Det sjunde inseglet (1957 Sverige)

det_sjunde_inseglet_bergmanSå här kring Kristi himmelsfärdsdag kanske det kan passa med en dos religiösa grubblerier?Riddaren Antonius Block är på väg hem efter ett korståg. Tillsammans med sin väpnare Jöns reser han genom ett pestdrabbat Sverige. De två slår sig i lag med ett teatersällskap på vägen mot Blocks hem. Block plågas av tvivel. Han har religiösa grubblerier över om Gud finns och livet efter detta. En anledning till dessa tankar kan vara att Döden kommit för att hämta Block något som riddaren försöker skjuta upp genom att spela ett utdraget parti schack med Döden. Han känner att han måste uträtta något gott på jorden innan han lämnar jordelivet.

Det Sjunde inseglet torde vara en av Bergmans mest kända filmer. Jag har numera accepterat/kapitulerat inför det teatrala och den undermåliga personregin som präglat de flesta filmer jag sett av karln och koncentrerar mig istället på handlingen och det visuella. Det Sjunde inseglet skulle kunna kallas för en medeltida roadmovie. Block och hans väpnare stöter på olika människor på sin färd mot hemmet b.la Inga Gill som förförerska (ett tecken på att filmen har några år på nacken) och Maud Hansson (pigan Lina) som står anklagad för häxeri. Sällskapet travar fram i sakta mak och Max von Sydow som spelar Block grubblar över Gud. Detta varvas med lite schack, skrattretande skådespeleri, så mycket mer händer inte mao en ganska trist film om man nu inte har religiösa grubblerier som specialintresse.

Filmens styrka ligger i det visuella för här har Bergman fått till det bra. Suggestiva bilder och en känsla av undergång präglar filmen. Dödsdansen, det religiösa tåget och öppningscenen är alla minnesvärda synd bara då att storyn är lika dramatisk. Roligast hade jag när döden sågar ned ett träd där en människa sitter, symboliskt men festligt. Jag har anledning att komma tillbaka till  just den scenen men då i morgondagens inlägg.  Det sjunde inseglet är trots allt sevärd men med betoning på se.

Regi: Ingmar Bergman

Smultronstället (1957 Sverige)

Trogna läsare av den här bloggen vet att när en Åsa-Nisse film varit på tapeten kommer en Bergmanfilm raskt efter. Det här gången föll mitt val på Smultronstället som jag faktiskt sett för många herrans år sedan. Mitt minne av den titten var försiktigt positivt så ett återbesök lockade.

Doktor Borg är en inbunden man som lever ett ensamt liv då han inte är speciellt förtjust i mänskliga kontakter. När han ska hedras med en doktorshatt i Lund efter lång och trogen tjänst tvingas han att ge sig ut på resande fot. Efter en obehaglig mardröm under natten till avresedagen bestämmer sig Borg helt spontant för att ta bilen från Stockholm till Lund. Med på trippen har han sin sonhustru och sällskapet utökas under resans gång med några liftare. Smultronstället är en roadmovie både i geografin och i Dr. Borgs minnen. Doktorn tänker tillbaka på sitt långa liv från barndomens somrar till hans misslyckade och kärlekslösa äktenskap. Under resan får han flera tillfällen att tänka igenom sina livsval och kan inte riktigt skaka av sig känslan av att han lever men är själsligt död.

Det här var en finfin liten berättelse som jag anar de flesta skulle kunna uppskatta. Om man är på humör kan man analysera filmen sönder och samman med allt som sägs och anspelas i bilder och ord. Om man däremot inte är på ett analyserande humör är Smultronstället tacksamt nog en ganska rak film med ett budskap som är både tänkvärt och fint. Extra skönt är det att filmens budskap inte trycks ned i halsen på oss tittare utan man får åtminstone illusionen av att det försiktigt förs fram av Bergman. Fotot i Smultronstället är vackert, något vi kan tacka Gunnar Fischer för. Hans bilder av ett försommarsverige är mycket fina och i drömsekvenserna är kontrasten mellan ljus och skugga suggestiva. Naturligtvis finns det ett par scener där en och annan kalkon tittar fram t.ex där doktorns kusin blir förförd av hans bror. Teaterskådespeleri av sämsta sort och då hjälper det inte ens att det är självaste Bibi Anderson som spelar kusinen. En del dialoger är lite knepiga då folk är riktigt otrevliga mot varandra men reagerar knappt på förolämpningarna de får ta emot.

Smultronstället är inte överdrivet teatralisk och jag tror faktiskt på karaktärerna för en gångs skull. Bäst är Victor Sjöström och Ingrid Thulin i rollerna som Dr. Borg och sonhustrun. Sjöström är fantastiskt men jag har lite svårt att se honom som den karaktär han sägs vara, inbunden, stel,  principfast och otrevlig. Snarare tvärtom, Isak Borg ger intryck av att vara en go gubbe så där skaver det lite,men bara lite, i historien. Den uppmärksamme kan finna Maud Hansson (pigan Lina) i en scen. Även Max von Sydow dyker som hastigast upp i en liten roll som mackägare. En scen som formligen får nostalgin att spruta ur mina öron. Bensinolaget Caltex samt personlig service av självaste bensinmacksföreståndaren! Det var tider det. Definitivt den bästa filmen av Bergman so far.

Regi: Ingmar Bergman