The Last witch hunter (2015 USA)

the-last-whichI väntan på F&F 8 väljer Vin Diesel här att spela en häxjägare som levt i 800 år. Han fungerar som en sorts polis och ser till att trollpackor och magiker håller sig i skinnet. Att Kaulder som Diesels rollfigur heter är så gammal beror på en förbannelse han fick i samband med att han dödade en häxa som låg bakom digerdöden. Naturligtvis är inte häxan död utan har bidat sin tid och är nu tillbaka för att se till att avsluta sitt arbete.

Ja vad ska man säga? Bra vart det i alla fall inte men relativt roande av och till. Överanvändande av CGI i kombination med underpresterande skådisar kan trots allt vara lite underhållande. Kaulder är tydligen baserad på en rollfigur som Vin Diesel skapat under sitt trägna spelande av Dungeons & Dragons. Tydligen gillade skådisen sin sagofigur såpass mycket att han tyckte figuren var värd en film för 90 miljoner dollar.

Egentligen är det inget större fel på filmen om man nu köper häxor och annat oknytt men den känns amatörmässigt gjord på manussidan och skådisarna verkar inte alls bekväma i sina roller. Michael Caine och Elijah Wood dyker upp som präster och Rose Leslie spelar en häxa som (suprise) visar sig ha hjärtat på rätta stället samt är i behov att räddas av Vin Diesel. Den sistnämnde är inte någon bra skådis men han har i alla fall en viss pondus och klarar sig därför oftast med äran i behåll men smak för att välja bra filmer han verkligen inte.

Regi: Breck Eisner

Betyg: 3/10

The Holcroft Covenant (1985 Storbr)

517SYX64ETLThrillerförfattaren Robert Ludlum är mannen som b.la skapade Jason Bourne. Han skrev ett tjogtal böcker och efter sin död har han kommit ut med än fler så där kan man snacka om spökskrivare. Under 80-talet läste jag en hel del av författarens böcker och såg även tv-serien om Bourne med en av världshistoriens värsta rollbesättning: Richard Charberlain spelar Bourne – så mycket mer behöver inte sägas om den saken. Av en slump upptäckte jag dagens film och kombinationen Caine, Frankenheimer och Ludlum var ack så lockande. Ett rop jag inte skulle ha hörsammat.

Michael Caine spelar arkitekten Noel Holcroft. Han blir kontaktad av en bankman som berättar att Noels biologiske far som var en högt uppsatt nazist som hade stoppat undan en nätt summa pengar under krigets slutskede. Tanken är att Noel ska förvalta pengarna tillsammans med två andra naziättlingar och använda förmögenheten till att gottgöra offer för nazisternas illdåd. Nu är det som så att en och annan vill använda dessa pengar till något helt annat nämligen att starta det fjärde riket och Noel blir en jagad man.

Naturligtvis kittlar den här historien thriller och konspirationsnerverna. Vem kan motstå övervintrade nazister, schweiziska bankfack, Michael Caine och sist men inte minst självaste Hugo Drax ( Michael Lonsdale ) som torr bankman? Med facit i hand är det just vad man borde ha gjort. Caine flänger kors och tvärs genom Europa. Anthony Andrews som också är med i soppan ser riktigt illa ut i mustasch och jag har upplevt större spänning i texterna på mjölkkartongerna. Filmen har en dialog som stundtals trotsar allt sans och vett. Vad sägs om Lonsdales kommentar efter att en man blivit skjuten, en annan knivhuggen och en tredje stapplar förbi paret Caine och Lonsdale med blodiga händer:

”The world is full of lunatics shooting each other in the streets.”

På den nivån ligger filmens dialog. Lägg till överspel och en halvtaskig 80-talssynth som som ursäkt för filmmusik så är The Holcroft Covenant inte mycket att hurra för. En remake torde vara på sin plats om jag fick råda för storyn är det inga större fel på.

Regi: John Frankenheimer

Betyg: 2/10

Kingsman: The Secret service (2014 Storbr)

kingsmanKingsman verkar vid första anblicken vara en exklusiv herrekipering men i butikens bakre rum döljer sig en hemlig organisation som arbetar för världsfreden. När en av deras agenter dör under ett uppdrag ska man rekrytera en ny agent. En urvalsprocess sätter igång där den unge Gary ‘Eggsy’ Unwin sticker ut då han till skillnad från sina kurskamrater inte har sin bakgrund i brittiska överklassen utan hör nog mest hemma i socialgrupp tre. Något som gör att hans eventuella uppdragsgivare är tveksamma till den unge mannen. Under tiden som Eggsy utbildar sig undersöker hans mentor Harry mysteriet med att en massa prominenta personer runt om i världen går upp i rök utan att någon verkar bry sig nämnvärt. Spåren pekar mot mångmiljardären Valentine

Kingsman är baserad på serien med samma namn av Mark Milliar. Millar ligger även bakom serierna Kick-Ass och Wanted vilket märks när man ser den här filmen. Det är våldsamt, uppsluppet, fullt med one-liners och krystade skämt som dock oftast funkar på den vita duken. Filmen kan nog bäst beskrivas som en Kick-Ass i tweed med en rejäl dry martini (shaken not stirred).

