Utvandrarna/Nybyggarna (1971/1972 Sverige)

utvandrarna_nybyggarna_3_discDagens film är en svensk klassiker. Egentligen är det två filmer men och jag fick dela upp titten på två sittningar då den sammanlagda speltiden är över sex timmar. Utvandrarna/Nybyggarna bygger på Vilhelm Mobergs romaner om svenskar som flyttade till Amerika under slutet av 1800 talet. Jag har inte läst böckerna själv men det verkar som att Torell som regisserat inte tagit ut svängarna speciellt mycket. Berättelsen börjar i Småland och vi får följa en grupp människor som av olika anledningar bestämmer sig för att flytta till Amerika. Religionsfrihet, chansen att kunna skapa ett eget liv och lusten efter äventyr är några av orsakerna till emigrationen. Dramats huvudpersoner är Karl-Oskar och hans hustru Kristina som hoppas kunna bygga en ljus framtid åt sin familj i det nya landet.

Utvandrarna/Nybyggarna är en film med mycket stånk och stön. Folk arbetar, sliter, svettas och framför allt dör som flugor. Karl-Oskar verkar ha tre sysselsättningar i livet: Arbeta så svetten lackar, sätta på sin fru och snickra kistor till alla människor som dör till höger och vänster. Det är inte direkt någon munter film där folk slår klackarna i taket och skrattar, nej här tar man livet på fullaste allvar. Folk pustar och stånkar, det gråts och gnisslas tänder. Det är ingen hejd på allt elände som drabbar Karl-Oskar och co. Det blir i sina stunder så många umbäranden och katastrofer att det nästan blir komiskt och om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det var någon form av satir jag såg. Till råga på allt är det Liv Ullman som spelar Kristina och hon går filmen igenom i huckle och ser ut som hon sålt smöret men tappat pengarna men gör hon inte det i alla filmer, kan den människan överhuvudtaget skratta?

Men trots detta är det en film som griper tag i tittaren och jag blir ordentligt engagerad i de här människornas levnadsöde. Kärlekshistorien mellan Karl-Oskar och Kristina är kanske inte himlastormande men trovärdig och i sina stunder gripande (ska erkänna att det blev lite dammigt i rummet mot slutet). Trots sin spellängd blir aldrig filmen seg eller tråkig och den håller mitt intresse uppe hela vägen in till mål även om det av och till blir lite ofrivillig komik.

Regi: Jan Torell

Betyg: 8/10

Exorcisten (1973 USA)

the-exorcist-posterDetta torde vara en av de mest kända skräckfilmerna som gjorts.  Exorcisten har även ett rykte om sig att vara en av de rysligaste. Det sägs att folk svimmade under visningarna men hur sant det påståendet är låter jag vara osagt. Filmen är baserad på boken med samma namn av författaren William Peter Blatty och filmatiserades av den inte helt ökände regissören William Friedkin som b.la gjort filmer som The French connection och Killer Joe.

Exorcisten startar med en präst, Fader Merrin,  som leder några utgrävningar i Irak där får han illavarslande förbud om att han kommer få strida mot ondskans krafter. Storyn förflyttar sig till USA där vi får följa en skådespelerska och hennes dotter Regan. Dottern hittar ett ouijabräde i källaren och släpper därmed loss onda krafter. Regan börjar få problem med sömnen och beter sig allt mer konstigt. Modern kontaktar diverse läkare men ingenting verkar hjälpa och dottern blir allt sämre. I ren desperation kontaktar då mamman en katolsk präst Fader Karras som föreslår en exorcism.

Det var ett par år sedan jag såg filmen sist och i ärlighetens namn mindes jag inte speciellt mycket om vad jag tyckte om filmen. Efter omtitten kan jag nog konstatera att Exorcistens rykte som skräckfilm är en anings överdrivet.

