Florence Foster Jenkins (2016 Storbr)

Det är något med Meryl Streep som ger mig en lätt irritation. Senaste decenniet har jag fått intrycket att om hon inte spelar sig själv så klär hon ut sig och imiterar någon historisk person, allt från Satan själv (Thatcher) till Emmeline  Pankhurst. I Florence Foster Jenkins spelar hon naturligtvis Florence Foster Jenkins och hon gör säkert en oklanderlig imitation av denna människa men jag ser bara en utklädd Streep.

Jenkins var väl mest känd för att hon sjöng hellre än bra. Då damen var ganska så tät så höll hennes noga utvalda publik god min och i slutändan ledde detta till vilket ledde till att hon fick ta ton på självaste Carnegie Hall . Jenkins sjunger verkligen illa, det rör sig inte om melodifestival illa utan mer av typen ”strypa katter på scen” sång. Den som tvivlar kan lyssna här om man som så vill.

Fixar man Streeps imitation är det en intressant film som i sina stunder är rörande. Bakom sina överdrivna gester är Jenkins en ganska så ömkansvärd människa som lever i en drömvärld. Hennes liv har trots rikedom inte varit någon dans på rosor och Jenkins ger ett sympatiskt om än excentriskt intryck. De som drar nytta av hennes pengar och jobbar på att upprätthålla hennes illusion av att hon sjunger bra gör trots allt en god gärning då jag anar att det enda som som inte får Florence att kasta in handduken är just illusionen hon lever i. Det blir en hel del dråpliga scener når verkligheten krockar med Foster och hennes medhjälpares ansträngningar att upprätthålla illusionen av hennes skönsång.

Bra produktion, bra skådisar, ja t.om Hugh Grant (lovade inte han att gå i pension för några år sedan?) är bra i rollen som Fosters pojkvän St Clair, och en story som åtminstone berörde mig en aning. Sammantaget gör detta att filmen trots Streeps ansträngda imitation blir godkänd.

Regi: Stephen Frears

Betyg: 5/10

Annonser

Manhattan (1979 USA)

large_navbyykds4g3mbtqfp5zwmkba0qManhattan är en ganska så banal historia. En författare, Isaac, blir ihop med en avsevärt yngre tjej. Isaac blir nojig pga åldersskillnaden och börjar vänstra med sin bäste väns älskarinna. Vi har sett det tidigare och kommer troligen att få se filmer med liknande handling fler gånger. Det som gör Manhattan till en film som sticker ut från mängden av alla dessa relationsdraman är filmens foto, dialog och musik.

Filmen är i svartvitt och stadsdelen Manhattan ges en sådan plats i filmen att den skulle kunna vara listad som en av rollerna, t.om huvudrollen. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bara titta på bilderna och glömmer bort handlingen. Att säga att jag blir visuellt berusad av de vackra fotot är en underdrift.

Dialogen flyter på bra och känns som den oftast gör i filmen av Woody Allen helt naturlig även om det som rollfigurerna avhandlar ofta känns både pretentiöst och snobbigt. Ibland undrar jag om Allen i sina filmer ger en känga åt kultureliten? Många av diskussionsämnena t.ex hur Gogh ska uttalas eller vad olika konstverk förmedlar, är ganska så fjantiga och sprider ett löjets skimmer över dessa kultursnobbar. Oavsett vad man anser om innehållet så är just dessa samtal underhållande.

Musiken består till stora delar av Gershwins mästerverk rhapsody in blue. Filmen inleds av att låten spelas till bilder av Manhattan och det är en helt fantastisk öppningsscen. Fast om man ogillar rhapsody in blue kan det nog inledningen kännas som en rejäl uppförsbacke.

Allt jag räknat upp hör kanske mer till mina känslor om filmen själva handlingen är som sagt ganska tunn – men på känslor kan man komma långt – åtminstone för den här gången. Manhattan är inte speciellt rolig den är nästan lite mer av en sorgsen betraktelse av folk som på något vis försöker hitta sig själva i sina liv. Klart att det finns en hel del att åtminstone småle åt  t.ex Mariel Streep som spelar Isaacs exfru och en hel del annat men på det hela finner jag filmen vara lite sorgsen. Skådisarna är bra med ett undantag nämligen Mariel Hemingway som spelar Allens unga flickvän. Det är nog mer rollfiguren än skådisen som irriterar mig. Hon är väldigt mjäkig och ganska så trist som karaktär även om hon ges en chans att glänsa i filmens sista minuter som är bitterljuva trots att jag har svårt att se vad hon finner attraktivt i Allens miserabla (både fysiskt och psykiskt) rollfigur.

Regi: Woody Allen

9/10

It´s complicated (2009 usa)

Jane har varit frånskild i tio år, när hon är i New York för att fira sin sons student blir det för mycket att dricka en kväll och hon hamnar i säng med sin ex-man Jake. För att ställa till det hela än mer så är Jake gift och Jane har börjat dejat en trevlig arkitet, spelad av en plastikopererad Steve Martin (jag misstog honom för asiat i början av filmen).

Filmens behållning är Jake spelad av Alec Baldwin, en riktigt sliskig och självgod typ som Baldwin porträtterar med perfektion. Hade det inte varit för honom hade det varit en ganska trist och förutsägbar film nu är den helt ok.

Regi: Nancy Meyers

Skådespelare: Meryl Streep, Alec Baldwin

Betyg: 5/10

Julie and Julia (2009 usa)

Julie upplever en 30 års kris och känner att hennes liv saknar mening. Hon bestämmer sig då att laga alla recept i en kokbok om det franska köket av legendaren Julia Childs. Julie har satt upp ett mål att hinna med recepten på ett år, hon bloggar om sina upplevelser och bloggen växer. Filmen handlar även om Julia Childs arbete under 40 och 50 talen med att skriva kokboken som Julie arbetar sig igenom.

Filmen är faktiskt bättre än den verkar men det är två saker som sänker hela projektet likt en gråsten. Julie är en mycket irriterande karaktär som hela tiden svammlar om att hon känner Julias ande i köket att hennens man stod ut är en bedrift men han fick i alla fall äta god mat. Meryl Streeps groteska överspel av Julia Childs är nog bland det värsta jag sett i filmsammanhang att hon sedan blev oscarsnominerad för detta tyder på en mental härdsmälta i oscarsjuryn. Å andra sidan där jag ser en asjobbig människa ser andra kanske en klämkäck kvinna med skinn på näsan. Tyvärr är dessa irriterande personer med i nästan varenda scen i filmen så betyget blir därefter.

Regi: Nora Ephron

Skådespelare: Meryl Streep, Stanley Tucci

Betyg: 2/10