Blood father (2016 Frankrike)

Lydia har hamnat i fel sällskap och när hon skjuter sin pojkvän under ett inbrott/rån är hon riktigt illa ute. Ryktet på gatan är att hon snott ett parti knark från en kartell så det är en hel del otrevliga personer som vill få tag på Lydia. Utan stålar och på flykt är enda utvägen att ringa pappan som hon inte träffat på flera år. Fadern är en gammal fängelsekund som numera bor i en husvagn tar emot dottern men vad hon gjort känner han till en början inte till och snart är de två jagade.

Främsta anledningarna till att jag klämde denna rulle var att dels spelar Erin Moriarty rollen som Lydia. Jag ville se hur hon funkade i en annan roll än Starlight i tv-serien The Boys. Pappan spelas av Mel Gibson som på senare gjort en hel del bra rollprestationer och vuxit som skådis på senare år.

Det hade nog kunnat bli en rafflande film men trist nog tar den aldrig fart trots att man jagas av både lokala förmågor, en mexikansk kartell och en lönnmördare. Kemin mellan Gibson och Erin Moriarty funkar inte riktigt, ingen av de två är dåliga men det skaver lite när de delar scen.

Blood father är ingen dålig film bara lite så halvintressant. Kan nog lätt slinka ned en regnig dag men det finns bättre filmer att välja om man vill ha något liknande.

Regi: Jean-François Richet

betyg: 4/10

Dragged across concrete (2018 USA)

Efter ett lite väl ambitiöst gripande av en knarklangare blir de två poliserna Brett och Anthony avstängda utan lön. De tycker de har skött sitt jobb och känner sig förorättade. Värst är det för Brett som bor i ett sunkigt område tillsammans med sin sjuka fru och dotter. Brett smider en plan att råna några brottslingar för att komma över pengar så familjen har råd att flytta. Han får med sin partner och de får ett tips om vad de tror är ett lätt jobb vilket inte alls är fallet.

Om jag inte sett regissörens tidigare filmer Bone Tomahawk och Brawl in cellblock 19 hade jag kanske haft svårt för denna film då jag varit oförberedd hur han jobbar. Handlingen är ganska simpel och vi har sett historien många gånger förut. Vad som på pappret kan verka vara en 90 minutare drar ut på speltiden till över två och en halvtimme. S. Craig Zahler tar god tid på sig att berätta sin historia och jag kan förstå de som tycker filmen är seg. Då jag som sagt var beredd på regissörens något långsamma berättarstil hade jag inga problem med speltiden eller filmens tempo.

Det är en karaktärsdriven berättelse där både Mel Gibson och Vince Vaughn är bra i huvudrollerna. Gibson är väl den som glänser mest då han som alltid är bra på att spela frustrerad och förbannad vilket han får många tillfällen till i filmen. Handlingen är som sagt inte så mycket att orda om men Zahler har lyckats med att få till en film som känns tung. Det är ingen Dödligt vapen action med glättiga skämt utan ett mörkt drama om folk som gör fel val i livet. Även om huvudpersonerna inte är de mest sympatiska har jag viss förståelse för deras agerande. Filmens skurkar är däremot ena riktiga fulingar och är i brist på bättre ord skrämmande då de är både smarta och helt hänsynslösa.

Dragged across concrete blir trots sin speltid aldrig tråkig eller långsam. Filmen puttrar på i makligt tempo med en och annan explosion av våld och finalen är riktigt bra då jag aldrig tackar nej till en shootout.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 7/10

Mad Max (1979 Australien)

madmax28197929I en nära framtid börjar samhället att falla samman. Det verkar inte ha skett i ett slag pga någon katastrof utan likt Romarrikets sammanbrott blir allt lite sämre för vart år som går. Filmens huvudperson Max Rockatansky arbetar som polis något som behövs då kriminella gäng driver runt på vägarna för att plundra och mörda. Via sitt arbete hamnar Max i kollisionskurs med en motorcykelgäng som leds av en tokstolle som går under namnet Toecutter, något som också gör att hans familj kommer i skottlinjen.

Detta är den första filmen av (hitintills) fyra om polisen Max. Film två och fyra i serien är enligt mig filmiska mästerverk, trean låtsas jag om som att den aldrig hänt. Minns än idag då jag i chocktillstånd vacklade ut från biografen och svor en ed där och då att aldrig se om den filmen.

