The Gentlemen (2019 USA)

Guy Ritchie är en märklig regissör. Om han gör filmer om misslyckade gangstrar på samhällets botten är han suverän går han utanför den boxen blir oftast resultatet knappt ok. I The Gentlemen återvänder regissören till sina gangstertyper för första gången sedan den något bortglömda RocknRolla. 

Denna gång rör det sig om knarkhandlaren och marijuanaodlaren Mickey Pearson som beslutar sig för att sälja sin affärsrörelse. Då köparna inte hör till det vardagliga ICA/COOP klientelet så blir det naturligtvis problem då det är många som vill lägga vantarna på Mickeys affärsrörelse utan att behöva betala.

Bitvis är Ritchie tillbaka i gammal god form. Det kryllar av kända skådisar, det är snabba klipp, han leker med hur historien berättas och det är rappa kommentarer men trots allt detta är det något som fattas och jag är inte helt nöjd när jag vandrar hem efter biobesöket. En stunds filosoferande gav mig svaret på vad som var fel med filmen.

I tidigare rullar inom genren har Ritchie haft ett lite annat perspektiv. Han protagonister har tidigare varit underdogs, lite halvkorkade och deras motståndare har varit mer eller mindre formidabla åtminstone i jämförelse med våra ”hjältar”. I The Gentlemen råder det ingen tvekan vem som kommer ta hem spelet i slutändan. Mickey, hans fru Rosalind och närmaste man Ray är lite väl coola för att jag ska gilla dem. De är lite smått irriterande och verkar mest gå och tänka på vilken cool replik de ska leverera. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte speciellt mycket hur det kommer gå för filmens huvudpersoner till skillnad mot i t.ex Snatch där jag verkligen satt och hejade på de något korkade Turkish och Tommy som tog sig vatten över huvudet. Kort och gott så är det ganska ointressanta tröttsamma typer som skildras i The Gentlemen. Den enda person som fångar mitt intresse i filmen är Colin Farrells rollfigur Coach.  Slutligen är filmen i sina stunder lite väl Tarantinopladdrig och även om Hugh Grant är bra som sliskig reporter tröttnar jag snart på hans alltför långa utläggningar.

The Gentlemen är trots min kritik ett steg i rätt riktning för regissören – bort från Hollywoodtrams men lite skitigare och mer korkade människor nästa gång tack.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 5/10

The Dark tower (2017 USA)

Hur beskriver man smaken av kokt osaltad potatis? I mitt fall är det svårt då jag inte tycker denna basvara smakar ett dyft. Likadant är det med filmen The Dark tower. Den liksom bara är. Då jag inte läst Kings böcker kan jag inte uttala mig om man lyckats med filmatiseringen eller inte men vad jag förstått har man skrivit om en hel del och har skapat en egen historia med Kings karaktärer.

The Dark tower handlar om en kille som har drömmar om en annan värld där en ond man vid namn Walter försöker förstöra ett mörkt torn med hjälp av tankekraft från massa ungar. Drömmarna visar sig vara sanna och snart jagas ungen av Walter och hans anhang och enda räddningen är Revolvermannen Roland.

Idris Elba och Matthew McConaughey är helt ok i rollerna som Roland och Walter, filmen känns påkostad men som sagt, den gav mig absolut ingenting. Jag kan egentligen inte säga vad som var bra eller dåligt. Jag kan inte ens påstå att filmen var tråkig eller för den sidan spännande. Min enda bestående känsla efter att ha sett filmen är: Jaha?

Regi: Nikolaj Arcel

Betyg: 4/10

Interstellar (2014 USA)

interstellar-photos-pictures-stillsInterstellar är den första filmen jag ser tillsammans med en annan filmspanare – en trevlig upplevelse. Jag, Sofia och hennes man träffades i Örebro för att se Nolans senaste film. Lovorden har haglat och förväntningarna har varit i topp bland folk. Personligen har jag lyckats hålla mig undan den värsta mediastormen, noterat ett och annat betyg samt hållt mina förväntningar nere å andra sidan är det inte ofta som jag blir speciellt upphetsad över saker o ting nu för tiden, det har väl med åldern att göra.

