Döden på Nilen (1978 Storbr)

I den här filmatiseringen av Agatha Christies roman befinner sig Hercule Poirot på en kryssning längs Nilen. Både han och vi tittare märker snabbt av att det kokar av konflikter och intriger bland båtens passagerare. När manus har hunnit med att introducera dramats personer sker så ett mord och det faller på Poirots lott att lösa det.

Filmerna baserade på Christies böcker kan inte beskyllas att vara några mästerverk. De går efter samma mall gång efter gång: Introduktion av de iblandade – mord – förhör och till sist upplösning. Trots detta är de förbaskat mysiga och man får nästan alltid en trevlig stund i tv-soffan. Det blir inte mindre mysigt när det är Peter Ustinov som spelar mästerdeckaren Poirot. Han tar i från tårna och spelar över å det grövsta men för mig funkar det ypperligt. Lägg sedan till härliga miljöer och en hel del kända skådisar så får man trots förutsägbarhet och stelt manus en riktigt trevlig stund.

Regi:John Guillermin

Betyg: 6/10

Rosemary’s baby (1968 USA)

rosemarys-babyUnder sommarmånaderna brukar SVT av någon anledning köra lite skräckfilmer.  I fredags startade man med Polanskis Rosemary’s baby från 1968. Då det var ett bra tag sen jag såg den filmen mös jag till lite extra soffan efter fotbollen, ensam ska tilläggas då frun försvann snabbt som en blixt när hon såg vad det var för sorts film.

Rosemary och hennes man Guy flyttar in i en lägenhet mitt i NYC. Ganska snart stiftar de två bekantskap med grannarna som är ett trevligt men påträngande äldre par. En kväll blir Rosemary sjuk i samband med middagen och går till sängs. Under natten plågas hon märkliga och skrämmande drömmar. En tid efter den här episoden upptäcker Rosemary att hon är gravid. Paret blir överlyckliga men Rosemary blir efter en tid allt mer övertygad om att det är något som inte stämmer. Vad är det i hälsodrinkarna som grannfrun propsar på att hon ska ta var dag? Är hennes smärtor normala för en graviditet och stämmer det att hyreshuset var en plats för djävulsdyrkare kring sekelskiftet? Den fråga man får ställa sig som tittare är om Rosemary håller på att bli galen eller om är hon ett offer för mörka makter.

Det är bara att tacka och ta emot för så här ska en skräckfilm göras. Bit för bit lägger regissören ett pussel som slutligen kommer att visa ett obehagligt motiv. Länge sitter jag och undrar över hur det ligger till: Är Rosemary galen eller är grannarna djävulsdyrkare? Polanski har både tidigare och senare i sin filmproduktion berört människor svikande psykiska hälsa och hur individens verklighetsuppfattning inte alltid stämmer. Det var som sagt många år sedan jag såg filmen därför var jag ganska osäker på filmens detaljer.

Miljöerna är bra och trots att filmen utspelar mitt i en pulserande storstad får man känslan både fysisk och psykisk isolering. Filmen har inga jump-scares utan Polanski förlitar sig på en stämning som sakta intensifieras. Krypande skräck är ett epitet som passar den här filmen som hand i handske.

Jag har dock två invändningar mot Rosemary’s baby. Mia Farrow som spelar Rosemary är lite darrig i sitt skådespeleri och jag har lite svårt att se hon och hennes man som ett par. De övertygar mig inte. Filmens sista fem minuter känns också lite malplacerade och berättelsen övergår här till svart komedi men dessa små invändningar förtar inte att detta är en riktigt ryslig historia.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 8/10

Andra skräckisar som svt visar under sommaren

Psycho SVT1 tisdag 8 juli kl 23.20
Psycho (remake från 1998) SVT1 tisdag 8 juli kl 01.05
The Ring (amerikanska versionen) SVT1 tisdag 15 juli kl 22.50
Låt den rätte komma in SVT1 tisdag 22 juli kl 23.20
Thale SVT1 tisdag 29 juli kl 23.20
Cabin in the woods SVT1 tisdag 5 aug kl 23.20
Hajen SVT1 tisdag 12 aug kl 22.35

2 x Woody Allen

broadway-danny-rose-movie-poster-1020467535Broadway Danny Rose

I den här filmen från 1984 spelar Allen managern Danny Rose. Danny är inte speciellt lyckad som manager men han gör allt för sina klienter. När sångaren Lou Canova vill att hans älskarinna ska vara med på hans konserter ställer Danny upp som förkläde åt älskarinnan något som i sin tur kommer leda till att Danny blir jagad av maffian.