Filmen är mycket välgjord. Skådisarna är bra, musiken stämningsfull och storyn duger mer än väl. Friedkin bygger upp historien effektivt under filmens första timme. Det är en krypande stämning som ger mig rysningar. Öppningsscenerna i Irak med Fader Merrin f.ö spelad av svensken Max von Sydow väcker olustkänslor trots att det inte händer speciellt mycket. Ellen Burstyn som spelar Regans mamma ger ett fint porträtt av en allt mer maktlös förälder och får mig engagerad över barnets väl o ve. Storyn har mig helt i sin hand under den första timmen men sedan tappar Friedkin greppet och det med råge. Det onaneras med krucifix, spys, sängar svävar och huvuden vrids i 360 grader och jag kan inte göra annat än att sucka för det är så otroligt överdrivet när regissören går all in . Resultatet blir bara fjantigt och inte det minsta rysligt, möjligtvis äckligt men knappt ens det allt är så överdrivet. Det är de små sakerna som ger mig kalla kårar t.ex när Fader Karras hör sin döda mors röst på ett kassettband eller ”råttorna” på vinden inte svävande sängar och annat trams. Det är synd för det här hade kunnat bli en riktigt bra rysare. Betyget blir dock förhållandevis högt tack vare den första timmen.

Regi: William Friedkin

Betyg: 5/10

Det sjunde inseglet (1957 Sverige)

det_sjunde_inseglet_bergmanSå här kring Kristi himmelsfärdsdag kanske det kan passa med en dos religiösa grubblerier?Riddaren Antonius Block är på väg hem efter ett korståg. Tillsammans med sin väpnare Jöns reser han genom ett pestdrabbat Sverige. De två slår sig i lag med ett teatersällskap på vägen mot Blocks hem. Block plågas av tvivel. Han har religiösa grubblerier över om Gud finns och livet efter detta. En anledning till dessa tankar kan vara att Döden kommit för att hämta Block något som riddaren försöker skjuta upp genom att spela ett utdraget parti schack med Döden. Han känner att han måste uträtta något gott på jorden innan han lämnar jordelivet.

Det Sjunde inseglet torde vara en av Bergmans mest kända filmer. Jag har numera accepterat/kapitulerat inför det teatrala och den undermåliga personregin som präglat de flesta filmer jag sett av karln och koncentrerar mig istället på handlingen och det visuella. Det Sjunde inseglet skulle kunna kallas för en medeltida roadmovie. Block och hans väpnare stöter på olika människor på sin färd mot hemmet b.la Inga Gill som förförerska (ett tecken på att filmen har några år på nacken) och Maud Hansson (pigan Lina) som står anklagad för häxeri. Sällskapet travar fram i sakta mak och Max von Sydow som spelar Block grubblar över Gud. Detta varvas med lite schack, skrattretande skådespeleri, så mycket mer händer inte mao en ganska trist film om man nu inte har religiösa grubblerier som specialintresse.

Filmens styrka ligger i det visuella för här har Bergman fått till det bra. Suggestiva bilder och en känsla av undergång präglar filmen. Dödsdansen, det religiösa tåget och öppningscenen är alla minnesvärda synd bara då att storyn är lika dramatisk. Roligast hade jag när döden sågar ned ett träd där en människa sitter, symboliskt men festligt. Jag har anledning att komma tillbaka till  just den scenen men då i morgondagens inlägg.  Det sjunde inseglet är trots allt sevärd men med betoning på se.

Regi: Ingmar Bergman

Smultronstället (1957 Sverige)

Trogna läsare av den här bloggen vet att när en Åsa-Nisse film varit på tapeten kommer en Bergmanfilm raskt efter. Det här gången föll mitt val på Smultronstället som jag faktiskt sett för många herrans år sedan. Mitt minne av den titten var försiktigt positivt så ett återbesök lockade.

Doktor Borg är en inbunden man som lever ett ensamt liv då han inte är speciellt förtjust i mänskliga kontakter. När han ska hedras med en doktorshatt i Lund efter lång och trogen tjänst tvingas han att ge sig ut på resande fot. Efter en obehaglig mardröm under natten till avresedagen bestämmer sig Borg helt spontant för att ta bilen från Stockholm till Lund. Med på trippen har han sin sonhustru och sällskapet utökas under resans gång med några liftare. Smultronstället är en roadmovie både i geografin och i Dr. Borgs minnen. Doktorn tänker tillbaka på sitt långa liv från barndomens somrar till hans misslyckade och kärlekslösa äktenskap. Under resan får han flera tillfällen att tänka igenom sina livsval och kan inte riktigt skaka av sig känslan av att han lever men är själsligt död.

