Aliens (1986 USA)

13770015411James Camerons uppföljare till Ridley Scotts klassiker från 1979 startar med att Ripley hittas i sin livbåt och väcks till liv. Det är ingen som riktigt tror på hennes historia om att en utomjording slaktat hela Nostromos besättning och hennes vittnesmål avfärdas. Under de år Ripley varit borta har man koloniserat asteroiden som besöktes i första filmen och när kontakten med kolonin plötsligt bryts skickar man en räddningsstyrka där Ripley, efter viss övertalning,  ingår som rådgivare. Vi kan väl säga som så att det blir mer en flykt för livet än en räddningsinsats när man väl landat på planeten med det trista namnet LV-426.

När jag såg filmen för första gången 1986 i London var det en oerhört spännande actionrulle men vid var omtitt har jag mer och mer lessnat på marinsoldaterna som följer med Ripley på uppdraget. Jag har alltid haft svårt för folk som tycker det är skittufft att bete sig som de manliga deltagarna i Ex on the beach. Tyvärr är det alltför ofta filmmakare förväxlar detta beteende med just tuffhet. Det skulle kanske funka om gestaltningen av dessa jobbiga individer gjordes för att visa att de är just detta,asjobbiga  men det märks alltför väl att Cameron verkligen tycker dessa typer är sååå tuffa och då blir de i mina ögon bara malplacerade pajaser.

Nu var det ett bra tag sedan jag såg filmen sist och var lite nyfiken om jag fortfarande störde mig på Ripleys medpassagerare. Förvånansvärt nog gjorde jag inte detta, visserligen är många av filmens rollfigurer jobbiga fjantar men det finns värre saker att se på film t.ex Jack Black och Seth Rogen. Däremot fanns det annat att invända emot.

Aliens visade sig vara en ganska seg film med oväntat yxig dialog. Nu är väl Cameron inte känd för att vara en finlirets man men vissa partier av filmen verkar vara skriven av en tonåring. Värre är att berättelsen stannar upp vid ett flertal tillfällen och jag sitter bara och väntar på att storyn ska få fortsätta. Det blir ett problem när berättelsens mer stillsamma ögonblick känns instoppade därför att man tycker de ska borde vara där och inte därför att de behövs. En anledning till detta kan vara just den usla dialogen som till stora delar består av två komponenter: Gapande soldater eller krystat icke trovärdigt dravel mellan Ripley och den lilla flickan Newt. När det är action så funkar filmen bra och det är nog det som Cameron är bra på och bör hålla sig till. Dialogen och filmens rollfigurer gör detta till den svagaste filmen i serien.

Regi: James Cameron

Betyg: 5/10

The Divide (2011 USA)

DividePosterFilmen startar med ett New York som attackeras med kärnvapen. En grupp människor flyr ned i hyreshusets källare där vicevärden byggt ett stort skyddsrum. Nu behöver sällskapet bara sitta och vänta på hjälpen som förhoppningsvis ska komma.

The Divide är ingen munter historia det är en ganska vidrig liten film som visar hur kvickt människor släpper sina masker av anständighet och gör det mesta för att överleva. Personerna i skyddsrummet är överlag helt vanliga människor (vicevärden undantagen) men det tar inte lång tid innan man börjar förhandla med varandra, bilda allianser, utnyttja sina medmänniskor och slutligen ta till våld för att få sin vilja fram. Det är ingen mysstund framför tv:n men filmen är mycket bra.

Rollistan var relativt okänd för mig men två 80-tals ikoner är med dels Michael Biehn som ligger precis på gränsen till överspel men klarar sig på håret och Rosanna Arquette som har en svår roll i filmen både fysiskt och psykiskt som leksak till några av männen i skyddsrummet. Vanligtvis har jag aldrig varit speciellt förtjust i Arquette men här var hon mycket bra. Om man följde tv-serien Heroes lär man känna igen Milo Ventimiglia som spelade den sympatiske Peter Petrelli. I The Divide är han inte lika trevlig. Jag var lite förvånad över att en amerikansk film var så pass svartsynt men att regissören Xavier Gens(Frontiers) är från Frankrike kan möjligtvis vara en förklaring till den pessimistiska människosynen. Inte för att Fransmän är mer negativa i sin människobild än andra nationaliteter men man brukar våga ta ut svängarna lite mer i Europeisk film. Trots att historien i stort sett bara utspelar sig i ett skyddsrum blir den aldrig tråkig eller enahanda. Regissören lyckas förmedla en klaustrofobisk stämning som gör dramat nervpirrande. Naturligtvis finns det ett och annat val i manus som kan te sig korkat men jag bortser från det då filmens fördelar vida överstiger de få nackdelar som finns.

Regi: Xavier Gens

Betyg: 8/10