Den första filmen gjordes för en struntsumma av i stort sett glada amatörer och visst märks detta i både klippning, dialog och i en del insatser av ”skådespelarna”. Samtidigt gör detta att filmen filmen har en viss nerv och äkthet som man i bland kan sakna i nya filmer. Filmen ger en nästan (men bara nästan) dokumentär känsla då den är så okonstlad. Skådisarna är förvisso amatörer men på något bakvänt vis känns de trovärdiga just tack vare sin amatörism. Mel Gibson är dock redan här ett proffs och han sätter sin rollfigur Max direkt.

Den desperata känslan och att alla är mer eller mindre tokiga som präglat de senare filmerna märks det kanske inte så mycket av här. Skillnaden mot senare filmer i serien är att här har man fortfarande hoppet kvar att det bara rör sig om en stor dipp i konjunkturen och inte civilisationens undergång. Kampen för överlevnad är inte lika markant i Mad Max.

Ett extra plus ska ges till filmens biljakter som med tanke på dess budget är helt makalösa. Jag körde om filmens början en extra gång då öppningsjakten är otroligt bra. Omdömet om Mad Max blir kanske lite snällt men det är amatörism när den är som allra bäst.

Regi: George Miller

Betyg: 7/10

The Expendables 3 (2014 USA)

14063750861När jag först läste om The Expendables någon kring 2009/2010 var jag exalterad. Intrycket jag fick var att filmen skulle handla om avdankade legoknektar som satsade allt på ett sista uppdrag. Jag trodde det skulle bli en allvarsam film som skulle kännas i magtrakten och iden att bygga ensemblen på äldre actionhjältar verkade vara något av ett genidrag. Nu blev resultatet något helt annat,  jag och Sly tänkte nog inte riktigt i samma banor.

Den tredje filmen följer samma hjulspår som tidigare filmer. Denna gång ska Sly och hans gäng fånga in en f.d medlem i gänget som sadlat om till vapenhandlare. Det mesta är sig likt och det finns ett och annat som jag förundras över. Trots att The Expendables är vuxna män kan de inte föra en normal konversation. Istället för att be om att få låna en kniv hotar man med att skära upp magen på knivens ägare om han inte lånar ut den. Alla samtal måste avslutas med en high five eller någon form av knuff mot samtalspartnern och man måste på något vis kasta in en skojfrisk förolämpning med den man talar med. Tanken är nog att vi tittare ska tycka detta sällskap är jättetuffa men de ger istället sorgligt nog ett intryck av att vara mentalt handikappade.

Vidare så är namnet The Expendables ganska missvisande då ingen verkar kunna dö i denna filmserie. Det skjuts och exploderar, ok en i teamet blir skadad vilket sätter Sly i sådan chock att han upplöser sitt gamla team och sätter ihop ett nytt. Märk väl skadad inte död. Actionscenerna rullar på i en oändlighet och då man vet att The Expendables inte är ”expendable” går det alldeles utmärkt att gå och fylla på kaffekoppen utan att pausa filmen, inget av vikt har hänt när man återvänder till soffan.

Avslutningsvis innehåller filmen så många ologiska manuskrumbukter att tom jag som inte brukar bry mig om sådant reagerar. Å andra sidan vad hade jag egentligen väntat mig? Jag hade redan sett de två tidigare filmerna så jag satt med facit i hand. Slutsatsen blir nog att det är jag som är mest korkad i sammanhanget.

Regi: Patrick Hughes

Betyg: 2/10

Lethal weapon (1987 USA)

Lethal Weapon 1 v2Som jag minns var Lethal weapon  en rapp actionfilm som hade ett relativt högt underhållningsvärde. Filmen var spännande, lite smårolig och hade två bra skådisar i huvudrollerna, Danny Glover och Mel Gibson. Efter en omtitt som jag nu ångrar bittert inser jag att min smak för vad som en gång var bra har förändrats markant. Lethal weapon hade åtminstone varit helt ok om det inte hade varit för fem små saker.

1. Mel Gibsons frisyr. Det ser ut som någon har limmat fast en död angorakatt på karlns huvud.

2. Danny Glover är en riktigt usel skådespelare.

3. Musiken är hemsk, Glover får en blöt sax som spelar en truddelutt av och till medan den tuffare Gibson har förärats en gitarrslinga. En timme in i filmen har jag lärt mig att avsky dessa karaktärssignaturer som spelas allt för ofta.