Det här var en finfin liten berättelse som jag anar de flesta skulle kunna uppskatta. Om man är på humör kan man analysera filmen sönder och samman med allt som sägs och anspelas i bilder och ord. Om man däremot inte är på ett analyserande humör är Smultronstället tacksamt nog en ganska rak film med ett budskap som är både tänkvärt och fint. Extra skönt är det att filmens budskap inte trycks ned i halsen på oss tittare utan man får åtminstone illusionen av att det försiktigt förs fram av Bergman. Fotot i Smultronstället är vackert, något vi kan tacka Gunnar Fischer för. Hans bilder av ett försommarsverige är mycket fina och i drömsekvenserna är kontrasten mellan ljus och skugga suggestiva. Naturligtvis finns det ett par scener där en och annan kalkon tittar fram t.ex där doktorns kusin blir förförd av hans bror. Teaterskådespeleri av sämsta sort och då hjälper det inte ens att det är självaste Bibi Anderson som spelar kusinen. En del dialoger är lite knepiga då folk är riktigt otrevliga mot varandra men reagerar knappt på förolämpningarna de får ta emot.

Smultronstället är inte överdrivet teatralisk och jag tror faktiskt på karaktärerna för en gångs skull. Bäst är Victor Sjöström och Ingrid Thulin i rollerna som Dr. Borg och sonhustrun. Sjöström är fantastiskt men jag har lite svårt att se honom som den karaktär han sägs vara, inbunden, stel,  principfast och otrevlig. Snarare tvärtom, Isak Borg ger intryck av att vara en go gubbe så där skaver det lite,men bara lite, i historien. Den uppmärksamme kan finna Maud Hansson (pigan Lina) i en scen. Även Max von Sydow dyker som hastigast upp i en liten roll som mackägare. En scen som formligen får nostalgin att spruta ur mina öron. Bensinolaget Caltex samt personlig service av självaste bensinmacksföreståndaren! Det var tider det. Definitivt den bästa filmen av Bergman so far.

Regi: Ingmar Bergman

Shutter island (2010 USA)

Det tog ett bra tag innan jag såg filmen Shutter island. En anledning var att jag hade läst boken (Patient 67 sv.) av David Lehane och kände att det räckte. Häromkvällen fick jag dock ett visst sug efter att se Scorseses film.

Shutter island är en isolerad ö som hyser ett mentalsjukhus där de mest svårbehandlade patienterna spärras in. Då en av mentalpatienterna försvinner spårlöst skickar man efter två poliser som ska utreda fallet.  Ju mer de två poliserna nystar i försvinnandet desto mer märklig ter sig hela historien. Patienten har verkligen gått upp i rök och sjukhusets ledning verkar dölja något.

Som bok fungerade Shutter island utmärkt men filmatiserad känner jag att storyn och speciellt upplösningen är både korkad och osannolik. Ett annat problem jag hade med Shutter island är att Scorese tar i så han nästan spricker för att skapa en ruggig stämning. Ödesdiger musik dånar ur tv-appraten, knepiga kameravinklar, skuggor, Scorsese vill verkligen visa oss tittare att här ligger det en hel kennel begraven. Skådisarna Max von Sydow, Ben Kingsley, Mark Ruffalo och Leonardo de Caprio brukar göra bra insatser men inte i den här filmen. Skådespeleriet funkar inte alls, repliker och agerande känns stelt och opersonligt. Ska jag vara ärlig så funkar inte filmen alls för mig, den känns överdriven och på ibland gränsen till parodisk. Mycket av det jag tagit upp kan jag både ana och förstå varför Scorsese väljer att göra och han gör nog så gott han kan med den historia som han beslutat sig för att filma. Jag skulle nog vilja påstå att han tagit sig vatten över huvudet. Det som fungerar i en bok blir kanske inte lika bra på vita duken. Jag kan tänka mig att man möjligtvis uppskattar filmen bättre om man inte läst boken.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 3/10

