Filmspanarna: Skurkar

tumblr_m7qu588gsi1r1ult6o1_400En av de mest fascinerade skurkarna jag stött på under alla år av filmtittande är Hugo Drax. Han är huvudskurken i magplasket Moonraker och är den största (enda?) anledningen till att man bör se och se om denna bedrövliga historia. Drax spelas av skådisen Michael Lonsdale som verkar ha byggt sin karriär på att vara så low key som möjligt. Han dyker upp i Agora där han mumlar lite, han har ett par scener i den knepiga filmen The Holcroft Covenant där han f.ö har begåvats med en mycket märklig replik som i och för sig följer den skådespelarstil Lonsdale inmutat: Aldrig gå till överdrift, visa så få känslor som möjligt samt finslipa den redan obefintliga mimiken till det yttersta.

Moonraker-1979-2

James Bond. You appear with the tedious inevitability of an unloved season

Lonsdale/Hugo Drax verkar kanske inte vara speciellt upphetsande vid den första bekantskapen men han vinner i längden med sin minimalism. Härom veckan hyllade jag aktrisen Béatrice Dalle för sin karisma, Lonsdale är hennes totala motsats. Trots detta så sätter han sig i tittarnas sinne, kanske beroende på att han är så självutplånande i sin skådespelarstil och detta i en tid där narcissism tagits bort som diagnos av den anledning att det numera är så vanligt att det anses som normalt. I tider som dessa behövs skådisar som Lonsdale för att påminna oss vanliga dödliga att man inte alltid måste märkas i det offentliga rummet för att hävda sin existens.

Michael Lonsdale plays Sir Hugo Drax in

Look after Mr. Bond. See that some harm comes to him.

Denne osannolike skådespelare och karaktär sätts då som motståndare mot den skrockande gabardincharmören Roger Moore i filmen Moonraker och kontrasten mellan de två blir närapå brutal. Roger Moore glider runt i filmen som brukligt, sveper drinkar, sätter på fruntimmer och fightas alltid med en one-liner redo i mungipan. Drax däremot rör sig i slowmotion i dubbelknäppt kostym, har samma ansiktsuttryck filmen igenom. Bonds möten med Drax ger mig en smått surrealistisk känsla och det känns som att karaktärerna kommer från två helt olika dimensioner. Mest påtagligt blir det i 007:s första möte med skurken. För de som sett en och annan Bondfilm är scenariot välbekant: Bond dyker upp med ett halvtaskigt alias och avslöjar direkt att han vet vad filmens skurk sysslar med. Skurken låtsas vara oberörd men vill samtidigt visa sin makt genom någon form av extravagans. Det är i den sista detaljen där Drax bryter mot det förväntade mönstret. Han erbjuder Bond en gurksmörgås. Här har vi en man som i stort sett har råd att köpa vad han vill, han bor i ett slott fyllt av tjänare och skulle kunna flyga in både kockar och festmåltider från jordens alla hörn men väljer att servera en smörgås med troligen världens tråkigaste pålägg. Gurka. Är det en förolämpning eller är Drax verkligen så tråkig som han verkar?

moonraker

May I press you to a cucumber sandwich?

Drax besitter även en förmåga som inte ens självaste 007 rår på. Karln formligen sjuder av repliker och one-liners. Dessa innehar en poetisk ådra som gör att Bonds one-liners faller likt döda fåglar till marken vid en jämförelse. Detta i kombination med den likstels benägna skådespelarstilen gör Hugo Drax till en av de mest minnesvärda skurkarna åtminstone på min filmhimmel. Det enda som jag undrar över är varför han vill ta över världen? Drax verkar vara så otroligt tråkig och inbunden så vad ska han med världsherravälde till?

Klicka vidare och se vad övriga filmspanare har att säga angående dagens tema.

filmspanarna-bred

Movies noir 1

Movies noir 2

Fripps filmrevyer

Fiffis filmtajm

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

The Holcroft Covenant (1985 Storbr)

517SYX64ETLThrillerförfattaren Robert Ludlum är mannen som b.la skapade Jason Bourne. Han skrev ett tjogtal böcker och efter sin död har han kommit ut med än fler så där kan man snacka om spökskrivare. Under 80-talet läste jag en hel del av författarens böcker och såg även tv-serien om Bourne med en av världshistoriens värsta rollbesättning: Richard Charberlain spelar Bourne – så mycket mer behöver inte sägas om den saken. Av en slump upptäckte jag dagens film och kombinationen Caine, Frankenheimer och Ludlum var ack så lockande. Ett rop jag inte skulle ha hörsammat.

