Ant-man and the Wasp (2018 USA)

Efter debaclet i Civil war har Scott Lang hamnat i husarrest och Hank Pym och dottern Hope har gått under jorden. Scott kommer snart att bli villkorligt frigiven och kan knappt bärga sig då han är mycket uttråkad. Hans önskningar om lite fart och fläkt kommer dock infrias med råge. Han får ett telepatiskt meddelande från microuniversum och det verkar som att Hank Pyms fru Janet fortfarande lever och tillsammans med Hope och Hank planerar de tre räddningsaction. När Pym och hans dotter kommer fram från sitt gömställe dyker skurken Ghost upp och vill lägga vantarna på deras utrustning. Ghost är inte den ende som vill sätta klorna i Pyms forskning. Ett gäng gangstrar vill också åt laboratoriet för att sälja rubbet på den svarta marknaden. Mitt i smeten har vi Scott Lang som om han bryter sin husarrest riskerar ett långt fängelsestraff.

Filmen är både lättsedd och säkerligen lättglömd men det en trevlig, rolig och fartfylld film som fyller sin funktion väl, nämligen att ge en stunds förströelse och roa, vare sig mer eller mindre. Skådisarna funkar bra ned till minsta biroll och Ant-man & The Wasp präglas av en uppsluppen stämning. Skurkarna är ganska så harmlösa, gangstergänget som leds av skådisen Walton Goggins är mer roande än skrämmande. Även Ghost har fått en lite snällare agenda och utseende än ursprungsfiguren i serien. På det hela är det en trevlig och roande film även om den lyckas med att få fysikern i mig att stöna för är det inte som så att även om man förminskar ett föremål behåller det sin massa? Hur i hela friden kan pensionären Pym lyfta ett helt kontorshus?

Regi:  Peyton Reed

Betyg: 6/10

Annonser

Ant-man (2015 USA)

Ant-Man_(film)_poster_002Än en superhjältefilm nu om Myrmannen Scott Lang som har kraften att bli ytte-pytte-liten samt kan kommunicera med myror. Ant-man har dykt upp i ett antal olika versioner under årens lopp i seriernas värld. Detta möjliggörs då kraften sitter i dräkten  så det har funnits ett antal olika myrgubbar  på seriesidorna. I dagens film har man som sagt valt Scott Lang som bärare av dräkten. Scott är en f.d inbrottstjuv med ett hjärta av guld. Efter att han åkte fast och avtjänat sitt straff har han bestämt sig för att vandra den smala vägen här i livet. Den främsta anledningen till detta är att han vill kunna få umgängesrätt med sin dotter. Det visar sig vara svårt att behålla eller få ett arbete som tidigare straffad och Scott beslutar sig för att göra en sista stöt. Bytet blir en märklig dräkt som har tidigare nämnda förmågor. Dräktens ägare hör av sig till Scott som får i uppdrag att rädda världen undan en galen vetenskapsman.

Den där wow-känslan som tidigare präglat superhjältefilmerna är numera borta. För att jag ska bli nöjd i biomörkret behövs det mer än byggnader som rasar och folk som flyger och far. Ant-man skiljer sig från många tidigare Marvelfilmer då den innehåller mer humor och är inte riktigt lika bombastisk. Den bokstavligen minimalistiska slutfighten är otroligt underhållande där min gamla barnprogramsfavorit Thomas the train har en ”roll”. Jag uppskattade filmens lättsamma ton och hade en trevlig stund i biomörkret. Bra skådisar i små och stora roller (med ett extra plus till Scotts forna inbrottskumpaner) och en relativt stabil story ( iofs full med logiska luckor) gjorde filmen till en angenäm feelgood stund.

Marvel har lyckats väl med att bygga upp ett filmuniversum där filmerna tillsammans bildar en större helhet och någon gång ska jag titta igenom alla filmerna i ordning. Efter Captain America: Winter soldier är Ant-man den bästa Marvelfilmen i vad marvel kallar Phase II. Det är också den avslutande filmen i denna s.k ”phase”. Nästa år startar tredje omgången innehållandes tio(!) filmer där bla en reboot på Spiderman ingår (pust).

Även Fiffi, Sofia och Jojjenito har sett filmen.