Vargtimmen (1968 Sverige)

Det var inte lätt men nu är det gjort: Jag har till slut lyckats kämpa mig igenom en hel Bergmanfilm, det var tjugo år sedan sist. Jag får erkänna att det krävdes två sittningar, vid första försöker somnade jag i stort sett direkt efter förtexterna. Då mina tidigare försök under senare år, Jungfrukällan (föll på att Tor Isedal mest påminde om Catweazle) och Fanny & Alexander (föll på en som vanligt ljudligt fisande Börje Ahlstedt) misslyckats var inte direkt mina förväntningar i topp när jag gjorde ett nytt försök för att se en film signerad Bergman.

En konstnär har tillsammans med sin fru flyttat ut till en enslig ö. Konstnären börjar visa små tecken på att inte må speciellt bra. De flesta skulle nog ifrågasätta hans mentala hälsa då han hävdar att att stöter på märkliga varelser när han är ute och målar eller vad sägs om en kvinna där ansiktet följer med hatten när hon lyfter den eller en fågelman.Min första tanke är att det är en film där vi får följa en människas mentala sammanbrott men riktigt så enkelt är det inte och Bergman lyckas med att överraska mig både en och två gånger.

Foto av Nykvist är som vanligt utsökt och storyn är mycket bra. Filmens stora problem är helt enkelt att regin är bedrövlig. Stelt skådespeleri kombinerat med livlösa repliker förvandlar denna skräckhistoria till ofrivillig komedi för det det går inte att ta karaktärerna på allvar. Max von Sydow och Liv Ullman som spelar konstnären och hans fru verkar gå på valium. Det spelar egentligen ingen roll vad som händer eller sägs, de talar hela tiden med samma entoniga röster och på deras tonfall och inlevelse skulle man tro att det är sjörapporten de läser upp. Sydow går sammanbiten genom filmen och Ullman har som vanligt stora ögon och bekymrat ansikte. Körberg sa en gång lite elakt om Ullman..”Hon har två uttryck, ett med huckle och ett utan”. I Vargtimmen har hon inget huckle. Entonigt och utan känsla mals filmens pretantiösa repliker igenom och jag är ganska lättad när eftertexterna rullar. Däremot har jag en önskan och en fråga. Jag skulle önska att en kompetent regissör kunde göra en remake på filmen för det skulle nog kunna bli en riktigt bra skräckfilm. Frågan jag ställer mig är följande: Är jag en total filmanalfabet för jag kan inte för mitt liv förstå var i Bergmans storhet ligger.

Regi: Ingmar Bergman

Betyg: 3/10

Bondtema:Never say never again ( 1983 Storbr )

  År 1983 kom det ut två Bondfilmer. Dels den av EON producerade Octopussy samt Never say never again som producerades av Kevin McClory. McClory som vi kommer ihåg från Thunderball ägde som bekant rätten till Thunderball historien och hade tidigare försökt att producera en Bondfilm i mitten på 70-talet, James Bond of the Secret Service.  Det projektet sköts i sank av EON som hotade med rättsliga åtgärder.  Några år senare återkom McClory med ett nytt Bondprojekt, Warhead även denna gången stoppades han. Manuskriptet för en av de ”ogjorda” projekten offentliggjodes för inte så länge sedan. Både Connery, McClory samt Len Deighton hade arbetat med berättelsen som var förlagd till NYC och innehöll bla en helikopterattack mot frihetsgudinnan, mekaniska hajar, fallskärmshopp från skyskrapor och SPECTRE naturligtvis. En film vi aldrig kommer få se då den hamnat i limbo tillsammans med Daltons tredje Bondfilm.