Michael Caine spelar arkitekten Noel Holcroft. Han blir kontaktad av en bankman som berättar att Noels biologiske far som var en högt uppsatt nazist som hade stoppat undan en nätt summa pengar under krigets slutskede. Tanken är att Noel ska förvalta pengarna tillsammans med två andra naziättlingar och använda förmögenheten till att gottgöra offer för nazisternas illdåd. Nu är det som så att en och annan vill använda dessa pengar till något helt annat nämligen att starta det fjärde riket och Noel blir en jagad man.

Naturligtvis kittlar den här historien thriller och konspirationsnerverna. Vem kan motstå övervintrade nazister, schweiziska bankfack, Michael Caine och sist men inte minst självaste Hugo Drax ( Michael Lonsdale ) som torr bankman? Med facit i hand är det just vad man borde ha gjort. Caine flänger kors och tvärs genom Europa. Anthony Andrews som också är med i soppan ser riktigt illa ut i mustasch och jag har upplevt större spänning i texterna på mjölkkartongerna. Filmen har en dialog som stundtals trotsar allt sans och vett. Vad sägs om Lonsdales kommentar efter att en man blivit skjuten, en annan knivhuggen och en tredje stapplar förbi paret Caine och Lonsdale med blodiga händer:

”The world is full of lunatics shooting each other in the streets.”

På den nivån ligger filmens dialog. Lägg till överspel och en halvtaskig 80-talssynth som som ursäkt för filmmusik så är The Holcroft Covenant inte mycket att hurra för. En remake torde vara på sin plats om jag fick råda för storyn är det inga större fel på.

Regi: John Frankenheimer

Betyg: 2/10

Bondtema: Moonraker ( 1979 Storbr )

For your eyes only var meningen att bli nästa Bondfilm men då Star Wars och Close encounters of the third kind blev stora publiksucceer ändrade sig Broccoli och Moonraker, den sista av Flemings böcker att bli fimatiserad, blev istället nästa film. Moonraker hade varit nära att filmats ett antal gånger men hade fått stått tillbaka av olika anledningar. Det enda man behöll från Flemings bok var skurkens namn Hugo Drax. Broccoli menade att nu skulle publiken inte få se science fiction utan science faction och sanningshalten i det påståendet kan nog diskuteras.

Bondbruden Dr.Goodhead och Bond.

Filmen fick en budget som motsvarade de första sex Bondfilmerna tillsammans! Här slog man på stort. För att spara in en del av kostnaderna förlades en stor del av inspelningarna i Frankrike som pga av div. skatteregler var billigare än Storbritannien. Liknande sker även idag, t.ex spelas det in många filmer i Tjeckien och Canada som är billigare än USA. Roger Moore var inte svårövertalad att spela Bond. Bondbrud blev Loise Chiles som tidigare varit aktuell i The spy who loved me. Den franske skådespelaren Michael Lonsdale spelar skurken Hugo Drax och hans underhuggare är Chang och Jaws som fick göra comeback. James mason fick först erbjudande om att spela Drax men tackade nej. Mason hade även varit aktuell för roll som Stomberg i The spy who loved me. Moonraker skulle även bli Lewis Gilberts sista Bondfilm. Likt Gilberts två tidigare filmer You only live twice samt The Spy who loved me är Moonraker ett storslaget Bondäventyr med gigantiska scenbyggen och storslagna strider.

Hugo Drax samt den relativt tysta sidekicken Chang.

Inspelningen fick problem då självaste Bond fick njursten. Moore var tvungen att ta en paus från inspelningarna och han var lite sliten efter sviterna men det märks faktiskt inte alls i filmen. Däremot börjar faktiskt Moores ålder synas på duken. Roger Moore var 46 år när han hoppade på rollen som Bond 1973. En jämförelse med Connery är att han var 41  när han slutade som Bond. Nu har Moore ett ganska ungt utseende och han ser faktiskt yngre ut än Connery, åtminstone innan alla plastikoperationer. Hur som helst jag börjar redan i Moonraker bekymra mig för om 007 ska orka med alla fysiska aktiviter både i och utanför sängen.

Bond tillsammans med en del av filmens "astrobrudar".