Regi :Peyton Reed

Betyg: 7/10

Fatal attraction (1987 USA)

fatal_attraction_a2_us1shDen här filmen var den första film som jag såg tillsammans med min blivande och nuvarande fru så det var uppenbarligen en lyckad datefilm. Det var några år sedan jag såg den sist och blev lite smånostagiskt sugen på att se om filmen.

Advokaten Dan (Michael Douglas) blir gräsänkling  då fru (Anne Archer) och barn ska resa bort över helgen. Anledningen till att Dan blir kvar i staden är att han har ett viktigt möte. På mötet träffar han den attraktiva Alex (Glen Close) ,det ena leder till det andra och de två hamnar i säng. För Dan är det en engångsföreteelse men Alex vägrar acceptera att bli lämnad efter en natt utan kräver mer. Rädd för att snedsprånget ska avslöjas försöker Dan resononera med Alex men inser snart att hon har grava psykiska problem och inte går att resonera med.

Det här var en riktig snackis när den kom. Folk vände och vred på de moraliska problemen som tas upp i filmen. Det lilla jag kommer ihåg av debatten rörde genustankar och teorier om att filmen hyllar kärnfamiljen. Det är sällan en film blir en sådan snackis nuförtiden, kanske har vi blivit mer luttrade eller så är mediautbudet så stort att man inte längre har så många gemensamma nämnare för att föra en så stor och allmänn diskussion. Jag hålla med om att Dan är en ganska slemmig typ mycket tack vare att  Michael Douglas är bra på att porträttera självgoda och lite motbjudande karakatärer. Tack vare Douglas kan jag njuta lite till en början när han ryggradslöst vrider sig som en mask för att inte hans otrohet ska bli avslöjad. Michael Douglas är suverän på att spela stressad och blir så där småsvettig på överläppen och blank i ansiktet som bara Douglas kan.

Fram tills att  Alex blir allt mer galen är filmen ett drama som håller spänningen uppe men filmens andra halva är om än bra en ganska ordinär thriller som man har sett både tidigare och senare. Fatal attraction har en skön 80-tals känsla som inte går att komma ifrån. Kläder, inredning och frisyrer (speciellt Alexs monsterpernament) känns lite mer vågat än vad man är van vid idag. Trion Archer, Douglas och Close är mycket bra och filmen är sevärd både som omtitt och första titt. Och ja, frun var med på omtitten.

Regi: Adrian Lyne

Betyg: 7/10

Falling down (1993 USA)

Falling down har jag sett flera gånger och när FILMR tog med filmen i sitt sommartema blev jag sugen på att se den än en gång. Vid den här tittningen började jag dock fundera över vad regissören Joel Schumacher vill förmedla med sin film. Jag varnar redan här för spoilers för de som händelsevis inte har sett filmen. Om ni inte har sett Falling down rekommenderar jag att man gör det omgående då det är en mycket bra film.

Handlingen i korthet går att på att en man, William Foster får ett psykiskt sammanbrott när han sitter fast i en bilkö. Han bestämmer sig för att gå hem till sin exfru för att besöka sin dotter som fyller år. Under sin färd genom L.A råkar han ut för de förtretligheter som kan drabba oss människor i vardagen men Foster har iom sitt sammanbrott tröttnat på att ta emot skit från sina medmänniskor och slår tillbaka. Polisen Pendergast länkar samman de olika rapporterna om Fosters härjningar som kommer in under dagen och ser ett mönster där hans kollegor anser att anmälningarna inte har något samband. Pendergast försöker räkna ut vart Foster är på väg.

Till det yttre är Falling down en thriller om en man som brutit ihop och en polisjakt men samtidigt är det en film om det samhälle vi lever i och Schumachers vision av vår vardag och interaktion människor emellan är inte vacker.

Vid två tillfällen i filmen uppmärksammas den den amerikanska flaggan. När USA:s flagga hamnar i bild på film är det ofta i patriotiska sammanhang och tanken är att den ska inge hopp så är icke fallet i Falling down. Första gången flaggan kommer i bild är precis i filmens början där Foster sitter fast i en bilkö. Kameran klipper mellan frusterande människor, amerikanska flaggan och en vägskylt med budskapet delayed. Kan klippningen och bilderna tolkas som att det amerikanska samhällesbygget har stannat upp? Något som förstärker denna tolkning är nästa scen som innehåller den amerikanska flaggan. När Foster börjar brottas med en butiksinnehavare välter man ett ställ med små amerikanska flaggor som faller ned på golvet. Är filmens titel Falling down en metafor för ett USA i fritt fall?