Kevin McClory anno 1959

Vid tredje försöket lyckades den envetne MCClory att få till en produktion av en Bondfilm. Hjälpen kom från USA och Paramount. Filmens grundstory är i stort sett densamma som i Thunderball man har däremot ändrat på en del platser, actionscener och karaktärers namn.t.ex heter inte filmen skurk Emilio Largo utan Maximilian Largo. Den stor nyheten med filmen var att man lyckats knyta Connery till projektet. Han skulle nu reprisera sin roll som 007 med rätt att döda. Det var tolv sedan han senast gjort den rollen. Connery var tätt involverad i projektet och en av anledningarna till detta var kanske att hans trackrecord sedan Bond kanske inte var så mycket att stoltsera med eller vad sägs om t.ex Zardoz?  En annan orsak kan vara att han ville djävlas lite med Broccoli som under 60-talet nekat Connery att få procent på framgångarna med filmserien men det är bara spekulationer.

Sydow som Blofeld. Många av hans scener klipptes bort.

Andra skådespelare som man knöt till filmen var b.al Max von Sydow som Blofeld. Sydow gör en ganska sympatisk version av Bonds nemesis och speciellt ondskefull verkar han inte vara. Largo spelades av tysken Claus Maria Brandauer. I Brandauers version av Largo möter vi en av de obehagligaste skurkarna i Bond han ger ett porträtt av en man som sällan höjer rösten ler ständigt men vansinnet glimmar i karlns ögon konstant. I mitt tycke är han lite för galen och obalanserad.  Hans medhjälperska Fatima Blush spelas med bravur av Barbara Carrera som faktiskt fick en golden globe nominering för sin insats. Carrera balanserar på gränsen till överspel men hon lyckas hålla sig på rätt sida. Domino spelas av den då relativt okända Kim Basinger och hon ger ett lite veligt intryck. För regin stod Irwin Kershner som b.la gjort The Empire strikes back.

 

 

Rowan Atkinson dyker upp i en liten roll.

Filmen handling är, som jag tidigare nämnt, desamma som i Thunderball men inledningen skiljer sig stort från tidigare Bondfilmer. I Bonds värld står tiden i stort sett stilla. Det är små detaljer som ger åskådaren en aning om att omvärlden förändras oftast är detaljerna av teknisk art. När det gäller mobiltelefoner och datorer märker man snabbt att utvecklingen gått framåt . Enda tecknet jag kan komma på så här på rak hand att personen Bond rör sig framåt i tiden är hans besök vid frus grav i For your eyes only. I Brosnans filmer som vi kommer till längre fram försöker man lite halvhjärtat ge 007 någon form av bakgrundhistoria. I Never say never again har Bond däremot åldrats, han har fått en ny chef som anser att dubbelnollorna har spelat ut sin roll. MI6 dras med budgetunderskott och organisationen är halvt om halvt lite på dekis. När SPECTRE knycker atombomerna får M motvilligt återaktivera 007 igen. Att förändringens vindar blåst kan kanske bäst illustreras med en kort ordväxling mellan en förvånansvärt trevlig och gemytlig Q och Bond:

Q: Good to see you Mr. Bond. Things’ve been awfully dull ’round here. I hope we’re going to see some gratuitous sex and violence in this one!
James Bond: I certainly hope so too.

Brandauer som Largo

Det är en njutning att se Connery reprisera sin roll som 007. Han glider snabbt in i rollen som Bond. Att det gått tolv år sedan sist märks nästan inte även om han har en tupe´med lite högre hårfäste än vad man är van vid. Carrera är otroligt underhållande som den obalanserade lönnmörderskan Fatima. Tyvärr är Never say never again en ganska småseg historia den känns lite pladdrig och det hettar aldrig riktigt till. Ett slagsmål och en motorcykeljakt håller god Bondklass men annars är det faktiskt ganska tunnsått med action. Bond har kanske blivit gammal för han tackar för sig i slutet av filmen och säger att han ska gå i pension. Titeln sägs ha uppstått då Connerys fru påpekat för honom att han sagt never again om att spela Bond. Man hade även tänkt att Roger Moore skulle vara med på ett hörn i filmen. Tanken var att Roger skulle yttra filmens titel till Connery när de av en slump två stöter ihop på en gata. Problemet att göra detta låg inte på det personliga planet men då det redan rådde en ganska infekterad stämmning  mellan bolagen skippade man den iden. McClory försökte komma till skott med en tredje Bondfilm ända fram till sin död men närmare än att det ryktades att Liam Neeson skulle spela Bond kom han aldrig. Efter div. bolagsaffärer och uppköp av konkursdrabbade filmbolag ligger nu rättigheterna till alla Bondfilmerna hos ett bolag, MGM/Sony. Om detta betyder att Blofeld och SPECTRE kommer visa sina fula trynen är en helt annan sak då McClory har släktingar som lever och hur konfliktsugna de är vet ingen än.