Bondfilmerna kan med rätta inte beskyllas för att ha filmmanus i oscarsklass, historierna är oftast osannolika och gränsar ibland till det otroliga. Moonraker lär nog ligga i topp när det gäller korkade historier i Bonds universum. Filmen börjar som vilken Bondfilm som helst med att en rymdfärja stjäls. Bond kopplas in på fallet besöker fabriken för rymdfärjorna och  konstaterar snabbt att skurken i dramat är färjans fabrikör, multimiljardären Hugo Drax. Spåren leder vidare till Venedig och där någonstans går hela historien och filmen överstyr. Filmen byter spår från action till slapstick så till den grad att Diamonds are forever framstår som ett seriöst drama. Att stoppa in Jaws i handlingen och samtidigt låta supermördaren bli kär och snäll mot slutet är bara larvigt och korkat. Jaws personlighetsförändring beror på att regissören fick mottaga brev från barn som undrade om inte Jaws kunde bli snäll. Då Gilbert tillsammans med Broccoli vid det här laget helt tappat konceptet bifölls denna önskan. Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag med att rada upp fel och dumheter i filmen men det skulle bli lite tjatigt. Avslutningsvis kan jag dock konstatera att användadet av bakgrundsprojektioner är frekvent och genomförs amatörsmässigt filmen igenom. Att Bonds äventyr avslutats i rymden har upprört många, det stör mig inte nämnvärt men det är skrattretande att se skådisar tappa talförmågan samt börja röra sig i sköldpaddefart så fort de hamnar i viktlöst tillstånd.

Jaws flickvän Dolly.

Finns det något som är bra med filmen kanske någon undrar? Jodå, fram till Bonds Venedigresa håller filmen godkänd klass ( bortsett från ett märkligt och än i dag oförklarligt inhopp av Jaws i filmens början ) men sedan faller hela berättelsen som en gråsten. Moonrakers starkaste kort är Lonsdale som spelar Drax. Lonsdale har fulländat konsten i att spela levande död. Jag hoppar till var gång karln talar eller rör på sig. Han är obeskrivbart stel och har samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Hugo Drax har även belönats med några av Bondseriens bästa repliker så här ligger 007 i lä. Scenen när Bond och Drax träffas över en gurksmörgås hör till en de komiska höjdpunkterna i hela Bondserien. Jag vet inte om meningen var att Drax skulle vara rolig men än idag skrattar jag till när jag hör namnet Drax. Det som däremot inte är så roligt är att detta skulle komma bli Bernard Lees sista framträdande som Bonds chef M. Lee avled under förproduktionen till nästa film i serien. Han hade spelat M sedan den första filmen, Dr No.

Bernard Lee

Titelmelodin är en ganska trist och sömnig låt som sjungs av Shirley Bassey. Det blev tredje gången gillt för Shirley. Trots alla fel och brister var Moonraker en succe´. Det skulle dröja ända till Golden Eye innan en Bondfilm tangerade Moonrakers kassarekord. Men jag undrar ändå om inte producenterna satt på förhandsvisningen av filmen, tittade på varandra och sa:  WTF!!!.

Bästa repliken?

Här får 007 stå tillbaka för Drax. Frikostig som jag är bjuder jag på hela tre citat från Hugo Drax. Det är han väl värd den lilla skyltdockan.

Mr. Bond, you persist in defying my efforts to provide an amusing death for you.

At least I shall have the pleasure of putting you out of my misery. (Drax har en pistol riktad mot Bond)

Hugo Drax: James Bond. You appear with the tedious inevitability of an unloved season.
James Bond: I didn’t know there were seasons in space.
Hugo Drax: Only winter for you.

Några martinis delas inte ut denna gång. Det får lov att bli en Austin Powers då filmen ligger närmare den franschaisen än filmerna om 007.

Agora (2009 spanien)

I Alexandria 400 e.kr verkar den  framstående kvinnliga filosofen och vetenskapskvinnan Hypatia. I staden pågår det religionstrider mellan kristna, judar och hedningar och då Hypatia inte har vett att hålla tyst utan lägger sig i striderna retar hon upp den kristna falangen med förödande resultat.

En ganska stillsam men upprörande och deprimerande historia där de tidiga kristna framstår som riktigt bakåtsträvande fanatiker, om det är historiskt riktigt eller inte vet jag inte men prästen Cyril är i alla fall en riktigt motbjudande karaktär. Snygga miljöer och bra skådisar den enda som inte kommer till sin rätta är Rachel Weisz som annars brukar vara bra, här agerar hon nästan lite sömgångaraktigt. Roligt att se gamle bondskurken  Michael Lonsdale i rollen som Hypatias far. En intressant film som hade tjänat på att ha lite mer tempo men betyget är på gränsen till fyra.

Regi: Alejandro Amenábar

Skådespelare: Rachel Weisz, Max Minghella

Betyg: 7/10