Det här var som att dra tillbaka klockan trettio år och se en Bondfilm med Roger Moore fast med bättre effekter och skådespelare och en något mindre kåt agent i huvudrollen. Kingsman är inte en stor film men väl en underhållande film. Vill man slå hål på ett par timmar i vintermörkret passar den ypperligt. Filmen blir aldrig spännande men å andra sidan aldrig tråkig. Jag skrockade till en par gånger i biomörkret men erkänner att jag fick söka i dunklet ett par gånger efter skämkudden (speciellt i filmens final) men som sagt på det hela fin förströelse om man gillar 007 på speed. En del hävdar att det är en parodi på Bondfilmerna men jag tyckte nog att filmen i sig självt var en upphottad Bondkopia med massa gagets (skottsäkra paraplyer, giftpennor och annat som hör till en agents vardagsarsenal) och henchmen med fysiska defekter. I filmens final blir det lite väl mycket skjutande för min smak men filmen följer här Bondfilmer som The Spy who loved me och Moonraker i spåren. Ett extra plus för alla härliga brittiska skådisar i små och stora roller enda minuset i rollbesättningen är väl Samuel .L. Jackson som var tröttsam.

Regi Matthew Vaughn

Betyg: 7/10

Interstellar (2014 USA)

interstellar-photos-pictures-stillsInterstellar är den första filmen jag ser tillsammans med en annan filmspanare – en trevlig upplevelse. Jag, Sofia och hennes man träffades i Örebro för att se Nolans senaste film. Lovorden har haglat och förväntningarna har varit i topp bland folk. Personligen har jag lyckats hålla mig undan den värsta mediastormen, noterat ett och annat betyg samt hållt mina förväntningar nere å andra sidan är det inte ofta som jag blir speciellt upphetsad över saker o ting nu för tiden, det har väl med åldern att göra.

Interstellar var det ja. Musiken av Hans Zimmer är vidunderligt bra, skådisarna top-notch, fotot utsökt m.a.o buisness as usual när det gäller Nolan. Filmen handlar kortfattat om att mänskligheten sakta men säkert håller på att dö ut pga matbrist. En grupp vetenskapsmän har lokaliserat ett s.k maskhål i närheten av Saturnus och skickar den f.d piloten Cooper för att finna nya världar som mänskligheten kan kolonisera. Jag berättar inte mer än så då jag vill undvika s.k spoilers men kan åtminstone avslöja att berättelsen innehåller en stor portion kvantfysik där Nolan töjt en del på vad vetenskapen anar i dag men å andra sidan är det en film i sf-genren.

Jag har ett stort problem med Nolan och hans filmer from The dark night och framåt – de är helt enkelt för långa. Interstellar klockar in på 2:50 vilket är minst en halvtimme för långt om ni frågar mig och min röv. Jag vill dock påpeka att filmen blir aldrig tråkig det är den alldeles för välgjord för att kunna bli men berättelsen liksom pyser fram och bortsett från ett par tre scener som är en anings pulshöljande lunkar berättelsen på. Inget fel i det om filmen varit två timmar men min röv kände verkligen av gravitationen sista halvtimmen som är filmens svagaste parti.  Nolan ballar här ur i en sentimental smet som känns lite främmande för att vara just Nolan. Har regissören fikat för mycket med Spielberg och Jackson på sista tiden?  Om jag nu bortser från det smetiga i finale har jag trots allt lite svårt för Nolans upplösning. Det känns lite som att regissören målat in sig i ett hörn men löser problemet med lite kvantfysiskt mumbo-jumbo som här får tjänstgöra som filmens deus ex machina. Ok det är en sf-film men finalen är inte speciellt elegant utförd.

Bortser jag från filmens längd och den något svaga slutet har man en välgjord sf-film som är väl värd att se åtminstone en gång. Att det är en film som inte grep tag i mig är en annan sak men det är nog svårt att få se en mer välgjord film i år och om inte  Matthew McConaughey får en nominering som bästa manliga skådis beror det på att juryns bakdelar inte klarade av filmens längd. 