Interstellar var det ja. Musiken av Hans Zimmer är vidunderligt bra, skådisarna top-notch, fotot utsökt m.a.o buisness as usual när det gäller Nolan. Filmen handlar kortfattat om att mänskligheten sakta men säkert håller på att dö ut pga matbrist. En grupp vetenskapsmän har lokaliserat ett s.k maskhål i närheten av Saturnus och skickar den f.d piloten Cooper för att finna nya världar som mänskligheten kan kolonisera. Jag berättar inte mer än så då jag vill undvika s.k spoilers men kan åtminstone avslöja att berättelsen innehåller en stor portion kvantfysik där Nolan töjt en del på vad vetenskapen anar i dag men å andra sidan är det en film i sf-genren.

Jag har ett stort problem med Nolan och hans filmer from The dark night och framåt – de är helt enkelt för långa. Interstellar klockar in på 2:50 vilket är minst en halvtimme för långt om ni frågar mig och min röv. Jag vill dock påpeka att filmen blir aldrig tråkig det är den alldeles för välgjord för att kunna bli men berättelsen liksom pyser fram och bortsett från ett par tre scener som är en anings pulshöljande lunkar berättelsen på. Inget fel i det om filmen varit två timmar men min röv kände verkligen av gravitationen sista halvtimmen som är filmens svagaste parti.  Nolan ballar här ur i en sentimental smet som känns lite främmande för att vara just Nolan. Har regissören fikat för mycket med Spielberg och Jackson på sista tiden?  Om jag nu bortser från det smetiga i finale har jag trots allt lite svårt för Nolans upplösning. Det känns lite som att regissören målat in sig i ett hörn men löser problemet med lite kvantfysiskt mumbo-jumbo som här får tjänstgöra som filmens deus ex machina. Ok det är en sf-film men finalen är inte speciellt elegant utförd.

Bortser jag från filmens längd och den något svaga slutet har man en välgjord sf-film som är väl värd att se åtminstone en gång. Att det är en film som inte grep tag i mig är en annan sak men det är nog svårt att få se en mer välgjord film i år och om inte  Matthew McConaughey får en nominering som bästa manliga skådis beror det på att juryns bakdelar inte klarade av filmens längd. 

Vad Sofia tyckte om filmen kan ni läsa här.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 7/10

Andra som sett filmen

Fiffi

Jojjenito

Fripp

Filmparadiset

FLMR

Movies noir

The Nerd bird

Har du inte sett den

Mackans film

 

The Paperboy (2012 USA)

paperboyJag har en svaghet för filmer som utspelar sig i den amerikanska södern och ju sunkigare miljön är desto bättre brukar filmen bli. Det är något med den lite bonniga dialekten, hettan, husen med flagnad färg, iste på verandan och det potentiella hotet om våld som ligger och sjuder under ytan. Jag vet att detta troligtvis är schablonbilder av regionen och dess invånare men var gång jag besöker södern på film upplever jag omgivningarna och karaktärerna lite hotfulla.

Jack Jansen har kickats från college och arbetar på sin fars tidning. Jacks äldre bror som är reporter kommer hem för att undersöka ett mord på stadens sheriff då han misstänker att Hillary van Wetter som dömts för mordet eventuellt kan vara oskyldig. Jack hjälper villigt till och blir på köpet störtförälskad i Hillarys flickvän Charlotte.

Miljön är mycket bra man har visualiserat min illusion om södern väl med hetta, träsk och iste. Historien utspelar sig på sextiotalet något man fångat väl med både musik, kläder och inventarier. Skådisarna är rena drömmen: Matthew McConaughey,  Nicole Kidman,  John Cusack och Scott Glen  t.om Zac Efron är bra i rollen som Jack. Nicole Kidman är outstanding som Hillarys flickvän Charlotte. Hon spelar en trasig kvinna som man aldrig riktigt vet vart man har. Vad hon ser hon i den sluskige Hillary är bara en av filmens många frågor och häri ligger problemet.

