Spiderman: Homecoming (2017 USA)

Spiderman: Homecoming är den tredje rebooten av superhjälten på 15 år. Tacksamt nog har man valt att skippa berättelsen om hur Peter Parker blev Spiderman, det räcker bra med två gånger. I denna version är Peter några år yngre än i de andra filmerna, t.om så ung att namnet Spiderboy skulle vara mer passande. På fritiden svingar han sig runt i Queens stoppar småbrott och hjälper folk. Det han ivrigt väntar på är ett telefonsamtal från Tony Stark då han anser sig vara mogen för mer storslagna hjältedåd. När han stöter på entreprenören Adrian Toomes som stjäl utomjordisk teknologi och bygger om denna till vapen ser han sin chans att stiga i graderna hos Stark.

Den här filmen är lite muntrare än de tidigare filmerna. Spiderman har alltid haft stora problem med kombinera sitt vardagsliv med att vara superhjälte. Den aspekten finns kvar i filmen men den dominerar inte storyn som den tidigare gjort. Sam Raimis filmer känns mer som existentiella dramer med lite slagsmål och är i ärlighetens namn småtrista. Jag tycker det är skönt att man dämpat inslaget av kärlekskaruseller, oro för Faster Mays hjärta och tjatet ”med stora krafter kommer stort ansvar” som har en tendens att dra ned tempot rejält.

I denna version är Peter Parker muntrare, han har kompisar, faster May yngre och dras inte med hjärtproblem det är en mer feelgood känsla över filmen. Filmmakarna har tagit fasta på att Parker är ganska så ny i rollen som Spiderman så när han möter Toomes och hans medbrottslingar tar han sig bokstavligen vatten över huvudet. Om inte Parker fått viss men motvillig hjälp av Stark hade det nog gått illa.

Skådisarna är alla bra, bäst är Michael Keaton som Toomes/Vulture som är en skurk man hyser en viss sympati för.  Det är också intressant att man struntat i Parkers kompisar ursprung och man har gjort det utan att göra en stor sak av det. Inte ens jag som växt upp med vita versioner av Liz Allen, M.J, Flash och Ned reagerade på att rollfigurerna var av annat ursprung. Man brukar tala om whitewash i filmsammanhang men här har man gjort tvärtom (blackwash?). Om det protesterats mot detta på diverse forum vet jag inte men å andra sidan bryr jag mig inte ett dyft om den saken då skådisarna som sagt skötte sig bra.

Det lär bli en fortsättning och man har redan krattat manegen med skurkar som The Vulture, The Tinkerer, Shocker och eventuellt The Scorpion och jag har inget emot att de dyker upp igen. Spiderman: Homecoming är inte den bästa filmen om hjälten, The Amazing Spiderman är snäppet bättre, men gillar man superhjältar får man drygt två timmars trevlig underhållning.

Regi: Jon Watts

Betyg: 7/10

Spotlight (2015 USA)

spotlight_ver2Än en film i den till synes ändlösa rad av BOATS som svämmar över marknaden. Den här gången handlar det om pedofila präster och undersökande journalister. Tidningen The Boston globe har fått en ny redaktör. Han ber ett team  journalister som vanligtvis fritt får välja vad de ska arbeta med att kolla upp några anmälningar mot katolska präster som sägs ha förgripit sig på barn sina församlingar. Journalisterna börjar gräva i fallen och kommer till insikt att skandalen är mycket större än vad man kunnat föreställa sig. Det som är värst är att så många personer verkar känna till vad som sker och skett men väljer att blunda då man vill undvika en skandal.

Just det sistnämnda kändes märkligt då filmen utspelar sig 2001 och inte 1501 men man glömmer lätt bort att USA är ett mycket religiöst land där kyrka och religion har en avsevärd större betydelse än i Sverige.

Spotlight är en vad jag kallar en gedigen film. Den berättar sin historia rakt på, kör inte med onödiga konstnärliga utvikningar och är kompetent producerad. Det är kanske inte en film som hamnar på någon topplista för mig men den gör det den ska. Skådisarna är mycket bra och man har samlat ihop en gäng som kan sitt yrke. Mark Ruffalo, Michael Keaton, och Rachel McAdams för att nämna några. Filmen gör även att att jag börjar fundera över ett och annat, en positiv känsla då man får suga på filmkaramellen lite extra.

Jag blir smått fascinerad över både kyrkans och makthavarnas ovilja att ta tag i problemet med prästerna som förgriper sig på barn. Denna ovilja att gå till botten med problemet är för mig nästan obegriplig. Jag undrar också över om det är de katolska prästernas påtvingade celibat som lockar fram de pedofila dragen eller är det som så att potentiella pedofiler söker sig till kyrkan? I den andra ändan av spektrat är det intressant att se vilket bra jobb journalister kan utföra när de ges möjligheten att få göra ett ordentligt arbete. Frågan är om den chansen ges i dag i jakten på att vara först med en nyhet samt samla klick på nätet.

Filmen avslutas med att man listar städer i världen där dessa präster har härjat. Det är många platser som nämns och jag inser två saker. Dels att problemet har ofattbara proportioner och dels att jag kanske hade tur då jag som katolik tillbringade en stor del av min barndom i kyrkan men tydligen då med präster som tog sitt uppdrag på allvar.

Regi: Tom McCarthy

Betyg: 7/10

Filmspanarna: Udda yrken.