Vad Sofia tyckte om filmen kan ni läsa här.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 7/10

Andra som sett filmen

Fiffi

Jojjenito

Fripp

Filmparadiset

FLMR

Movies noir

The Nerd bird

Har du inte sett den

Mackans film

 

Jaws: The Revenge

När det gäller skräckfilmer och speciellt sub-genren farliga djur i vattnet är jag en väldigt förlåtande filmkonsument. Jag kan acceptera dinosharks som ändrar storlek under filmens gång, jag kan köpa pirayor som tuggar i sig mer silikon än kött, jag sitter i tv-soffan och tittar (visserligen en aning konfunderad) på hajar som plaskar runt pigga som mörtar i sötvatten.

Men även jag har en gräns och den drar jag vid Jaws:The Revenge. Kanske skulle man kunna tro att filmen handlar om den hajdrabbade familjen Brody från de tidigare Jaws filmerna som nu tröttat på dessa mordiska fiskar och drar ut på en hämndturne för att döda hajar. Om det blivit en bra film vet jag inte men den hade åtminstone haft ett mindre korkat upplägg än den här filmen som handlar om en haj som förföljer familjen Brody. Varför hajen är hämndlysten är oklart och hur den hittar och spårar upp familjen Brody går bortom mitt förstånd. Jag har sett mycket korkat i mina dagar men Jaws:The Revenge tar priset. Mitt i allt elände finner man till på köpet Michael Caine. Hur han lurades att delta i spektaklet vet jag inte men om pengarna är de rätta kanske man inte är så noga med sin konstärliga integritet. Att jag borde lyssnat på mina bloggvänners varnade ord torde vid det här laget vara ganska overflödigt att påpeka. Men lyssna åtminstone på mig ni lyckliga som inte sett den här filmen och låt eländet falla i glömska. Tyvärr har jag inte lägre betyg än ett att sätta.

Regi: Joseph Sargent

betyg 1/10

Funeral in Berlin ( 1966 Storbr )

Det är många år sedan jag läste Len Deightons böcker om spionen Harry Palmer. Då jag läste dem uppskattade jag historierna och den lite torra humorn som hela tiden var närvarande. När jag stötte på filmatiseringen med Michael Caine tänkte jag att det skulle vara lite trevligt att återuppleva gamla minnen. Synd bara att tanken återföljdes av  handling nämligen att se den här sextiotals soppan.

I kort går storyn ut på att Palmer ska föra ut en rysk avhoppare från östberlin men som vanligt i kalla kriget berättelser är det fullt av hemliga agendor, dubbelspel och förräderi.Filmen har Harry S Saltzman som producent och Guy Hamilton regisserar d.v.s  en av producenterna bakom Bondfilmerna samt regissören av Goldfinger. Tydligen kände man att den något lågmälde Palmer inte riktigt passade i rollen som spion man ville ha mera Bond. Handlingen dög inte heller så man la till lite nazister och israeliska agenter.

Michael Caine är asjobbig i rollen som Palmer han kan inte öppna käften utan att vara lite smålustig. Det går inte att ha en vettig konversation med karln han går runt och strör one-liners omkring sig, konstant. På något sätt har man också lyckats med konststycket att göra en ganska spännande grundhistoria trist. Berättelsen tar aldrig fart och det blir aldrig spännande. Filmmusiken är bedrövlig jag sitter mest och skrattar, när någon tar fram en pistol kommer det en sån där ”oj oj oj hur ska det gå trumpetfanfar”. Funeral in Berlin är en riktigt kass film där man försöker sig på göra seriös Bond men misslyckas totalt. Inte ens härliga kläder, frisyrer och inredning kan rädda detta sorgebarn till film.

Regi: Guy Hamilton

Betyg: 2/10

Harry Brown (2009 Storbr)

Harry har nyss blivit änkling och hans enda nöje är att spela schack på den lokala puben med sin vän Leonard. Leonard är rädd och orolig då området har förslummas och tagits över av ungdomsgäng. Harry menar att polisen får sköta det hela. När Larry blir mördad av några ligister får Harry nog och hans bakgrund som soldat på Nordirland kommer nu till  användning.

Känns handlingen igen? Orginalet heter Death Wish och kom på 70 talet med Charles Bronson i huvudrollen. Det är märkligt med hämndilmer de har en förmåga att framkalla det mest primitiva i oss, i varje fall sitter jag och gottar mig när skurkarna plockas en efter en, sociala problem, splittrade familjer och andra förklaringar att ”skurkarna” har blivit till de ligister de är lämnar jag (och manusförfattarna) helt därhän och låter reptilhjärnan bestämma dagordningen. Filmen är underhållande och vill man se en hämndrulle passar denna utmärkt men vänta er inget mästerverk.

Regi: Daniel Barber

Skådespelare: Michael Caine, Emily Mortimer

Betyg: 7/10