The Paperboy formligen kokar av konflikter och intressanta intriger. Under filmen undrar jag flera gånger vart allt ska leda till och hur berättelsen ska sluta. Men filmen kommer aldrig riktigt till skott och jag väntar hela tiden på att berättelsen ska starta. Hela filmen känns som en enda långa startsträcka men den lyfter aldrig. The Paperboy famlar runt i systadshettan och kan inte bestämma sig på vilket ben den ska stå, drama eller thriller, coming of age eller kärlekshistoria till syvende och sist blir det allt men samtidigt ingenting. The Paperboy blir inte så mycket mer än en välspelad och välregisserad berättelse som inte ger mig någonting i utbyte mer än lite skön sextiotalsmusik.

Regi: Lee Daniels

Betyg: 3/10

Killer Joe (2011 USA)

Killer Joe, bara namnet fick mig att tveka om filmen var värd att se. Det lät helt enkelt för töntigt. Men när filmen fick ganska bra recensioner i pressen och efter att ha läst Fiffis rekommendation växte mitt intresse. Jag är glad att jag inte lät en töntig titel hindra mig för Killer Joe är bra.

Familjen Smith är allt annat än normal. Sonen Chris och pappan Ansel slår ihop sina ”kloka” huvuden för att skaffa sig lite extra pengar. Deras plan är att mörda mamman och i pappans fall ex-frun för att casha in hennes livförsäkring på 50 000 $. De hyr en polis som extraknäcker som hitman då de inte vill utföra dådet själva. Polisen som går under artistnamnet Killer Joe vill ha betalt i förskott men då han är tvungen att vänta på pengarna tills försäkringen faller ut nöjer han sig med att ta familjens dotter Dottie i pant.

Familjen Smith är en samling sorgliga existenser. De är fullfjädrade loosers vars öde är att misslyckas här i livet. Jag blir egentligen beklämd av att se dessa personer göra sin redan eländliga livssituation än värre. Samtidigt är filmen rolig då jag alltid funnit korkade personer på film underhållande. Tarantino har serverat en och annan märklig karaktär i sina filmer t.ex Louis Gara i Jackie Brown och bröderna Coens Burn after reading är fullproppad av dessa människor som lever i villfarelsen att de är smarta.

Skådespelarna är överlag mycket bra men Matthew McConaughey som Killer Joe lyser starkast i ensemblen. Jag som trodde aldrig att jag skulle kunna känna oro och obehag över denna skådis som nästan vaggar mig till sömn med sin knarriga röst och avslappnade stil (Hollywoods svar på Harald Treutiger?). Karaktären Killer Joe är livsfarlig, något som familjen Smith inte inser förens det är för sent. Thomas Haden Church är stabil i rollen som den något tröge Ansel. Jag blev glad över att få se Gina Gershon i filmen. Hon spelar Ansels nya fru Sharla, en kvinna som är alldeles för smart för sitt eget bästa. Gershon ser jag gärna mer av då hon är sorgligt underutnyttjad i filmbranschen.

Killer Joe lyckas med att vara tragisk, äcklig (ni som sett filmen vet vad jag menar), välspelad och rolig på en och samma gång. Definitivt värd en titt men inte på en fredag då många kanske hörsammat reklamens budskap att äta kyckling denna dag. Kyckling och Killer Joe passar inte ihop, tro mig.

Regi: William Friedkin

Betyg: 8/10

Dazed and confused (1993 USA)

För en tid sedan tipsades Adde-pladde om den här filmen och intresset väcktes en aning. Dazed and confused utspelar sig under skolavslutsningsdagen 1973. Tonåringarna förbereder sig för kvällens fester och man talar om framtiden, drömmar, kärlek och hasch. Thats it. För att uppskatta en film av det här slaget bör man nog vara på rätt humör då inte speciellt mycket händer utan det mesta är uppbyggt på karaktärernas dialog. Det pratas non-stop från början till slut .