Karaktären William Foster är intressant. Han är i Falling down sinnebilden av den amerikanska medelklassen: Vit, välklippt i vitskjorta. Nixon talade på 70-talet om ”the silent majority” jmf. Hägglunds ”vanlighetens folk” dvs de som stillasittande ser på när deras värld och samhälle förändras till oigennkännlighet. Var finns deras röst i den allmänna debatten? Douglas får här symbolisera dessa människor som knutit näven i byxfickan men när han tar upp näven resulterar det i en våldsam protest som snabbt urartar. Intressant är också det arbete som Foster har haft. Han har arbetat inom försvaret och han ställer sig till slut frågan om det samhälle han lever i överhuvudtaget var/är värt att försvara. Hans bild av samhället stämmer inte överrens med verkligheten.

Det samhälle som Foster konfronteras med under sin vandring genom staden är kallt och hårt. I stort sett alla människor Foster träffar på är mer eller mindre otrevliga och i en del fall t.om våldsamma. De enda som egentligen inte är otrevliga är personalen på hamburgerrestaurangen men de är å andra sidan så omänskliga i sitt rigida och robotaktiga beteende att man kan ställa sig frågan om de överhuvudtaget kan tänka själva. Bilden av ett samhälle där medmänsklighet och förståelse är sällsynt förstärks av skyltar med olika uppmaningar och förbud som kantar Fosters vandring. Känslan är att livet i staden är ett reglerat liv där man inte ska tänka och bara följa de uppmaningar som bjuds.

I början av sin promenad i staden råkar Foster i konflikt med olika minoriteter t.ex en koreansk affärsägare och latinska gängmedlemmar. Ju längre hans färd tar honom genom L.A desto mer komplexa blir problemen här visar Schumacher att problemen i det amerkanska samhället sträcker sig bortom fattigdomen och misären. Hela systemet är sjukt i sin omänsklighet och jakt på effektivitet. En del kritik har riktats mot filmen att den skulle vara dolt rasistisk då Foster kommer i konflikt med olika minoriteter. Jag anser att dessa kritiker helt missat poängen med filmen. Det skulle vara mycket märkligt om man vandrade genom L.A och bara träffade på vita personer. Samhällsproblematiken i filmen sträcker från kriminella gäng till överbetalda plastikkirurger något som filmens kritiker verkar ha missat. De verkar också ha missat att den enda person som Foster aktivt mördar i filmen är just en rasist.

Filmen blir än intressantare med karaktären Pendergast som är polisen som är Foster på spåren. Pendergast är i mångt och mycket en spegelbild av Foster. Han har problem i sitt privatliv, en dotter som har dött och efter ett skottdrama i arbetet har han hamnat bakom skrivbordet på stationen och han ses lite över axeln av en del kollegor. Hans chef ogillar honom och Pendergasts hysteriska fru har mer eller mindre tvingat honom att ta förtidspension. Till skillnad mot Foster möter Pendergast sina motgångar med viss mildhet och lugn. Här ger Schumacher en alternativ lösning av samhällets problem; med medmänsklighet och eftertänksamhet kan man lösa svårigheter istället för som Foster gå till attack. Tyvärr brister det mot slutet av filmen och Pendergast tvingas visa sig vara lite macho då han snäser av sin fru (vilket iofs är förståeligt då hon framställs mer eller mindre som galen och är den svagaste karaktären i dramat), knockar en påfrestande kollega och får visa att han minsann är en karl och kan svära. Jag anar att dessa eftergifter gjordes för att publiken skulle få en lite känslomässig payoff vilket är lite synd.

Jag tolkar Falling down som en intressant film som visar vilka stategier vi kan ta för att överleva i vårt systematiserade samhälle. Men å andra sidan är det min tolkning och kanske är Falling down en vanlig thriller med bra manus och skådespelare som jag övertolkat. Vad vet jag?

Regi: Joel Schumacher

Betyg: 8/10

Tre kortisar

Atrocious är en spansk skräckis filmad med handkamera. En familj ska besöka mammans barndomshem som stått tomt i tio år. De två tonårsbarnen är inte speciellt heta på iden att lämna det pulserande stadslivet mot ett stort hus på landet. För att fördriva tiden gör de en dokumentär som handlar om ett spöke som sägs finnas i skogen bredvid huset. Har man sett en skräckfilm eller två vet man att detta naturligtvis är en synnerligen usel ide´.