Allens filmer kan vara ganska pladdriga men oftast är det underhållande pladder. I Broadway Danny Rose är pladdret dock bara tröttsamt.  Ljudmattan av kackel är bedövande och jag får kämpa mot sömnen. Filmen är tyvärr vare sig speciellt fyndig eller rolig men nu är det Allen vi snackar om så vissa kvaliteer har den trots allt. Musiken är trevlig och trots att filmen är ganska trist så har den sina stunder och ögonblick där det glimmrar till av humor. Speciellt en scen som utspelar sig på en trädgårdsfest är bland det roligaste jag sett, ni som sett filmen vet vilken scen jag menar. Synd bara att resten av filmen inte var lika underhållande.

Betyg: 4/10

to_rome_with_love_largeTo Rome with love

I Allens senaste film To Rome with love får vi ta del av en himla massa människor och deras öden i staden Rom. B.la en operabegåvning som bara kan sjunga i duschen och ett par som kommer ifrån varandra i storstaden. Filmen är rullar på och är om än fragmentarisk lite småtrevlig. Jag kan inte släppa känslan av att filmen består av ideer som Allen haft i skrivbordslådan och känt att de inte riktigt räcker till att göra en film av, istället har han valt att göra någon sorts antologi. Jag gillade operasångarhistorien samt den absurda berättelsen om en man som plötsligt blir en kändis. Resten av berättelserna är i ärlighetens namn lite tramsiga. Jag fick åtminstone fina turistbilder från Rom och det kanske var meningen med filmen.

Betyg: 4/10

Nu är jag långt ifrån en expert på Allen men om ni vill läsa mer om Allen och alla hans filmer råder jag er att titta in hos AddePladdes filmblogg han skriver mycket, bra och kärleksfullt om regissören. Väl värt en titt.

The Omen 1976 vs. The Omen 2006

Ibland kommer frågan upp om vilken djävulsfilm  som är bäst. Kandidaterna brukar vara Exorcisten eller Rosemarys baby i mitt tycke slår The Omen slår båda dessa filmer. Jag ska jämföra 1976 års version med nyinspelningen 2006. Fiffi gör en jämförelse mellan två andra filmer på sin blogg.

The Omen startar i Rom där den amerikanske ambassadörens, fru förlorar sitt barn vid födseln. Ambassadören, Robert Thorn, får då ett erbjudande av en präst att ta emot ett barn vars mor dog i barnsäng. Thorn tar emot barnet och genomför bytet utan att berätta för sin fru. Allt är frid och fröjd och Thorn får tjänst i London dit hela familjen flyttar. Lagom till sonen Damiens femårs dag bryts lugnet då hans barnflicka tar livet av sig på ett spekulativt sätt. Kort därefter får ambassadören besök av en katolsk präst som inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk då han hävdar att Damien är självaste antikrist. Prästen avfärdas till en början men med hjälp av en reporter börjar Thorn rota i sin adoptivsons bakgrund något som han kommer få ångra.