4. Nu kan jag vara lite överkänsligt politiskt korrekt men Glovers homofobi samt att den färgade familjen glatt rappar vid middagsbordet känns inte ok. Hade filmen varit lite äldre hade det kunnat ursäktas med standardfrasen ”det var en annan tid då och man tänkte lite annorlunda på den tiden” men Lethal weapon är inte gammal därav min irritation.

5  Slutligen så dyker skämkudden fram vid det otroligt töntiga slutet där Gibson helt i onödan bara måste slåss mot skurken trots att denne redan är arresterad. Att slagsmålet utspelas framför massa poliser som inte ingriper gör bara saken värre.

Om man kan bortse från dessa fadäser är Lethal weapon en helt ok actionfilm som involverar en polis som ska gå i pension men aldrig gör det och en självmordsbenägen polis som aldrig kommer till skott.

Regi: Richard Donner

Betyg: 3/10

Filmspanarna: The Road Warrior (1981 Australien)

roadFilmspanarnas tema för den här gången är: På väg. När jag läste om temat tänkte jag direkt på klassikern The Road warrior eller Mad Max 2 som den också kallas. I en nära framtid efter samhällets sammanbrott kör den f.d. polisen Max planlöst omkring i den australienska ödemarken. Hans tillvaro präglas av en ständig jakt efter bensin. När Max finner en grupp människor som försöker att upprätthålla någon form av civilisation kring en oljekälla ser han sin chans lösa sina framtida bränsleproblem. Då källan belägras av en grupp huliganer som vill åt oljan erbjuder sig Max att skaffa fram en lastbil åt de ansatta oljeproducenterna så kan fly med bensin och livet i behåll.

The Road warrior är en B-film och inget annat. Det vittnar både klippning, regi och en del skådespelare om. Vidare har man använt sig av det gamla stumfilms tricket att öka filmhastigheten för att det ska bli lite mer fartfyllt och det är illa, riktigt illa. Filmmusiken är inte heller något att hurra för, i otakt med handlingen, dåligt mixad och ganska intetsägande. Men jag ignorerar alla brister som filmen innehåller då jag älskar The Road warrior. Det är häftiga biljakter, coola karaktärer och Mel Gibson har aldrig varit bättre (trots att han bara har sexton meningar i filmen). Trots att jag sett filmen ett tjugotal gånger rycks jag med på stört från första rutan och följer med i jakten på bensin ända till slutet. Karaktärer som Wez, Humungus (spelad av svenske kroppsbyggaren Kjell Nilsson), Warrior girl och Feral kid kanske inte klarar av en närmare granskning och i ett annat sammanhang skulle de troligtvis falla platt och bli lite löjliga men i The Road warrior funkar de. Egentligen kan jag nog inte riktigt förklara varför jag gillar filmen så mycket – en del filmer kanske har den funktionen att de går rätt in i hjärtat och stannar där för tid och evighet. Det är nog bara att acceptera.

När man har sett en film så många gånger som jag har sett The Road warrior sker det oundvikligen att man börjar filosofera lite, kanske kring den tionde titten eller så. Filmspanarnas tema var som sagt På väg och det är två ord som jag funderar över nu när jag ser filmen än en gång. Vart är alla på väg och varför ger de sig inte iväg? När katastrofen skedde (som inte var någon dramatisk historia, samhället upphörde bara att fungera) hur hamnade alla dessa människor i Australiens ödemark? Folket vid oljeriggen kan inte lämna stället för de behöver en tankbil. I filmen nämner man att det är 300 mil till kusten men de har tillgång till en buss och massa andra fordon och borde kunna tanka längs vägen. Varför har de inte redan åkt?  Humugus och hans anhang vill åt bensinen men varför? Vart är de på väg? Vad ska de göra när de fått bensinen? Hur hamnade detta sällskap i öknen? Slutligen filmens hjälte Max. Han verkar köra planlöst med sin bil i ödemarken men varför? Han har i.o.f.s. förlorat sin familj och kanske bearbetar han sina personliga problem med att köra bil. Vad söker han?  Många frågor som man säkerligen kan snickra ihop svaren till men The Road warrior är en film där alla är på väg någonstans utan att riktigt komma till skott. Filmen kanske är en metafor för människans behov av en fast punkt i tillvaron. Max kanske söker denna punkt under sitt ändlösa cruisande i ödemarken?  Humugus har oljekällan som fast punkt och människorna som driver källan har varandra. Eller också är det bara en häftig actionfilm där folk har lustiga kläder och man kraschar bilar i parti och minut.