Carrera som lönnmördeskan Fatima försöker än en gång ta livet av Bond. Carrera har en hel del bisarra kläder under filmen värda att förfasas över.

John Barry fick en förfrågan att skriva filmmusiken men avböjde vänligt men bestämt då han kände lojalitet med EON. Jobbet gick då till Michel Legrand som komponerat ihop ett ganska mediokert soundtrack. Titellåten är en blek historia och sjungs av Lani Hall.

Dansscenen mellan Domino och Bond är riktigt snygg.

Bästa repliken. Ganska många då Connery som sagt är i högform men nedanstående fick mig faktiskt att skratta till lite:

M: I send you to a health farm to get yourself in shape! Instead you DEMOLISH it! Now I’ve had to notify the local police, get a minister to muzzle the press, and allocate a sizable chunk of my meager budget to renovating the establishment!
James Bond: A man DID try to kill me, sir.
M: Oh! Caught you seducing his wife, did he?
James Bond: No, sir, not at all. But, in fact, I did lose 4 lbs and God knows how many free radicals.
M: [slams the table] That is the KIND of attitude that tempts me to suspend you, 007!

 

Fem stycken martinis blir betyget.

Conan the barbarian ( 1982 USA )

Efter att Sofia skrev om Collateral damage blev jag lite småsugen på att se en film med Arnie, ett misstag skulle det visa sig.  Egentligen kan jag göra det lätt för mig och avfärda filmen som ren dynga men efter en diskussion med min bror har jag insett att filmen inte är helt hopplös så jag ska gör ett litet försök att skriva lite mer nyanserat om Conan.

Conan skapades av författaren Robert.E.Howard på 30 talet.  Författarens liv skildras f.ö i filmen The Whole Wide World med b.la Vincent D’Onofrio och Renée Zellweger som faktiskt är helt uthärdlig för en gångs skull . Filmen kan jag rekommendera, en ganska sorgsen och vemodig berättelse. Howard har skrivit mycket annat b.la ett antal noveller som baseras på Lovecrafts mytologi. Där kan jag b.la rekommendera The black stone.

1982 kom då den första filmatiseringen av Conan. Det var tänkt att bli en triologi men det blev bara en uppföljare Conan the destroyer. En tredje film var faktiskt på gång kring 2000 men planerna skrinlades då Arnold blev guvernör i Kalifornien. Filmen ses av många som  Schwarzeneggers genombrott som skådespelare vilket jag kan ställa mig frågande till. Kan hända att han varit guvenör i Kalifornien men att kalla Arnold för skådespelare är ett hån mot skrået. Han har en viss charm, han passar bra i vissa filmer ( Predator, Terminator ) men ju mindre han talar desto bättre. När Arnold i filmen försöker sig på att skådespela blir det bara pinsamt dåligt och skämkudden dyker upp. Han ser ut som en barbar men hur han än försöker kan inte övertyga mig att han är en barbar. Det är en ganska stor skara amatörer i ledande roller b.la danserskan Sandahl Bergman som Conans flickvän Valeria och surfaren  Gerry Lopez som den lite komiske sidekicken Subotai. Max von Sydow har några minuters speltid och James Earl Jones spelar filmens skurk Thulsa Doom. Den sistnämde är en ganska bisarr upplevelse då han mest påminner om en padda i peruk. Thulsa Doom leder en ormkult men det hade med tanke på karlns utseende varit mer passande med en grodkult. Efter Conan kommer jag aldrig mer kunna ta James Earl Jones på allvar. Hur fina och serösa roller han än spelar ser jag bara en man i peruk.

