Rolllerball (1975 USA)

rollerball_ver2Sf-filmer från 70-talet kan ibland kännas en aning daterade. Folk har en tendens att glida runt i kroppsstrumpor, musiken är plipp-ploppig och datorer består mest av massa lampor som blinkar. Undantag finns dock och dagens film är ett sådant. Året är 2018 och världen styrs av ett antal multinationella företag. Krig finns inte längre men man har sporten rollerball. Det är en våldsam sport som går ut på att två lag utrustade med motorcyklar och spelare rullskridskor möter varandra där syftet är att placera en stålkula i ett mål. Matcherna är blodiga, skador en garanti och dödsfall är inte ovanliga. Den bäste spelaren är Jonathan E som spelar för staden Houston. Efter att ha fullkomligen dominerat spelet i en match mot Madrid ber ledaren för ett av företagen att Jonathan frivilligt ska dra sig tillbaka från sporten. Skälet till detta är oklart för Jonathan som vägrar att gå i pension. De styrande svarar då med att ändra på reglerna till spelet allt för att Jonathan ska förolyckas under de två kvarvarande matcherna.

Filmen Rollerball är lite som en berg och dalbana. När det är match är det spännande och actionfyllt. Just matcherna är bra filmade och koreograferade men speltiden däremellan är  lite småtrist och många scener känns mest som utfyllnad. Jag upplever filmen som onödigt lång. Det man lyckats bra med är att få miljöerna tidlösa man har inte gödslat med en massa attiraljer och effekter för att få omgivningarna att kännas framtidsmässiga. Det är en del små finesser men i övrigt upplever jag inte Rollerball som speciellt daterad vilket lätt sker när man anstränger sig för hårt för att skänka en film en futuristisk aura. Med ett mer jämt flyt i berättelsen hade detta kunnat vara en riktigt höjdare. Trots att Rollerball stundtals är lite småseg är filmen absolut värd en titt. James Caan spelar Jonathan E med sedvanlig irritation som är lite av skådisens signum, John Houseman gör sig bra som osympatisk företagsledare och musiken  Bach’s Toccata och Fuga i D moll är ett väl passande soundtrack. Slutscenen gav mig f.ö ståpäls och det sker inte så ofta i filmsammanhang.

Regi: Norman Jewison

Betyg: 6/10

Annonser

Bondtema: Octopussy ( 1983 Storbr )

Likt den tidigare For your eyes only lånar den trettonde Bondfilmen delar av Flemmings noveller. Berättelserna som vävts in i filmen är Octopussy samt Property of a lady. Moore tackade än en gång nej till att spela Bond. Broccoli satte igång auditions för en ny Bondskådis. Den här gången verkade det som att Timothy Dalton och James Brolin var de som var mest aktuella för rollen. Producenterna blev dock nervösa när Never say Never again med Connery i rollen som 007 seglade upp som en konkurrent. Nu ville man till varje pris ha den redan etablerade Moore i rollen som Bond för att kunna möta kunkurrensen.  Efter ett par goda luncher och ökat gage tackade naturligtvis Moore ja till att spela Bond än en gång. Enligt mig är detta den första filmen där jag verkligen hade velat sett en annan skådis som Bond. Att vara 007 är ett krävande yrke och trovärdigheten är inte speciellt hög när en plastikopererad man på 56 år räddar världen.

Men å andra sidan vilken 56 årig skådis skulle tacka nej till en hög med pengar samt att få posera tillsammans med lättklädda damer?

Storyn i Octopussy är faktiskt riktigt bra , en av de bättre i hela serien. Tyvärr schabblas plotten  bort i utförandet men det kommer jag till lite senare. En sovjetisk general bekymrar sig för nedrustningen, han menar att Sovjet skänker bort sitt millitära övertag ( ett övertag som i verkligheten skulle visa sig vara en myt ). För att råda bot på detta utarbetar han en plan att smuggla in och spränga en mindre atombomb i Västtyskland. Nato kommer tro att det är en av deras egna bomber som falierat och kommer då att börja nedrusta. En afgansk prins hjälper generalen med planen. James Bonds kollega 009 kommer generalen på spåren men mördas och 007 kopplas in på fallet.

Maud Adams sa att det kändes pinsamt att berätta vad filmen hette. På den tiden var tydligen folk aningen finkänsligare.

