rugby kanske inte är den mest filmvänliga av sporter, mest knök och bök.

Mandela har dock sagt lite roliga saker, t.ex ansåg han att hans möte med Spice Girls var ett av hans livs största ögonblick. Han verkande vid detta möte tappa konceptet totalt och kallade dem även för sina hjältar!? Undrar vad som for genom denna vanligtvis så visa mans hjärna vid detta tillfälle?

Regi: Clint Eastwood

Skådespelare: Matt Damon, Morgan Freeman

Betyg: 4/10

The Informant (2009 usa)

FBI kontaktas av vice vd för ett jordbruksföretag som erbjuder sig att förse dem med bevis för olaglig kartellbildning m.m. FBI blir så uppspelta att de inte lägger märke till att vd inte verkar vara helt psykiskt frisk. När det är dags att börja arrestera företagsledningen blir resultatet inte riktigt den succe´som FBI väntat sig.

Filmen bygger delvis på verkliga händelser som utspelades i USA under 1990 talet. I och för sig är filmen ganska underhållande och tragikomisk men samtidigt är det för mycket av en bagatell för att jag ska bli engagerad i den halvstolliga vd och hans utspel, jag tycker mest synd om hans fru och de blåögda FBI agenterna. En välproducerad film med bra skådespelare men lite småtråkig.

Regi : Steven Soderbergh

Skådespelare: Matt Damon, Melanine Lynskie

Betyg: 5/10

The Brothers grimm (2005)

Movies_Films_B__Brothers_Grimm_009482_ Historien utspelar sig i början av 1800 talet där de två bröderna Grimm livnär sig som bondfångare. De reser Tyskland runt och befriar städer och byar från oknytt som t.ex häxor och grodpojkar. Det befolkningen inte vet är att bröderna själva har riggat spökerierna. När de två bröderna skall lösa ett mysterium med försvunna barn visar det sig att de övernaturliga händelserna är på riktigt.

Jag brukar vara ganska förtjust i Terry Gilliams filmer (12 Monkeys, Brazil m.m) de är alltid fantasifulla och har en lite knepig humor som i alla fall passar mig. Den här filmen borde passa Gilliam som hand i handske med häxor varulvar och andra fantasymoment men konstigt nog har han skapat en ganska långtråkig film. Jag blir ganska snabbt trött på brödernas ständiga tjafsande och skådisarna, Ledger och Damon känns lite malplacerade i sina roller. Det tar också nästan halva filmen innan handlingen sätter fart. En lite småtråkig film tyvärr men Bellucci är bra som häxan den korta stund hon får vara med.

Regi: Terry Gilliams

Skådespelare:Heath Ledger, Matt Damon m.fl

Betyg: 4/10