Spy (2015 USA)

XCV3_RStaham ständigt denne Statham. Filmer jag vanligtvis skulle ignorera blir jag nödgad att se då denne skådis har den dåliga smaken att vara med i dessa produktioner men vad ska man göra när man är en Statham junkie?

Dagens film rör en atombomb på drift. CIA upptäcker att deras fältagenters identiteter är avslöjade och man sänder motvilligt ut kontorsråttan Susan Cooper på fältet. Susan har arbetat flera år hos CIA i en källare med att vägleda agenter ute på fältet och är kanske inte det säkraste kortet att skicka iväg för att finna en atombomb på villovägar.

Susan Cooper spelas av Melissa McCarthy.  Vad jag vet har jag tidigare bara sett henne i rollen som ensamstående mamma i filmen St.Vincent en roll hon skötte väl. Här funkar hon inte lika bra. Problemet är egentligen inte skådespelerskan Melissa McCarthy utan de ganska trista skämt som hela tiden klistras på rollfiguren. Redan efter första omgången med skämt som går ut på Susans vikt, klantighet och avsaknad av sexapeal har jag tröttnat. Rollfigurerna som spelas av Rose Byrne, Jason Statham, Miranda Hart och Peter Serafinowicz relativt roliga första gången man stöter på dem i berättelsen men även här kör regissören Paul Feig, som även skrivit manus, samma skämt intill leda. Jag har inget emot repetitiva skämt de kan fungera mycket bra om de är välgjorda, tex i filmerna om Austin Powers, men här faller skämten platt redan vid andra försöket. Jag vill inte kalla filmen usel det är nog istället en fråga om humor och jag kan nog sträcka mig så långt att kalla Spy för milt roande.

Regi: Paul Feig

Betyg: 4/10

St.Vincent (2014 USA)

medium_f09ab2a0719f906f7bf007de1110b723-stvincentJag vill börja med att tacka både FILMR och Fiffi för att den här filmen överhuvudtaget blev sedd. Efter deras fina och positiva inlägg om St.Vincent kände jag att jag var tvungen att ge filmen en chans. Jag hade avfärdat den som ett dussindrama med en unge (lillgammal till på köpet) i en av de bärande rollerna, det sistnämnda ett stort NO NO för undertecknad. Filmen utvecklar sig precis som jag tänkt mig. St. Vincent kan liknas vid en målarbok för barn där du redan har motivet klart men behöver bara fylla i färgerna som till på köpet redan är förvalda genom numrering. Det finns ingenting som överraskar och filmen viker inte av från den upptrampade stigen en endaste gång. Resultatet borde bli en ganska trist, smetig och irriterande historia då det är en unge med i handlingen men det blev precis tvärtom.

Saken är den att St.Vincent har charm, bra skådisar och känns trots allt inte så där känslosamt beräknande som många filmer i genren (småroligt snyftdrama?) oftast gör. Det är något med filmen som gör att den letar sig in till mitt vanligtvis ganska hårda hjärta, om det inte handlar om romantiska filmer. Jag skäms nästan att erkänna det men jag kände något vått i ena ögat i finalen som var det så vanligtvis hos mig förhatliga talet.

Filmens största styrka är Bill Murray som spelar den grinige pensionären Vincent som motvilligt åtar sig att passa en unge åt en ensamstående mor. Vincent är kort och gott en intressant människa kanske inte att ha i bekantskapskretsen men väl att studera på visst avstånd. Han är rapp i käften, otrevlig men naturligtvis har han ett hjärta av guld när det kniper. Resten av ensemblen är också bra, tom Naomi Watts i schablonrollen som rysk strippa. Watts har jag inga problem med men karaktären är uttjatad men funkar trots allt här. Just detta är genomgående för filmen och dess karaktärer: De är alla schabloner man stött på otaliga gånger tidigare men här funkar de och blir trovärdiga. Jag bryr mig om rollfigurerna och engagerar mig i deras vedermödor vilket troligen är förklaringen till att jag fastnade för filmen.

St.Vincent är ett bevis på att det lönar sig att läsa filmbloggar för plötslig har man fått nöjet att se en film som annars hade struntat i.

Regi: Theodore Melfi

Betyg: 7/10