Godzilla (1998 USA)

godzilla_1998_1400x2100_NOEn annan film som jag mindes vara helt ok från 1998 var den något utskällda Godzilla. Ordet för dagen var som sagt mindes.

På grund av kärnvapentester i Stilla havet har en ödla vuxit rejält. Av oklara anledningar bestämmer sig ödlan för att ge sig ut på en odyssé runt vår jord. Den färdas tvärs över Stilla havet, tar Panama i ett par snabba kliv simmar vidare norrut längs den Nordamerikanska kontinenten för att slutligen besluta sig för att slå sig ned i Manhattans tunnelbana. Monstret sprider kaos i staden och nationens hopp står till forskaren Niko Tatopoulos som spelas av mannen som aldrig kommer att behöva en rakhyvel under sin livstid: Mattew Broderick.

Filmen ska ha kredit för en hel del snygga effekter, ganska maffiga fighter samt att berättelsen aldrig blir riktigt tråkig. Till filmens nackdelar hör att dess främsta motor är just nämnda effekter och som brukligt vid filmer av detta slag har man helt struntat i att skapa rollfigurer som tittaren bryr sig om. Jag har sett klippdockor med djupare karaktär vidare är dialogen själsdödande och egentligen händer det inte så mycket mer än att en stor ödla raserar halva New York. Jag bryr mig inte ett skvatt om folk lever eller dör med ett undantag, karaktären Audrey, Nikos ex som spelas av en irriterande mjäkig skådespelerska vid namn Maria Pitillo som efter den här filmen tacksamt nog fallit i glömska. Den rollfiguren vill jag se bli mosad av en ödlefot men sån tur har jag tyvärr inte. Kanske är jag orättvis mot Pitillo. Hon kan möjligtvis hysa en viss talang men haft oturen att hamnat i en skitfilm och skit fastnar som bekant även om den förgyllts för 130 miljoner dollar som filmen kostade.

Regi : Roland Emmerich

Betyg: 3/10

The Producers ( 2005 USA)

iFz7pNoEuDIzmCJrd52PzKMKdHMMax Bialystock har det inte lätt. Pjäs efter pjäs som han sätter upp floppar och konkursen är nära. Det ser dock ut att vända då Max får besök av den försynte och nervöse revisorn Leo Bloom som i förbifarten påpekar att man kan tjäna stora pengar på att en pjäs gör fiasko. Med kreativ bokföring kan man dölja att det investerats mer pengar i pjäsen än vad den kostat och om det blir ett fiasko kan investerarna inte kräva någon utdelning. Efter viss övertalning går Leo med på att hjälpa Max med bedrägeriet. Investerarna är äldre halvdementa damer som Max charmar och nu gäller det bara att kombinera stans sämsta regissör med en usel pjäs.

The Producers bygger på musikalen med samma namn som i sin tur bygger på en film med samma namn av Mel Brooks från 1967. Den filmen gick inte så bra i Sverige tills man bytte namn på filmen från Producenterna till det något mer lockande Det våras för Hitler. Det visade sig vara ett lyckat drag och sedan dess har Mel Brooks alla filmer burit namnet Det våras för……..

The Producers har sina förtjänster. Det är bra skådisar Matthew Broderick som den nervöse Leo och Nathan Lane som den slemme Max. Om jag jämför dessa herrar med originalet vinner dock Gene Wilder (Bloom) och Zero Mostel (Bialystock) då det sistnämnda paret är mer nervösa och slemma m.a.o helt enkelt roligare. Även Will Ferrell och Uma Thurman är med i 2005 års version som pjäsförfattaren Franz Liebkind och den svenska sekreteraren Ulla. Sångerna är lättglömda men de är trallvänliga för stunden. Undantagen är sången Springtime för Hitler (0:00 – 3:45) som är både minnesvärd och roligt framförd i all sin neonazistiska kitsch samt den trallvänliga Keep it gay.

Problemen med The Producers är två. För det första är det alldeles för många sånger. Även om texterna är finurliga så blir det trist när låt efter låt följer på varandra. En bra musikal har balans mellan musik och handling och här slår det över till det förstnämnda. De flesta numren är ganska koreografiskt trista då varken Broderick eller Lane är några större dansmän, det blir mest sånger som bränns av på plats utan några större krusiduller. Filmens andra problem är att det är en filmad scenmusikal något som tyvärr märks då The Producers dras med teaterns övertydlighet i skämt, miner och kroppsspråk.  Något jag inte uppskattar. Regeln att folk på teaterscenen alltid har roligare än publiken gäller här i högsta grad trots att det är en spelfilm.

The Producers hade tjänat på färre sånger och en något nedtonad regi men den duger. Sofias val för dagen finner ni här.

Regi: Susan Stroman

Betyg: 5/10

War games ( 1982 USA )

 Då ett test visar att en femtedel av soldaterna inte klarar av att avfyra sina kärnvapen i en händelse av krig beslutar man sig för att ersätta soldaterna med ett datoriserat avfyrningssystem. Det hade nog varit en god ide om det inte vore för den unge datanörden David som i jakt på ett nytt dataspel råkar hacka sig in i datasystemet. David tror att han spelar ett spel vid namn Global Thermonuclear War, problemet är bara att datorn tar spelet för verklighet och börjar förbereda sig för att starta det tredje världskriget. War games härrör från en tid då hotet om utplåning av mänskligheten var ständigt närvarande. Nato och Warzawapakten satt på en himla massa kärnvapen och världen var bara en knapptryckning från undergång. Så kändes det DÅ åtminstone. Filmen spelar bra på den känslan och på något konstigt vis känner jag mig lite nostalgisk när jag nu ser om War games.

Filmen är ganska underhållande men ack så daterad. Trots detta ser jag filmen med ett överseende leende istället för med tunga suckar. Historien är ganska rapp och tycker man att en valpaktig Matthew Broderick och en ständigt kisande Ally (har hon synproblem?) Sheedy är ganska ok skådisar blir filmen än bättre. Logiska luckor finns det gott om men när filmen gjordes uppfattade man nog inte dessa om man inte var en mästare på DOS och floppydisketter. Datorer var något nytt och häftigt som man bara sett på film. Så regissören Badham kunde tuta i tittaren i stort vad som helst, idag blir det lite mer problematiskt. Det är ganska roande att se hur  Badham har löst problemet med att David sitter och knapprar på datorn, kanske inte så värst rafflande för oss tittare.Samtidigt som David skriver på tangentbordet säger han högt vad han skriver. Ett ganska nödvändigt drag för att vi titare inte ska somna. Angående tangentbordet så har jag nog aldrig hört så högljudda tangenter som i War games. När Brodericks fingrar spelar över tangenterna låter det som en hel hord av hästar som galloperar fram över kullerstenar. När jag såg filmen för första gången reagerade jag inte alls över sådana petitesser. Inte heller reagerade jag för den hysteriska synthmusiken som spelades, idag låter soundtracket rent ut sagt för djävligt. Men trots dessa saker är War games en film som jag gillar men låt gå att mitt gillande bakas in i ett nostalgiskt skimmer.

Sofia har ett inlägg om filmen som är mycket läsvärt.

Regi: John Badhan

Betyg: 7/10