Kampen om Paddeborg?

Scenografin och miljöerna är fina, speciellt landskapet påminner lite om en spagettivästern, kargt, dammigt och skitigt.  Det är inte den vanligtvis trevliga fantasymiljön vi stiftar bekantskap med utan en värld där de svaga går under och det finns inte mycket plats för medkänsla. Detta intryck förstärks om man lyssnar på det ibland underhållande kommentatorspåret till filmen. Både Milius och Schwarzenegger raljerar om ”the survival of the fittest” m.m. Kommentatorspåret är underhållande av den anledningen att regissör Milius och skådespelaren Schwarzenegger har två helt olika infallsvinklar när det gäller kommentarerna. Arnold babblar på om ditten och datten Milius försöker att vara seriös. Resultatet blir ofrivillig komik. Filmmusiken skulle först ha varit av lite modernt stuk, tänk Beverly Hills Cop, tack och lov lyckades filmens regissör övertala producenten Dino DeLaurentiis  att byta till orkester. Basil Poledouris anlitades och han har verkligen fått ihop ett bra soundtrack, pampigt och medryckande. Tillsammans med miljöerna är soundtracket det bästa med filmen.

Max von Sydow

Den första halvtimmen av filmen är faktiskt bra, det är lite spännande och anfallet på Conans by är snyggt iscensatt. Jag gillade också ”the wheel of pain” som det kallas i kommentatorspåret. Tyvärr tappar sedan filmen snabbt både fart och rikting. För att vara en sword & sorceryfilm är historien förvånansvärt trist och ospännande. Actionscenerna är överlag ganska håglösa och jag undrar lite var farten och fläkten som brukar prägla äventyrsfilmer tagit vägen. Det smygs och fäktas lite, en jätteorm samt några storvuxna f.d hårdrockare ( ser de ut som ) där en påminner lite om Lemmy i Motorhead utgör hoten, samt herr padda förstås. Det är inte mycket att hänga upp en barabarfilm på. Lägg sedan till en hop kassa skådisar så har vi ett halvdant magplask till film som räddas från totalt haveri av tidigare nämnda soundtrack och miljöer. Att jag sedan var dum i huvudet och såg uppföljaren Conan the Destroyer är en annan historia. Den filmen skriver jag om en annan dag. Men för att stilla er nyfikenhet – det kan faktiskt bli sämre.

Regi: John Milius

Betyg: 3/10

Robin Hood (2010 usa)

När den engelske kungen Richard Lejonhjärta dör i Frankrike blir det av en händelse soldaten Robin Longstride och hans kompanjoner som fraktar kungens krona tillbaka till England. Då fransmännen vet att den nye kungen, Prins John, inte är speciellt kompetent skickas dubbelspionen Lord Godfrey till England för försöka starta ett inbördeskrig. Mitt i röran står Robin som ofrivillgt dragits in i det politiska maktspelet.

Ridley Scotts senaste epos rör berättelsen om Robin Hoods tillkomst. Det avhandlas sista kvarten av filmen annars är det en medeltida äventyrsfilm som egentligen inte har speciellt mycket med Robin Hood att göra. Förväntar man sig denna Robin Hood lär man bli grymt besviken. 2010 års version av Robin Hood spelas av Russell Crowe vilket är en man av helt annan kaliber.

Istället för att tala om Robin Hood och hans muntra män borde man tala om Robin Hood och hans buttra män för speciellt rolig var inte den här filmen, en besvikelse trots en kader kända skådespelare som är förvånandsvärt färglösa. En annan sak som retar mig är att Ridley Scott förvandlas till rockvideoregissör  så fort det blir action. Resutatet av detta med snabba klipp och skakig kamera gör att man vet att folk slåss men inte så mycket mer, konst eller besparing av stuntkoreograf det vete fan men bra är det i alla fall inte.

Regi: Ridley Scott

Skådespelare: Russell Crowe, Cate Blanchett

Betyg: 4/10