Det här en skräckis som har det mesta. Jerry Goldsmiths suveräna filmmusik måste jag verkligen lyfta fram, redan i öppningsscenerna hamnar jag i perfekt rysarstämning (dvs jag får ståpäls) och tillsammans med Carpenters Halloweenscore torde detta vara bland de bättre soundtracken i genren. Filmen har ett stabilt manus som sakta men säkert berättar en rysig historia där tempot höjs ju längre filmen går. Man har lyckats få till en bra ensamble med b.la Gregory Peck som Robert Thorn och David Warner i rollen som olycksdrabbad fotograf/reporter.Billie Whitelaw är en obehaglig bekantskap som Daimens nya nanny Mrs Baylock. Lee Remick kommer lite i skymundan i rollen som ambassadörs fru hon ser mest förskrämd och bekymmersam ut, man hade nog kunat få ut mer av den karaktären. Musiken och manuset gör detta till en film som saka men säkert biter sig fast. En fördel med filmen är att de övernaturligheter som händer är inte speciellt spekulativa och man skulle likt Scully i The X-files kunna bortförklara det mesta på ett vetenskapligt sätt detta gör att jag som tittare känner en osäkerhet under filmens gång vilket naturligtvis stärker obehagskänslorna.

Regi: Richard Donner

Betyg: 9/10

Om man som filmbolagschef sitter på rättigheter på en film om antikrist är det nog svårt att motstå datumet 060606 och mycket riktigt kom det en nyinspelning på The Omen detta år. The Omen i 2006 års version är inte så pjåkig om man jämför med orginalet, en del saker är faktiskt bättre men det mesta är sämre i jämförelse.

Historien är nästan exakt densamma så den behöver jag inte gå närmare inpå. Det man ändrat är att all möjlighet till tvekan att det är antikrist man har att göra med är som bortblåst. Redan i första scenen förklaras hela upplägget för oss tittare och vi vet alla vad det är för gökunge som hamnar hos paret Thorn. Daimen är även mer aktiv i den den här filmen. 1976 års Damien var avsevärt mer passiv och därmed omänskligare. Då man inte riktigt kunnat förlita sig på orginalberättelsen styrka att skrämmas har man även stoppat in ett antal jumpscares i filmen vilket jag finner onödigt då de har en tendens att kännas onödiga och bryter stämningen. En del sminkning speciellt den brännskadade prästen i slutet av filmen är inte mycket att hurra för, han ser ut som en ful version av Voldemort och framkallar bara skratt då han är för överdriven. Skådisarna är av blandad kompott om man jämför med 1976 års film. Liev Schreiber och David Thewlis står sig slätt mot Peck och Warner men  Pete Postlethwaite och Julia Stiles är avsevärt bättre än sina föregångare. Speciellt Stiles version av ambassadörens hustru har fått lite mer att bita i som karaktär. Att Mia Farrow dyker upp i rollen som Damiens nya nanny Mrs Bylock är en trevlig bonus.

Det som är bättre än orginalet är två saker: Regissören John Moore har stoppat in färgen rött i filmen som signalerar när det är fara och färde.Tex röda ballonger på Daimons femårskalas då barnflicka dör, ett roligt och intressant grepp. Ett dödsfall i filmen hade man ändrat från orginalet, från spekulativt och våldsamt till stillsamt och i mitt tycke vidrigt och psykologiskt störande. Ett av de värre dödsfall jag sett på film. Synd bara att regissören inte höll sig till detta spår och var stillsamt kreativ då hade nyinspelningen varit riktigt bra nu blir den godkänd. Om jag inte sett orginalet hade jag troligtvis gillat filmen bättre.

Regi: John Moore

Betyg: 6/10

Husbands and wives (1992 usa)

Två intelektuella och neurotiska par boendes på Manhattan har äktenskapsproblem dvs allt är som vanligt i denna film av Woody Allen. Antingen tycker man det är pretantiös smörja med folk som babblar i det oändliga eller så är det ett mästerverk. Personligen tycker jag Allens filmer oftast är ganska underhållande. Detta är en mellanfilm av Allen, bra skådisar, regi och naturligtvis gubbsjukt (alltid yngre tjejer som blir ihop med äldre gubbar, Allen är f.ö ihop med sin fosterdotter i verkligheten så det är inte svårt att se var han hämtar materialet till sina filmer) och lite småroligt.

Regi: Woody Allen

Skådespelare: Woody Allen, Mia Farrow

Betyg: 6/10