Det var många namn som figurerade när man skulle besätta den kvinnliga huvudrollen: Faye Dunaway, Barbara Carrera, Persis Khambatta och Susie Coelho för att nämna några. Efter viss tvekan, då hon redan figurerat i en tidigare Bondfilm, fick Maud Adams rollen som den hemlighetsfulla kvinnan Octopussy. Det var fler svenskor med i filmen Kristina Wayborn spelar kamal khans medhjälperska och Mary Stavin har en mycket liten roll som ”bakgrundsflicka”. När det gäller rollbesättningen har man lyckats väl med både Steven Berkoff som spelar General Orlov och Louis Jourdan  som spelar Kamal Kahn. Skurkarna är varandras motsatser när det gäller temprament, General Orlov kan knappt hålla känslorna i styr utan gormar och står i, jag hade gärna sett honom i fler Bondfilmer. Kahn är däremot arrogant och överlägsen hans snobbism överträffas nog bara av Bond. I övrigt är det samma gamla gäng med ett undantag Robert Brown har nu tagit plats som bonds chef M.

Bonds nemesis nr 1 i filmen: den snobbige Kamal Khan

Bonds nemesis nr 2 i filmen: Den hetlevrade General Orlov

Namnet Octopussy ställde till problem till en början i moralens högborg, USA men det löste sig så småningom. Inspelningen i Indien blev aningen mer problematisk, Moore led av hettan och magsjuka drabbade filmteamet men det var nära att filmteamet drabbades av en riktig katastrof. När man skulle spränga ett flygplan fyllde man ett riktigt plan med sprängmedel och knuffade det över en klippkant i hopp om att planet skulle explodera. Istället fick farkosten bokstavligen luft under vingarna och for iväg. Som tur var krashade planet i obeboddt område och man valde snabbt att göra om scenen men då med en modell och under mer ordnade former. I öppningscenen använder sig Bond av ett minijetplan, tanken var att detta skulle varit med redan i Moonraker men det kunde inte användas i den tänkta scenen så det fick dyka upp här istället. Egentligen skulle öppningsscenen utspelat sig på ön Isle of man och ägt rum under en biltävling men den scenen försvann under produktionens gång.

Öppningsscenen med 007 i miniplanet.

Fånig och rasistisk är nog de ord som bäst beskriver Octopussy. Grundstoryn är det inget större fel på men utförandet. Jisses! Nog för att många Bondfilmer ibland kan vara lite småtöntiga och t.om larviga, det hör liksom lite till men här jobbar man hårt för att spränga alla gränser. Bond svingar sig i lianer utsötandes Tarzanvrål, säger sitt!! till en tiger som lyder, hänger fast som en igel i ett flygplan när det gör allsköns konster i luften och sist men inte minst är stora delar av filmen förlagd på en cirkus. Broccolis alla våta drömmar måste ha blivit besannade när han till slut fick stoppa in ett helt cirkussällskap i handlingen. Det blir helt enkelt för mycket och jag lider med karaktären Bond. När 007 desarmerar atombomben utklädd till clown har verkligen Bondserien nått sitt lågvattenmärke. ”All time low” borde varit en mer passande slogan till filmen. Rasism är kanske ett lite väl starkt ord men partiet i filmen när 007 är i Indien ger åtminstone mig dålig smak i munnen. Indierna framställs på ett lite skämtsamt sätt och jag får lite ”Tintin i Kongo” vibbar när jag ser filmen. Man lyckas t.om klämma in en äcklig måltid liknande den i Indiana jones and the tempel of doom. Jag kanske överreagerar men det känns inte helt ok.

007 som clown. Filmseriens absoluta lågvattenmärke.

Till filmens fördelar hör att det är en ganska bra ensemble och filmen är fartfylld, troligtvis en av de mest actionspäckade Bondfilmerna. Det är bara synd att man envisas med att hela tiden smyga in små skämtsamheter vilket blir tröttsamt i längden. Musiken skrevs av John Barry och titellåten All time high står Rita Coolidge för. En ganska trist historia men låtarna har fr.o.m The Spy who loved me varit ganska tama.

Robert Brown som den nye M

Bästa repliken? Q har en liten större roll än vanligt i Octopussy och jag gillar verkligen när de två munhuggs den finns ett par tre ganska roliga replikskiften mellan de två.

Bond och Q åker luftballong:

Bond: I trust you can handle this contraption, Q?
Q: It goes by hot air.
Bond: Oh, then you can.

Regi: John Glen.

Definitivt en av de sämre bondfilmerna tre martinis är allt jag kan ge.