11189914_oriDagens filmspanarfilm blir den inte helt obekanta filmen Birdman som kammade hem en och annan Oscar i årets gala. Michael Keaton spelar Riggan en skådespelare som vill komma in i de fina salongerna. Under 90-talet tjänade hans storkovan i rollen som superhjälten Birdman. Rollen gav pengar men inte respekt. Han karriär har gått i stå och i ett desperat försök att bli en erkänd skådis väljer han att satsa sina sista slantar på en Broadwaypjäs som producent, regissör och skådis. premiären närmar sig och Riggans problem ökar lavinartat. Han tvilvar på sig själv, hör röster,bråkar med sin dotter och det som såg ut att vara en skänk från ovan när den välrenommerade skådisen Mike (Edward Norton) hastigt hoppar in som ersättare i pjäsen visar sig bli en kreativ mardröm.

Jag hade inte speciellt höga förväntningar på filmen och somnade in gott vid första försöket. Utvilad med en kopp kaffe gav jag mig i kast med filmen än en gång och nu gick det genast bättre. Birdman är kanske inte en film som skakar om ens värld men det är en film som sprudlar av kreativitet. Regissören Alejandro González Iñárritu hantverk är utsökt och detta i kombination med att i lugn och få sitta och se en människa bryta ihop blev för mig två oväntat underhållande timmar. Filmen ger illusionen av att vara gjord i en enda tagning vilket sög mig in i berättelsen. Av och till fick jag känslan av att jag var med i filmen som en passiv åskådare. Birdman har ett speciellt soundtrack som i stort sett bara består av trummor, något som förstärker upplevelsen av Riggans stress och ångest. Sist men inte minst är filmen rolig vilket var det sista jag väntat mig. På minuskontot är som vanligt mitt tyckade att filmen är lite för lång och för att den skulle få toppbetyg skulle det krävas att jag brydde mig mer om karaktärerna i filmen, nu blir de mest roande rollfigurer som jag kanske inte bryr mig så värst mycket om i ärlighetens namn.

Regi: Alejandro González Iñárritu

Betyg: 8/10

Det var bloggerskan Sofia som föreslog att vi båda skulle se denna film i samband med temat udda yrken. Jag tackade glatt ja men satt sedan med en film som jag för mitt liv inte kunde knöka in i ett tema som redan var svårt från start. Vari består det udda yrkesvalet i filmen Birdman? Svaret var så självklart att man (jag) missade det först. Skådespelare såklart!.

Yrket är mångas dröm men om man gjorde en arbetsbeskrivning på jobbet som ska utföras verkar det egentligen helt sinnessjukt.  På givet kommando ska man förtränga sin identitet och istället gestalta en fiktiv människas tankar, handlingar och känslor på ett övertygande vis. Om denna beskrivning stod i platsannonsen skulle det nog bli ganska få ansökningar. Trots detta är arbetet eftersökt och skådespelare står högt i social rang. Egentligen är det ganska märkligt att man högaktar en yrkesgrupp som sysslar med fiktion. Varför det är så är intressant att fundera på.

Jag ber dock att få återkomna i frågan då jag för ögonblicket läser en bok av en expert i ämnet: Från min Loge på Dramaten av Börje Ahlstedt. Han kanske har en annan syn på saken och kan tom möjligtvis leverera svaret på min fundering.

filmspanarna-bred

Vad andra filmspanare har att säga om ämnet kan ni läsa om här:

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

RoboCop (2014 USA)

robocop_poster2-610x902I ett framtida USA råder det en stor debatt om man ska tillåta att robotar ersätter poliser. Allmänheten är emot förslaget men företaget som producerar robotar av olika slag jobbar hårt för att ändra på opinionen. Man får en chans då polismannen Alex Murphy skadas i tjänsten. Tanken är att man ska lansera en cyborg (dvs en maskin med mänskliga delar, i det här fallet polismannen Murphys huvud satt på en robotkropp). Till en början går det som smort men snart dyker det upp problem. Murphy visar sig ha en egen vilja och inrättar sig inte efter företagets vilja och man funderar på att terminera Murphy för gott.

Den här nyinspelningen (originalet kom 1987)  har väl blivit mest känd för att svensken Joel Kinnaman innehar huvudrollen som polismannen Murphy. Vad jag tycker om Kinnaman som skådis vet jag inte riktigt men i den här filmen verkar han ha satsat hela sitt eventuella hantverkskunnande på att stirra intensivt, så intensivt att jag ibland blir rädd att att hans ögon ska ploppa ut. Då är övriga skådisar mer intressanta t.ex  Michael Keaton som slipprig affärsman, Gary Oldman som moraliskt ångestriden forskare eller varför inte Jackie Earle Haley som otrevlig typ.

RoboCop är lite väl allvarstyngd för min smak. Den ställer djupa frågor om vad som kan räknas som människa och andra etiska problem. Samtidigt försöker det vara en actionfilm men den filmkostymen blir för trång och vi serveras en håglös (men snygg) actionfilm som försöker vara djup men misslyckas på den punkten också. Filmen är lite av en slowstarter men när det tar fart blir det mest på rutin och aldrig speciellt spännande mer än finalen som dock schabblas bort lite. Den där välbekanta ”jaha var det allt ?” känslan sprider sig i kroppen när eftertexterna rullar.

Det råder ingen tvekan om att jag gillar originalet bättre men RoboCop av 2014 års modell är helt ok och två timmar på biografen flöt trots allt på relativt smärtfritt. I brist på annat kan man gott se filmen för att mot slutet av året klia sig i huvudet och inse att man knappt minns något av det man sett. Men då finns säkerligen filmen för 39:- spänn i reabacken på Maxi för den hågade.

Regi: José Padilha

Betyg: 5/10

Andra bloggkolegor som har sett den här rullen.

Except fear

Fiifi

Fripp

Jojjenito

Movies Noir

Nilma