Till en början känner jag att nog inte var på humör för en film av det här slaget och funderar så smått på att stänga av. Karaktärerna pladdar och tjötar och inget händer men efter en stund så sugs jag in i samtalen och får i det närmaste en meditativ känsla och det blir lite småmysigt att bara ligga i soffan och lyssna på pladdret. Miljöerna i filmen är för mig nostalgiska då jag gått ett år i high school. Inte under samma tidsperiod men karaktärerna och samtalen känns igen. Trots att kläder och musik skiljer sig åt från mitt år i USA så blir den en liten resa bakåt i tiden.

Det enda som är trist är amerikanernas stora fascination av hasch/marijuana. Vilket märks i filmen då en stor del av samtalen rör sig om hur man ska få tag på hash, hur bra haschet är etc. etc. Det är inte av moraliska själ jag har invändningar, det blir helt enkelt trist och tjatigt i längden att lyssna på de samtalen. Sammanfattningsvis är Dazed and confused en ganska angenäm bagatell.

Regi: Richard Linklater

Betyg: 6/10

Två bagateller: The Lincoln lawyer ( 2011 USA ) & Paul ( 2011 Storbr/USA )

Ibland ser man en film eller två som är bra men den saknar det där lilla extra. Man kan rekommendera filmen till vänner och bekanta för den är så där lagomt ljum. Den överraskar ingen vare sig på ett positivt eller negativt vis och man känner sig åtminstone inte missnöjd efter att ha sett filmen. Jag brukar skriva ”för en stunds underhållning duger den gott” och det stämmer in på två filmer jag precis sett: The Lincoln laywer och Paul.

The Lincoln Laywer är en rättegångsthriller som baserar sig på en bok av Michael Connelly, en författare som skriver böcker där raden  ”för en stunds underhållning duger den gott” passar väl in. Mick är en slick advokat som har sitt kontor i sin Lincoln. Han kör kors och tvärs kring i L.A och tar sig an olika rättsfall. Av ren tur nosar han upp ett fall som kan generera mycket pengar. En rikemansson anklagas för våldtäktsförsök och misshandel av en strippa . I och med att det är en rättegångsfilm är sanningen inte så enkel som man kan tro och filmen tar med oss tittare på både en och annan tvist.

Behållningen med den här filmen heter  Matthew McConaughey och  Ryan Phillippe.  McConaughey med  knarrig röst och utseende som påminner om en övervintrad surfare passar ypperligt i rollen som den något självgode advokaten Mick. Ryan Phillipe som spelar den anklagde rikemanssonen gör mig alltid glad när han dyker upp i en film. En underskattad skådis som borde få ta större plats i rampljuset. Filmen bjuder inte på några stora överraskningar eller förnyelser av genren men gillar man rättegångsfilmer kan man vara ganska tillfreds efter att ha sett den.

Paul är en komedi av gänget som b.la ligger bakom Shaun of the dead. Två engelska SF och serienördar är på resa i USA för att besöka kända platser i UFO mytologin. Utanför Area 51 träffar de en rymdvarelse vid namn Paul. Att regeringen jagar Paul är väl nästan onödigt att nämna och det omaka sällskapet flyr med agenter hack i häl.

Egentligen bygger filmen Paul på ett skämt: Rymdvarelsen är precis som oss han röker, svär, fiser och drar fräcka skämt. Thats it. Om någon annan än Frost/Pegg haft hand om filmen,  förslagsvis gänget bakom Scary movie filmerna hade  troligtvis Paul blivit en riktig skitfilm. Nu är det som tur inte så utan filmen styrs av relativt kompetenta händer och klarar sig hyfsat. Speciellt roligt blir det aldrig men jag hade åtminstone en trevlig stund ihop med Paul, Pegg och Frost.

Fiffi har en recension på The Lincoln lawyer och Andreas var lite mer positivt inställd till  Paul.

Betyg: 6/10 på båda filmerna.