Regi: George Miller

Betyg: 10/10

filmspanarna-bredAndra filmspanare om temat På väg:

Addepladde

Fiffis filmtajm

Filmparadiset

FLMR

Fripp

Har du inte sett den

Jojjenito

Mode + Film

Moving landscapes

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet cafe

The Passion of the Christ ( 2004 USA )

Så här i påsktider kanske man skulle anamma en aning religion och då passar troligtvis Mad Mels blodiga drama om Jesus sista timmar ganska bra. Berättelsen är kanske inte helt obekant men jag börjar få en viss tvekan då elever inte vet varför man firar jul och tror att påsken firas därför man äter ägg. Petitesser kanske men vare sig man är troende eller inte hör berättelsen om Jesus till vårt kulturarv vilket kan vara värt att bevara.

Filmen startar med Jesus som tvivlar i Getsemane och sedan följer den bibeln ganska troget till Kristus död på korset. Gibson gör det inte lätt för den oinvigde då detta är en film av en kristen för kristna eller åtminstne de som kan sin bibel. Berättelsen ger egentligen ingen bakgrund till vare sig händelser eller personer i filmen, Maria, Judas, Petrus m.fl dyker upp här och där och Gibson förväntar sig att vi ska veta vilka de är, något som faktiskt inte är helt självklart. Att Gibson kan sin bibel däremot märks och det är både på gott och ont. Några överraskning bjuds man inte på som tittare utan filmen rullar på i ganska bekanta hjulspår hela vägen till Golgata. Djävulens medverkan i filmen är nog det enda som jag för ögonblicket kan komma på som skiljer sig från orginalet. Rosalinda Celentano som spelar Satan ger ett av de obehagligare portätten av Djävulen jag sett på film.

Att berättelsen är så pass välbekant är lite trist men samtidigt anser jag att filmen är en av de bättre skildringarna av Jesus som  jag har sett.  Det blir ofta ganska pompöst och högtidligt i religösa filmer och ofta framställs personer som Jesus och Moses som ganska stela och trista. I The Passion of the Christ kan jag faktiskt tro på åtminstone människan Jesus. Ett annat plus i filmen är att personerna talar armenska och latin, ett intressant grepp som filmen vinner på då det känns mer ”äkta”.

Jag nämnde ordet brutal och det stämmer, sista timmen av filmen är i stort sett en enda lång tortyrscen av Jesus och Gibson väjer inte för något, piskning, spikning och misshandel, allt visas in i minsta detalj. Här kan jag känna att det blir lite väl mycket, speciellt Golgatavandringen blir aningen trist när Jesus faller i slowmotion gång på gång, överlag är regissören lite väl förtjust i att använda sig av slomotion. Gibson är ingen Snyder men inte långt ifrån. Efterspelet av filmen med Gibsons  kontroversiella utalanden och beteende gör att den lämnar lite dålig smak i munnen. Om man kan ignonera att filmen gjorts av en religiös fanatiker som verkar vara aningen obalanserad är den förvånansvärt bra. Jag blev åtminstone positivt överraskad.

Regi: Mel Gibson

Betyg: 7/10

Edge of darkness (2010 usa)

När polismannen Thomas dotter kommer på besök blir hon dödad i något som först liknar ett mordförsök på pappan. När Thomas börjar luska i fallet leder dock spåren till företaget där dottern arbetade. Tydligen har hon upptäckt något och nu tystar företaget alla som kan vara hemligheten på spåren.

Mel Gibsons comeback som skådis var en riktig besvikelse. Ett krav på en thriller borde rimligtvis vara att den är spännande. Edge of darkness lunkar på i maklig takt och speciellt rafflande blir det aldrig. Inget fel på Gibsons eller de andra skådisarnas  insatser, fotot är snyggt, regin bra men filmen tar aldrig fart och är bitvis tråkig jag sitter mest och väntar på att den ska ta slut. Intressant är att regissören Campell även har gjort tv-serien som filmen baseras på, ryktet säger att den är bättre.

Regi: Martin Campell

Skådespelare: Mel Gibson, Ray Winstone

Betyg: 3/10