Det börjar bra och det byggs upp en obehaglig atmosfär i filmen trots att i stort sett ingenting händer den första timmen, hunden skäller lite, man hittar gamla foton i källaren och ungdomarna vandrar i en trädgårdslabyrint men hela tiden känns det som att faran lurar kring hörnet. När det väl brakar loss så tappar jag märkligt nog intresset för berättelsen. Det kan bero på att det blir tröttsamt att se och höra folk springa flåsandes och filmades med mörkerbelysning i tjugo minuter. Regissören lyckas heller inte övertyga mig i det vettiga att huvudpersonerna filmar hela tiden. I både Cloverfield och REC köper jag användandet av kamera men här beter sig huvudpersonerna lite väl korkat och ologiskt. Filmens tvist är inte speciellt logisk eller genomtänkt. En besvikelse tyvärr.

Betyg: 3/10 

Black rain

Under slutet av 80 och början av 90 talet hade filmindustrin problem. Då ryssarna visat sig vara snälla och araberna för fjantiga var det svårt att få till bra filmskurkar. En del filmer fick huvudskurken helt enkelt tala engelska med brittisk accent och man gjorde ett och annat försök att utmåla japanerna som opålitliga. Japanerna hade vid den här tiden en köpfest när det gällde amerikanska företag och en och annan politiker och författare oroade sig över att japanerna skulle köpa upp USA. Nu var den anledningen för komplicerad att bygga actionfilmer på så i Ridleys Scotts Black Rain låter man den japanska maffian vara skurkar för att sedan låta en halvkorrupt amerikansk polis med hjärtat på rätta stället visa hela det japanska samhället hur en slipsten ska dras. När polisen Nick Conklin ska frakta en medlem i yakuzan från USA till Japan rymmer brottslingen. Nick vägrar låta den japanska polisen sköta sin utredning i fred utan lägger sig i trots att han hotas med utvisning tillbaka till USA. Naturligtvis är det den amerikanske polisen metoder som gör att brottslingen till slut infångas. Filmen är snygg och Scott har än inte börjat med att klippa sina filmer sönder och samman vilket är en klar fördel. Även om jag bortser från det pro-amerikanska dravlet så det inte en speciellt bra film då Scott lyckats med konststycket att göra både en ganska ospännande thriller och/eller tråkig actionfilm.

Betyg: 4/10

Tucker & Dave vs. evil

Detta är ingen skräckfilm utan en komedi som trots att den ibland är riktigt korkad är rolig, åtminstone till en början. Handlingen känns igen från otaliga skräckfilmer: Ungdomar i skogen möter hillbillys och det blir död och tandagnisslan. Skillnaden i den här filmen är att det är två sympatiska om än aningen korkade hillbillys som jagas av en skock lika korkade ungdomar. Köper man konceptet är den första timmen rolig men sedan börjar manuset och historien gå på tomgång. Det märks att det är en film som bygger på en rolig ide som håller i ca sextio minuter men sedan börjar det bli aningen tradigt. En dum men rolig film som trots allt lyckas med att underhålla. Egentligen säger det kanske mer om kvalitén på komedier nuförtiden än om filmen.

Betyg: 6/10

Beyond a reasonable doubt (2009 usa)

En ung reporter letar efter scoopet som ska göra honom känd. När han misstänker att en känd åklagare (Douglas) förfalskar bevis för att vinna sina rättegångar gillrar han en fälla. Reportern letar upp ett passande mord, ser till att misstankarna pekar mot honom i hopp att åklagaren ska nappa på betet. Den unge reportern har dokumenterat sin oskuld man under rättegången försvinner dock bevisen på hans oskuld och det är nu upp till hans flickvän att finna sanningen.

Personligen tycker jag att om man realiserar en så korkad ide´som huvudpersonen så förtjänar man fängelse. Filmen är en nyinspelning av filmen med samma namn från 1956, jag har inte sett orginalet men det borde finnas bättre historier att göra en nyinspelning av. Detta är en ganska trött thriller , Michael Douglas som är filmens dragplåster verkar även han trött och sliten. Ett typisk jaha film.

Regi: Peter Hyams

Skådespelare: Jesse Metcalfe, Michael Douglas

Betyg: 3/10