The Equalizer 2 (2018 USA)

Denzel Washington upprepar sin roll som Robert McCall, den hemlige agenten som gått under jorden och ägnar sin tid åt att ställa saker och ting tillrätta för de som behöver hjälp. I förra filmen satt han på ett fik och löste korsord på spaning efter nya fall. Då ett taxibolag uppenbarligen sponsrat filmen har McCall bytt fiket mot att köra taxi. För att sponsorn ska få valuta för pengarna kör McCall taxi filmens första halvtimme. Begripligt nog får då filmen en väldigt lång startsträcka och när själva huvudstoryn tar fart har väl si så där halva filmen gått.

Denna gång ska McCall finna sin ende väns mördare och spåren leder till hans förflutna men innan detta sker har han lyckats med att hjälpa: En ensamstående mor, en överlevare från förintelsen, en praktikant som blivit antastad/misshandlad/våldtagen (lite oklart där) av slemma finansvalpar samt delat ut en packe visdomsord till en yngling på drift.

Egentligen skulle jag ha gnisslat tänder i biomörkret över den rättrådige och präktige McCall och troligen hade jag t.om suttit och nickat till då filmen är seg i sina stunder men då det är eleganten från vidderna, mannen med överbettet och ett leende som kan väcka de döda till liv samt till på köpet har finslipad tekniken att skrida fram till fulländning i huvudrollen lämnar det sunda förnuftet mig. Resultatet blir då att filmen som är lite småseg och halvkorkad ändå blir lite småtrevlig för vem tackar nej till att till att mysa i två timmar tillsammans med Denzel Washington i biomörkret? Inte jag i alla fall. Bör dock tillägga att jag flämtade till mot slutet då Denzel sprang !!! Enda förklaringen till denna fadäs måste vara att det var hans stuntman som förivrade sig i stundens hetta.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 5/10

Annonser

Prisoners (2013 USA)

tumblr_mrnmk2PQFq1r8q1s0o1_500Två grannfamiljer träffas på Thanksgiving, man äter, dricker och har trevligt i allmänhet. De två yngsta flickorna går ut för att leka och det tar en stund innan man upptäcker att flickorna är borta. Man ringer polisen och utredningsledaren Loki (Gyllenhaal) griper snabbt en misstänkt, Alex (Paul Dano). Den misstänkte är svagbegåvad och det är svårt att få något vettigt ur honom under förhören. Bevisen mot Alex är skrala och han släpps. Pappan (Hugh Jackman) till en av de saknade barnen bryter ihop och startar sin egna utredning då han anser att polisen inte kommer någonvart i fallet.

Det här var inte någon munter historia. Det är ett Amerika i både inre och yttre förfall som skildras. Vädret är grått, människorna är gråa och husen är slitna även om det bland medelklassen som historien skildras och inte bland samhällets mindre bemedlade. Trots att det är en dyster film som är lång (ca 2,5 timmar) blir den aldrig tråkig. Historien engagerar och karaktärerna är för en gångs skull människor och inte schabloner. Vem som är den skyldige till brottet avslöjas inte förens under den sista halvtimmen så det spänningsmomentet hjälper till att hålla mitt intresse uppe.

Filmens främsta styrka är dels miljöerna och trion Jackman, Gyllenhaal och Dano. Jackmans skildring av en maktlös machoman som inte kan skydda sin familj mot omvärlden och de handlingar han begår pga denna vanmakt torde vara hans bästa rollprestation till dags datum. Men jag ska erkänna att jag satt och tänkte på Wolverine när Jackman ser som mest förbannad ut, en karaktär skådespelaren aldrig kan undkomma. Gyllenhaals polis Loki är intressant då han är en lågmäld typ som man aldrig riktigt kommer in på livet. Det är han som binder ihop historiens alla trådar men jag kunde önskat lite mer kött och blod i karaktären. Slutligen har vi Paul Dano som har ett ”jag vill slå han på käften ansikte” men trots denna instinktiva känsla lider jag med karaktärens öde och Dano är en bra skådis.

Prisoners har många förtjänster och ett tag är filmen uppe och nosar på högsta betyg men när filmen mot slutet går från kriminaldarama till kriminalthriller förlorar den en aning i sin skärpa och tappar en hel del. Trots det allvarliga temat blir Prisoners mot slutet en thriller i mängden men bilkörningsscenen i finalen är mästerligt regisserad.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg: 7/10

The Fighter ( 2010 USA )

Micky Ward ( Mark Wahlberg) har det inte så lätt. Han försöker bli en framgångrik boxare men är egentligen alldeles för gammal. Hans bror ( Christan Bale ) som sköter Mickys träning försvinner av och till för knarka, Mickys mamma ( Melissa Leo ) är hans manager och en riktig satkärring. Hennes ord är lag och hon har en hel hop av döttrar/släktingar ( jag fick aldrig släktförhållandena klart för mig ) som lyder hennes minsta vink. När brodern åker i fängelse tröttnar Micky på sin familj, skaffar sig en ny tränare och mananger samt flickvän. Han börjar vinna sina matcher och har en chans på titeln men det känns inte riktigt bra,  han behöver sin familj.

Ja herregud vilken soppa och detta är oscarsnominerat. Troligtvis hade jag varit aningen mer förlåtande om den inte hade varit just detta, oscarsniominerad. Filmen är en dussinhistoria som i och för sig har en del bra skådisar men som bästa film borde man nog kunnat skrapa fram ett bättre alternativ än The Fighter. Den banala historien har berättats förut och kommer att berättas igen och igen. The Fighter är vare sig skickligt eller spännande gjord, den förlitar sig helt på att skådespelarna ska fixa jobbet. Problemet är bara att jag har svårt att finna sympati för någon. Familjen är en hop personer som bara är otrevliga och asjobbiga. Micky irriterar jag mig på då han är trettio år och har än inte bett familjen att dra åt helvete. Det som är än mer irriterarnde är att Micky vill försonas med familjen efter han lyckats bli av med patrasket. Hade jag kunnat finna sympati för någon i filmen kanske man hade kunnat svälja berättelsen men icke.

Regi: David O. Russell

Betyg: 3/10